Det fina och fula hatet

zen-symbol4_copy_vectorizedLåt oss från början konstatera en sak: hat är alltid fult. Det är destruktiv och leder inte till någonting gott på sikt. Extremiströrelser använder hatet för att piska upp en stämning som låter de heta känslorna överrösta förnuft och empati. Man gör det inte sällan mot bakgrund av att man upplever att motståndarsidan är så förslagen och överlägsen så att det är nödvändigt. Och att det liksom var de som började.

För att nå ett större mål anser man att extraordinära metoder är nödvändiga. En revolution är som bekant ingen tebjudning och för att normalt funtade människor ska kunna förmås att begå nödvändiga övergrepp måste motståndaren avhumaniseras, metoderna berättigas genom odlade myter om tingens tillstånd och tanken övertygas om att man är den av en kamp som leder till ett utopia där frihet och lycka tillfaller alla som man anser ha rätt till det.

Detta är inga nya fenomen. De stora organisatörerna av ondskans värv, som exempelvis Che Guevara och Reinhard Heydrich, måste rimligen lidit av ganska svåra psykiatriska diagnoser som obehandlade skulle göra dem till fruktansvärda mördare oavsett kontext. Men alla dessa medhjälpare, fotfolket, de som utförde grymheterna och ansåg det rimligt, måste ta hatet till hjälp.

Jag vet ärligt talat inte om det vi ser nu är en allvarlig skärpning av tonläget, eller om det bara är så att det nya medielandskapet och det faktum att det är valår liksom gör det mer tydligt, men visst är det obehagligt när det i Public Servicemedia spelas sånger om ”Borgarsvin” och att sådana som jag (som både har bakgrund som företagare och sitter i riksdagen för ett borgerligt parti) ska ha ”bly i nacken”.

Vad jag däremot vet är att hat inte effektivt bekämpas med mer hat. Låt Athena Farrokhzad och andra hata bäst de vill. Hatet måste liksom ha rätt typ av motstånd för att frodas och om ingen hatar tillbaka kommer det att självdö. Det bästa sättet att hantera situationen är att inte låta sig provoceras till negativa tankar. Själv ägnar jag en hel del tid åt att kontemplera över hur obeskrivligt vackert livet kan vara. I synnerhet gör jag det under perioder av stress, när livets skönhet vid ett första påseende kan kännas långt borta.

Man kan också ägna en glädjens tanke åt att vi en migrationspolitik som måste anses öppnast i Europa och kanske i världen, att vi trots svår global lågkonjunktur ändå har mer resurser till välfärden än vad vi hade 2006 då konjunkturen var på topp. Att Sverige är ett av de länder som kommit allra längst när det gäller HBTQ-rättigheter. Att vem som helst är fri att tänka, skriva och säga vad man vill, även om det man säger är hatiskt, lögnaktigt och destruktivt och att vissa till och med får göra det i Sveriges Radio. En frihet värd att vårda.

Almedalsveckan går mot sitt slut

Efter nästan en vecka i full fart har man nog rätt att känna sig lite mosig. Det har varit en mycket bra almedalsvecka med fullspäckade dagar och debatter, samtal och möten.

Favoriter är svåra att peka ut, men det var två olika seminarier, om två helt skilda ämnen, som jag tyckte blev mest intressanta. Lustigt nog ägde de rum på samma plats, i tältet i Skandias trädgård.

Det första var i tisdags morse och handlade om näringsfrihetens betydelse. Tillsammans med ingen mindre än Mona Sahlin diskuterades detta ibland bortglömda, men superviktiga, ämne. Att vi har resurser till det vi behöver är grunden. Utan det har vi bokstavligt talat ingenting. För att dessa resurser ska räcka till allt större behov och en friskare och växande befolkning krävs tillväxt. För att tillväxt ska finnas krävs skickliga entreprenörer som i frihet kan prova sina idéer på marknaden.

Det andra var i går morse och handlade om säkrare vägar för barn på flykt. Trots att situationen är mycket allvarlig och svårjobbad med svåra konflikter runt om i världen som skapar flyktingströmmar och ett hårdnande politiskt klimat i Europa kring flykting och migrationsfrågor känns det ändå som att det finns en bred konsensus om den svenska viljan att göra vad vi kan för att hjälpa till.

Jag lyckades dessutom lova Företagarna i Stockholm att, om jag blir återvald i höstens val, motionera om att regeringen ska utreda hur de som använder bilen i tjänsten kan betala en schablonavgift el motsv för att få ta hem bilen om kvällarna, så att de slipper den onödiga tid och extrasväng det innebär att åka och lämna tjänstebilen på jobbet för att ta sin egen hem.

Och utan att dra för stora växlar på det tänker jag ändå skamlöst tolka det faktum att Expressen idag utser mig till ”Hetast i Almedalen” som ett kvitto på att jag har kämpat väl under veckan. :)

jagiexpressen

Almedalen

Så var man då på plats för ännu en almedalsvecka. Riktigt mysigt att vara i Visby igen och som varje år undrar jag varför man inte åker hit och bara turistar någon sommarvecka.

I eftermiddag deltar jag i ett seminarium anordnat av Sveriges Ingenjörer om LAS, kårhuset Rindi, kl 1430. Mer info och webbsändning (tror jag) hittar du här:  http://www.sverigesingenjorer.se/almedalen

I morgon diskuterar vi religionsfrihetens gränser hos humanisterna på Norra Kyrkogatan (passande nog), kl 13.

Mer info kommer efter hand.

Vi ses i vimlet!

Långkokt snabbmat – (C) i ett nötskal

pulled porkJag har tidigare skrivit om den ibland svårförklarade dualism som präglar det moderna Centerpartiet. Rötterna i de fria böndernas kamp för fortsatt frihet mot konfiskationshot från vänster och stordriftscentralism från höger med stam och grenar av politiskt ledarskap till gröna skott av en principiell frihetslängtan.

I Stockholmscentern rullar vi idag ut vår kampanj där vi berättar om vår politik, vad vi vill och vad vi har gjort. Ett exempel på det senare är tillåtelse för så kallade Food Trucks – skåpbilar från vilka snabbmat säljs till hugade och hungriga Stockholmare. Intressant är att maten inte sällan håller mycket hög klass – det är liksom det bästa av hela världens gatumat som konkurrerar om våra gommar och gör livet godare för konsumenten, samtidigt som fler företagare får tillgång till marknaden.

En favorit för många är Pulled Pork. Långkokt fläskkött, ofta karré, smakrikt och härligt. Och på många sätt symboliserar Pulled Pork det moderna Centerpartiets innersta väsen. Långkoket är ju väldigt Old School, men tillämpningen är ny, inspirerad av andra länders kulturer och anpassad för 2000-talets verklighet. Hur tillämpningen sker är dessutom ämne för den enskilda entreprenörens fantasi och affärssinne i enlighet med decentralismens principer. Politikens främsta uppgift är här att ge folk och företag svängrum utan pekpinnar eller onödiga hinder.

Här kan du se var det står Food Trucks idag. http://stockholmfoodtrucks.nu/

Och mitt bästa recept på Pulled Pork för den som vill laga hemma:

Det bygger lite på att du har en järngryta. Sådana finns annars ofta på loppis för en billig penning. För fyra pers behöver du ca ett kilo kött. Bäst är om du använder karré med ben. Köttet ska du ändå dra isär när det börjar bli klart, så benet stör föga, samtidigt som det tillför härlig smak till anrättningen.

Bryn några vitlöksklyftor och ett par grovt delade gula lökar i grytan, skicka i köttet, en burk Muttitomater, några vitpepparkorn, en eller flera chipotlar (till angenäm styrka och smak, som det står i visan), en nypa cayennepeppar, ett par lagerblad och lite kanel, en rejäl slev honung, samt en skvätt riktigt rökig whiskey (Ardbeg, Lagavulin el motsv) och två flaskor öl som inte är allt för humlebesk – jag har kört ljus Bernard, men jag tror att mörk Bernard blir ännu bättre. Funkar bra med folkis.

På med locket och skicka in ugnen på lite drygt 100° och baka i minst fyra timmar. Dra sedan isär köttet med två gafflar, dra köttet från benet och ta bort det och koka ihop resten något ytterligare så att det liksom inte ser blött ut. Salta efter behag, men ta det lugnt och smaka dig fram. Den långa koktiden tar fram ingrediensernas naturliga sälta.

Servera i bröd med tomat/koriandersalsa. Njut.

Ideologisk stringens och glada goda grisar

I en oväntat träffsäker artikel redogör Viktor Barth-Kron för Centerns läge baserat på samtal/intervju med vår partiledare Annie Lööf. Det är också, ärligt talat, så jäkla skönt att analysen helt handlar om Annies gärning utan underförstådda gliringar om kön och ålder.

Inte heller idealiseras eller förkastas någon av svansarna i vårt partis dubbelnatur. Centerpartiets dualistiska predikament presenteras osentimentalt och upplysande. Det faktum att något som tidigare varit ett intresseparti för jordbruket ikläder sig rollen av en stringent och principfast idémotor i svensk politik är inte helt lätt att förklara.

Icke desto mindre är jag alldeles övertygad om att Annie har rätt: ”Viktigast för alla är egentligen saker som minskat regelkrångel, sänkta skatter, och frihandel. Det finns ibland en regional frustration över att man inte förmår att med generella verktyg lyfta sin bransch. Då är det enkelt att vilja låta den nationella nivån kasta en pengapåse.”

Det handlar om att förbättra villkor generellt, långsiktigt och hållbart. Goda villkor för företagande, företagare och förmögenhetsbildning gynnar alla branscher och medger den tillväxt som möjliggör såväl privata investeringsmedel som utrymme i människors plånböcker att välja mat med den höga kvalitet som ofta produceras i Sverige.

Exempel på sådan hög kvalitet, och som faktiskt är makalöst prisvärt om man väljer enklare styckningsdetaljer, är Domtagrisen. Det känns skönt att veta att djuren behandlas mycket väl och smaken är verkligen fantastisk!

Läser ytterligare en lysande betraktelse över tingens tillstånd av samma Viktor BK. Denna gång på det spetsfundiga manér vi vant oss vid, men om samma Centerparti, med ideologisk vinkel, om Per Ankersjö och Food Trucksen.

Tvärpolitisk och tvärkonfessionell manifestation idag

Idag talade jag på en manifestation på Sergels Torg med anledning av vandaliseringen av moskén vid medis och Sofia kyrka. Det var en privatperson som tog initiativ till det hela och de tre stora religiösa enheterna i Stockholm, Svenska kyrkan, muslimska församlingen och den judiska församlingen var representerade, liksom ett tvärpolitiskt urval där jag representerade Centerpartiet.

Det var viktigt för mig att det hela var tvärpolitiskt och tvärkonfessionellt. När det gäller att säga ifrån mot den våldsbejakande extremismen kan man inte försöka kapa detta för att gynna egna grundare syften. Tyvärr blev så fallet med vänsterpartiets talare. Hon fick filing och var antagligen någon helt annanstans i sin fantasi där hon ledde någon slags vänsterrevolution. Lika delar otäckt och fjantigt – så som extremismen ofta är.

Själv drog jag konfliktgränsen mellan demokrater och antidemokrater och framhävde också vikten i att se all typ av våldsbejakande extremism som lika illa, oavsett vilken anledning våldsverkarna använder för att rationalisera sina illdåd. Så här (på ett ungefär) föll anförandet:

Hej! Vad roligt att se att så många trotsar vädret och tar sig ut i kylan för att visa varandra värme.

Öppenhet och tolerans definierar det civiliserade samhället. Respekten för varandra, varandras åsikter, värderingar, övertygelser, likheter och olikheter måste genomsyra relation och kommunikation människor emellan i vårt avlånga land.

På senare tid verkar det som att uttryck för intolerans och hat åter blossat upp. Inte minst där jag bor, i Björkhagen, granne med Kärrtorp, men som också visats med all önskvärd tydlighet, saknar hatet klangbotten i det svenska samhället.

De skarpa toner av intolerans som skär in i det civiliserade samhället försvinner i efterklangen av tusentals människor runt om i hela Sverige som säger stopp, som säger nej, som säger ja till tolerans och öppenhet.

För några veckor sedan deltog jag i en liknande manifestation som idag. Av en slump kom jag att hamna mellan vänsterpartiets partiledare och ett moderat borgarråd härifrån Stockholm. Jag tänkte på hur vi tre ofta hamnar ganska långt ifrån varandra i debatter – ibland är konfliktnivån ganska hög – men hur vi utan att egentligen tänka på det, eller diskuterat det innan, vid detta tillfälle lade våra ståndpunkter åt sidan för att tillsammans sätta ned foten mot de krafter som vill koppla förbi demokratin, som inte törs låta ord och argument pröva sina intoleranta idéer.

Som centerpartist är man attackerad från alla håll. Inför valet 2006 var det extremvänstern som hotade, trakasserade och vandaliserade och inför valet 2010 var det nazister. Den våldsbejakande extremismen är lika farlig och otäck vilken anledning våldsverkarna än anser sig ha att sätta sig över demokratin. Det är viktigt att komma ihåg.

Det är också viktigt att komma ihåg att extremism och religiös förföljelse inte är något nytt. Att ställa människor mot varandra, sprida myter och odla osämja är något vilsna själar ibland verkar finna tröst i. För den som känner hopplöshet i det samhälle man lever, är det inte så viktigt att bevara och bygga på det samhälle som finns. Där blir kaos en möjlighet och det egna misslyckandet relativt mindre.

Vissa människor känner oro för samhällsförändringar och det har stundtals varit en framgångsrik strategi att exploatera denna oro för att skaffa sig politisk makt. När det händer är det så viktigt att hålla huvudet kallt och sakligt redovisa fakta. Sanningen har en tendens att segra i det långa loppet.

Samma sak som sägs om muslimer idag och muslimers påstådda olämplighet att passa in i det europeiska samhället, sades i USA om Irländare i det förra århundradet. De var annorlunda, höll sig mest med varandra, åt en massa potatis och hade en annan religion. De var katoliker.

En del av dem hamnade i utanförskap och gruppen var säkerligen överrepresenterad i brottsstatistiken, men efter några år var de en så naturlig del av det amerikanska samhället att en av dem till och med blev president. John F Kennedy. 

Välkommen 2014

Så börjar det då dra ihop sig. 2013 sjunger på sista versen och det är ett år som går till historien för min egen del med en mängd händelser, positiva och negativa, men som man brukar säga – slutet gott, allting gott.

Till de historiska lågvattenmärkena hör magsmärtor, akut operation och sjukhusvistelse, till höjdpunkerna räknas riksdagsuppdraget, varm vänskap och en massa härlig skidåkning.

2014 har alla förutsättningar att bli ett fantastiskt år, även om det antagligen inte kommer att hinnas med lika mycket skidåkning som 2013. 2014 blir ett avgörande år för hur Sverige kommer att utvecklas i framtiden. Klarar Alliansen att vinna väljarnas förtroende för tredje gången i rad, eller vinner ett skattehöjar- och gränsstängaralternativ?

Jag kommer att göra allt som står i min makt att säkra fortsatt regeringsinnehav. Inte för att allting är perfekt som det är – det finns en lång rad områden inom vilka vi i alliansen verkligen måste bli mycket bättre – men alternativet vore så oändligt mycket sämre.

Den största utmaningen är jobben och i synnerhet för alla de som stängs ute från arbetsmarknaden. Vi vet ganska väl vilka hindren är, men de politiska riskerna att adressera dem anses av många allt för stora. Det är mäktiga krafter som försvarar rättigheterna för den som redan har jobb, trots att det drabbar som många som hamnar utanför och hela samhället i förlängningen. Men det är skillnad på att bara vara rädd för dessa krafter och – som för alternativet – totalt kontrolleras av dem.

Rädsla går att övervinna med hjälp av mod.

Manifestation mot extremistvåldet

Jag deltog idag i manifestationen mot extremistvåldet. För mig är detta mycket angeläget. Jag bor granne med Kärrtorp och jag har under tid sett allt mer av klotter med nazistiska symboler och slagord. Framförallt barn och ungdomar känner sig hotade, men för den som tycker att våld är en berättigad metod att få sin vilja fram finns inga spärrar: ingen går säker.

Det är oerhört viktigt att markera mot en dylik utveckling i tid. Alla som hotar demokratin ska veta det finns en stark folklig vilja emot dem. Viktigt också att inte lämna kampen mot en våldsbejakande extremistgrupp till en annan våldsbejakande extremistgrupp.

I manifestationer som dessa finns det sådana som försöker utnyttja tillfället att föra fram sin egen agenda, som försöker koppla ihop nazisters attacker mot barnfamiljer med politik de inte gillar på andra sätt. Ökade klassklyftor och regeringens förmodade ondska och angrepp mot allt som är heligt frambärs av de som tycker att socialismen är mysig. Den diskussionen tar jag gärna, ofta och länge. I synnerhet eftersom alla fakta ger vi handen att socialismen i själva verket är allt annat än mysig. Men för att kunna presentera dessa fakta måste de demokratiska spelreglerna säkras.

Till vänster om mig hade jag ett moderat borgarråd, Joakim Larsson och till höger hade jag Jonas Sjöstedt. Vi är oense om det mesta, åtminstone den senare, men vi är alla tre överens om att rasism är idiotiskt och att våld är oacceptabelt.

Mycket skönt att konstatera att allting gått väldigt lugnt och fint till hittills. Polisen har ännu så länge gjort ett  mycket bra jobb för att alla ska känna sig säkra. Möjligen är det en effekt av regeringens politik – sedan 2006 har polisen fått en rejäl resursförstärkning och har som en effekt av det blivit 2500 fler. Regeringen skärper också straffen för våldsbrott, vilket har en direkta effekter för den som vill använda våld som metod.

Nu i dagarna presenterades en stor utredning om hur vi kan arbeta mot och förebygga den våldsbejakande extremismen för demokratiminister Birgitta Ohlsson.

Stort tack!

jagochannieNomineringsstämmor kan vara uppslitande tillställningar. Goda vänner och skickliga politiker slåss om samma platser på listorna och någon vinner och en annan förlorar.

Stämman igår blev dock en väldigt fin tillställning där den enda dramatiken uppstod i samband med att vi skulle välja tredjenamnet på riksdagslistan.

För min egen del var saken på inget sätt klar då Anna-Karin Hatt något oväntat föreslogs som tvåa på listan av en stämmodeltagare, den placering som nomineringskommittén föreslagit mig på. Hatt var med i medlemsomröstningen och kom trea, men drog tillbaka sin kandidatur efter vad jag förstår.

Dock föll stämmans beslut i linje med nomineringskommitténs förslag och jag vann andraplatsen. Det är en andraplats som med mycket stor sannolikhet är att betrakta som en förstaplats, eftersom förstanamnet, Annie Lööf, vår fantastiska partiledare, antagligen blir vald först i sitt hemmalän där hon är omåttligt populär.

När tredjeplatsen skulle bestämmas fanns från början två alternativ, nomineringskommitténs huvudförslag där Martin Ådahl, Centerpartiets chefsekonom, hade lyfts upp, eller en reservation från två av nomineringskommitténs ledamöter som förordade Johanna Jönsson som kom tvåa efter mig i medlemsomröstningen.

Till detta gick samma person som hade föreslagit Anna-Karin Hatt på andraplatsen upp och föreslog henne på tredjeplatsen, så nu var det tre superstarka kandidater som Stockholmscentern skulle välja mellan. Ett angenämt problem, förvisso. En mycket skicklig minister, en knivskarp chefsekonom och den starka ledaren Johanna Jönsson.

Många gick upp och talade varmt för både Martin och Johanna, något fler för den senare och när det blev dags att sätta ned foten gick vi direkt till sluten omröstning. Spänningen var enorm och anspänningen måste vara helt galen för de mellan vilka valet stod.

Johanna Jönsson avlöpte med segern med 49 röster mot Martin Ådahls 45. (Anna-Karin Hatt fick 6 röster.)

Den översta delen av Stockholmscenterns riksdagslista ser alltså ut som följer:

1. Annie Lööf

2. Jag (Johan Hedin)

3. Johanna Jönsson

4. Hannes Hervieu

5. Christina Linderholm

Ett fantastiskt team, som fyller mig med hopp, glädje och kampanjlust!

Jag vill rikta ett stort och varmt TACK till alla som röstat på mig i medlemsomröstning och på stämman, alla som stöttat, kommit med goda råd och glada tillrop. Tack så väldigt mycket!

Nomineringsstämma nästa lördag

Nästa lördag håller vi nomineringsstämma i Stockholm, då alla listor ska sättas. Du som är medlem gör klokt i att komma för att vara med om och bestämma vilka som ska representera stockholmscentern i riksdag, landsting och kommun under nästa mandatperiod.

Själv är jag oerhört hedrad av att föreslås som toppnamn på riksdagslistan, endast med vår fantastiska partiledare högre och hoppas på att jag också vinner samma förtroende hos stämman. Även om jag trivs bra med jobbet som förhandlare i regeringen är riksdagsuppdraget något av det finaste man kan ha som politiskt intresserad.

Jag tror att vi måste tillåta oss att höja blicken för att se samhällsutvecklingen, diskutera och fundera på hur vi skulle vilja se den och styra in politiken på ett sätt som stödjer den riktningen. Det är i mångt och mycket på riksdagsplattformen det kan ske.

Vi får heller inte glömma att det är med hårt och enträget arbete vi kan komma dit. För det första handlar det om att vinna valet. Det gick bra för stockholmscentern 2010 och det gick bra för att vi kämpade oss till det. Vi var fler än någonsin tidigare som arbetade i kampanjen, och vi jobbade hårt.

Min upplevelse från mitt knappa år i riksdagen är att samma förhållande gäller som ledamot. Vill man åstadkomma resultat får man kavla upp ärmarna och slita. Man kan ibland känna frustration över tingens tröghet, men med beslutsamhet och viss envishet går det att åstadkomma skillnad. I synnerhet om man gör detta koordinerat i samverkan med andra som vill samma saker.

Valrörelsen 2014 kommer inte att vara något undantag – för att vinna kommer det att krävas en extraordinär arbetsinsats. Väljarnas förtroende ska vinnas, vinnas åter och vinnas nytt. Och det är mötet med väljarna detta sker, i ur och skur, på gator och torg, med en centerjacka över axlarna, kaffe i termosar, utrustade med goda argument i tal och i skrift.

Jobbigt? Ja, ibland. Men också faktiskt väldigt roligt och givande när vi gör det tillsammans. Och skönast av allt är när vi på valdagen konstaterar att vårt hårda arbete bar frukt.

Mer info om stämman hittar du på facebook och på stockholmscenterns webbplats.