Subventioner och handelshinder är en återvändsgränd

Precis innan jul skrev riksdagsledamoten Roger Tiefensee (C) en artikel om att svenska grisbönder måste ha kompensation för de strängare djurskyddslagar som råder i Sverige. Artikeln konstruerades som en bredsida mot Socialdemokraterna som inte vill stöda detta och med den kanske något långdragna slutsatsen att Socialdemokrater önskar avveckla julskinkan.

Det må vara hur det vill med Socialdemokraternas plötsliga antipati mot skinka, men artikeln väcker en del funderingar som vi måste diskutera i Centerrörelsen.

Jag känner Roger Tiefensee som en högst duglig politiker med både hjärta och hjärna på rätta stället, så jag är inte lika orolig som många andra liberaler för att artikeln skulle vara ett uttryck för anträdande av en protektionistisk handelspolitik för Centerns del. Snarare tror jag att det handlar om en mindre taktiskt lyckad manöver i ett försök att trycka till sossarna i riksdagen.

Inom alla andra branscher är vi i Centerpartiet överens om att frihandel och lika villkor är långsiktigt bäst. Nog måste vi kunna se att sammalunda gäller lantbrukssektorn?

Det är faktiskt rent ironiskt att det parti som åtminstone jag anser är mest angeläget av alla riksdagspartier att begränsa statens inflytande över individen och decentralisera makten, så snart det blåser om öronen vill hoppa upp i statens varma famn. (Åtminstone några av oss.)

Med frihet följer ansvar. Det om något borde vara grundläggande för alla som är förtrogna med bonderörelsens historia.

Om man långsiktigt hållbart vill värna lantbrukssektorn måste man höja blicken. Visst står sektorn inför utmaningar, men det gör faktiskt andra sektorer också. Man måste ställa sig frågan om det är rimligt att alla branscher som upplever problem kan hållas under armarna av staten.

Om man är någorlunda matematiskt sinnad inser man snabbt att detta blir orimligt, eftersom alla branscher förr eller senare ställs inför utmaningar. Då är nästa fråga varför just den egna branschen har större rätt till andras pengar än andra?

Det finns ju ett antal politiska förändringar som skapat problemen. Politiska förändringar som säkerligen varit välmotiverade ur ett visst perspektiv, men som samtidigt ställt till det för lantbruket.

Om vi är överens om att kompensationskarusellen är långsiktigt ohållbar återstår bara att adressera de bakomliggande orsakerna, exempelvis skatter på drivmedel och arbete, regelkrångel och annat.

Dessutom tror jag att en del av problemet ligger i tröga mellanhänder som hindrar producenter och konsumenter från att mötas effektivt. Häri ligger en gigantisk möjlighet som helt verkar falla mellan de stolar där subventionsivrarna parkerat sina vidlyftiga akterkastell.

Svensk livsmedelsproduktion har en fantastisk potential, men det går inte att tvinga konsumenter att betala för något de inte själva valt, oavsett om betalningen sker genom skattsedeln eller i högre priser genom handelshinder.

3 reaktion på “Subventioner och handelshinder är en återvändsgränd

  1. Gott Nytt År till Johan och den dynamiska Stockholmscentern!

    Vi är överens om riktningen mot mer marknadsekonomi och frihandel även för jordbruket och matproduktionen.
    Dock kommer alltid, vill jag påstå, tillgången till, och produktionen av, mat att vara omgärdad av olika regelverk, eftersom det handlar om just mat. Vi har haft regleringar under mer än 100 år för att skydda inhemsk matproduktion – i de flesta länder – från att slås ut av dumpade världsmarknadspriser p g av överskott i den köpkraftiga världen.
    Vi kommer att ha regleringar även när det är brist på mat och energi.

    OK alltså att driva på i liberal riktning inom EU, WTO osv. Och det gör verkligen Sverige.

    Däremot är det contraproduktivt och fel om Sverige ensidigt skulle gå före i avreglering. Vi gjorde det 1990 och hade inte EU-medlemskapet kommit 1995 hade det blivit kaos i jordbruket.

    Jag debatterade det svenska jordbrukets allvarliga läge i riksdagen den 15 dec; http://staffandanielsson.blogspot.com (scrolla ner några inlägg). Dvs om att det bästa moderna miljövänliga jordbruket i världen (i Sverige) minskat med en tredjedel på 25 år samtidigt som importen från länder med lägre krav på miljö och djuromsorg har ökat kraftigt, medan debatten i Sverige rätt ensidigt koncentrerar sig på att öka stöden till det ekologiska jordbruket som står för 4-5 procent av produktionen.

    Läs gärna, Johan, och så kan vi fortsätta debtten!

  2. Staffan,

    Hur kan svenska konsumenter ma battre av att tvingas betala mer for sin mat (direkt eller via skatter)?

    For ovrigt ar det lite markligt att ALLA lander i varlden tycker att just deras jordbruk har hogst kvalitet och ar mest miljovanligt…

  3. Re: Emil
    Om inte svenska konsumenter mår bättre (vare sig fysiskt eller mentalt) av svenska jordbruksprodukter framtagna under värdens hårdaste djurskydds- och miljölagar, varför har man då stiftat dessa? Var det inte för att få mat producerad som uppfyllde våra krav?
    Det kan väl ändå inte bara vara dubbelmoral? Tyvärr, verkar det vara så! Svensken har störst tilltro till svenska jordbruksprodukter, men ökar ständigt sina inköp av importerat.
    Världens tuffaste lagstiftning behöver dock inte betyda att man får den bästa kvaliteten eftersom smaken är som baken, d v s delad :-). Kvalitet har av samma anledning litet eller inget med djurskydd att göra, se exempelvis kött av kalv som inte får se dagsljus under sin livstid.

    Liberaler gillar jag skarpt. Liberaler med dubbelmoral tycker jag är sämre än konservativa och socialister, för av dessa väntar jag mig inte bättre.

    M v h Peter Wagenius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>