Entreprenörskapet är socialismens största fiende

Vår partiledare, Annie Lööf, har nyligen varit på besök i Kalifornien och Silicon Valley och gör några centrala konstateranden i en alldeles utmärkt artikel i Veckans Affärer.

Ett allvarligt tillkortakommande med Socialdemokratisk näringspolitik är att den verkar glömma bort (eller låtsas glömma bort) den enskilda entreprenörens centrala roll. Man verkar tro att staten kan kommendera fram kreativitet och att det bara handlar om att skicka skattepengar i rätt riktning, genom en industrikansler eller på annat sätt.

Möjligen är tankefelet en konsekvens av att den enskilde entreprenören som kommer från ingenstans och skapar företagsuccéer bara genom sina egna förmågor, passar så dåligt in i det marxistiska ramverk som mycket av arbetarrörelsens argumentation vilar på.

Enligt det är företag stora och onda och har som huvudmål att suga ut, alternativt säga upp, sina medarbetare. En stark fackföreningsrörelse och handfast statlig styrning blir då det enda skyddet för vanligt folk. Det är klart att förklaringsmodellen haltar när vanligt folk går åstad och skapar företag som förnyar, växer, skakar om marknader och anställer.

Vi behöver ett långsiktigt hållbart näringsliv och hållbarheten måste betraktas på markronivå. Det kommer faktiskt vara så att att vissa industrigrenar kommer att minska i betydelse. Företag (liksom politiska partier, för den delen) som inte förnyar sig i tillräcklig grad kommer att försvinna. Detta kan naturligtvis vara tråkigt, men inte desto mindre en nödvändig konsekvens för att förnyelse ska kunna äga rum.

Samtidigt behövs de allra bästa förutsättningar för näringslivets förnyelse. Ett förnybart företagande, helt enkelt, i vilket nya och gamla företagare kan utveckla nya erbjudanden.

Förutsättningarna för detta förnybara företagande är lite småtrist för politiker som vill visa handlingskraft. Tvärtemot många politikers ryggmärgsreaktion att agera och visa handlingskraft, mår företagandets förnyelse bäst av en mer långsiktig politik (låt vara en politik som inte ger lika många pressklipp och pratminus).

Skatterna på arbete. I takt med att produktivitetsnivån och lönerna ökar, minskar enklare industriproduktion till förmån för fler och mer avancerade tjänster. Höga skatter på arbete är inte så katastrofalt i en ekonomi som vilar på realkapitalintensiv produktion, som exempelvis stål och papper. Tjänstesektorn däremot drabbas oerhört hårt och med starkt progressiv skatt genom stats- och värnskatten brandskattas särskilt sådan tjänsteproduktion som kräver välutbildad personal.

Arbetsmarknadens rörlighet. Genom lagstiftning hindras företagen från att hålla sig med en optimal kompetensmix. Detta har mindre betydelse för det ”gamla” näringslivet. Stål- och pappersbrukens personal är lättare att rekrytera och facken visar prov på stor förståelse och förhandlingsvilja i kollektivavtalen. Men i mindre företag och i företag där enskilda medarbetare besitter unika kompetenser är LAS ett allvarligt hinder för möjligheten att anpassa sig efter marknadens skiftande villkor. (att LAS dessutom är djupt orättvist och drabbar ungdomar och invandrare hårt är en annan – om än inte alls oviktig – diskussion)

Kapitalbildningen. Detta hör starkt samman med skattepolitiken. Vanligt folk måste få bli rika. Det är alltför lätt att komma undan i debatten med något gammalt klasskampsargument, men människor som faktiskt lyckas bra med sitt eget företagande är ofta klokare investerare än affärsbanker och riskkapitalföretag. Att de får behålla det mesta av det värde de skapat är inte bara rättvist, det är också effektivt och i högsta grad näringspolitiskt motiverat.

En framgångsrik förnyelse av näringslivet måste även omfatta oprövade kort som måste få loss medel för att genomföra en galen idé. Dessa killar och tjejer kommer inte att kunna få hjälp av vare sig Fina Banken, Carnegie eller en aldrig så omnipotent industrikansler. Men om det finns en släkting, granne, vän till familjen eller annan, som känner killen/tjejen väl och litar på hen, som lyckats skrapa ihop ett redigt privatkapital, kan även investeringar som på papperet verkar omöjliga ske.

Det mesta som vi debatterar i Sveriges riksdag handlar i någon mån om var resurserna ska satsas, och ibland – i lyckosamma fall – problematiseras vår rätt att gräva efter dessa resurser i folks och företags fickor. Samtliga inblandade borde ju vara intresserade av hur denna aggregerade resursmängd kan bli större, alldeles oavsett hur vi tycker att den ska användas.