Högt spel för Löfven

Jag måste säga att jag blev totalt överraskad av Löfvens besked häromdagen, att han utlyser extraval. Det är verkligen att sätta allt på ett kort och det är långt ifrån säkert att det gynnar honom. Att han misslyckades med att skapa majoritet för regeringens budgetförslag kanske inte förvånar lika mycket. Han har verkligen inte ansträngt sig för att säkra situationen, utan kallt räknat med att SD skulle följa praxis och rösta bara på sitt eget budgetförslag. Något som nu inte blev fallet. De röstade istället på vårt budgetförslag, en finfin budget som bland annat omfattar miljardsatsningar på att säkra öppenheten mot omvärlden.

Det verkar vara en tydlig strategi från Löfven att hävda att han hela tiden bjudit in allianspartierna till samtal, men att vi hårdnackat vägrat och därför skulle vara extra ansvariga för den uppkomna situationen. Låt oss bena upp detta.

Det första som hände var att han försökte bryta upp Alliansen genom att sätta tryck på oss i C och FP. Det är självklart värt ett försök. Om Alliansen splittras gör Löfven (den antagligen korrekta) bedömningen att han har större chans att behålla makten. När det inte gick får han övergå till att skjuta på hela Alliansen och hävda att han gång på gång försökt etablera samarbete, något som är en sanning med en ganska kraftig modifikation. Sant är att han vid två tillfällen bjudit in allianspartiledarna till samtal, men att det inte vid något av dessa tillfällen visats prov på någon som helst lust att faktiskt hitta någon väg framåt som bygger på just samarbete.

Det jag tror var en så stark framgångsfaktor för Alliansen, vi lyckades regera landet framgångsrikt i tider av stor internationell kris i åtta år, varar hälften i minoritet, var nog det grundläggande ingångsvärdet: alla ska bidra och alla ska tjäna på samarbetet.

Socialdemokraternas uppfattning om samarbete verkar vara att Socialdemokraterna ska tjäna och alla andra ska helst försvinna. När man med facit i hand betraktar de år då Centerpartiet ställde upp och såg till att rensa upp statsfinanserna på 90-talet blir detta tydligt. Jag tror att det kommer att bli lika tydligt för Miljöpartiet, om det inte redan är det.

Med extravalet sätter Löfven nu allt på ett kort. I vissa stycken en begriplig manöver, då delar av Alliansen är lite stukade. KD har inte stora resurser att ladda om med och jag antar att FP har det på motsvarande sätt. Moderaterna har nedsatt förmåga när de nu ska välja ny partiledare, så jag antar att nu är rätt tillfälle att passa på. Samtidigt lider ju Löfvens samarbetspartners av samma tillstånd. Det är svårt att tänka sig att Miljöpartiet har en organisation som klarar att mobilisera till fullskalig valrörelse på så kort tid och Vänsterpartiet bör rimligen äga samma predikament.

Kanske är det ett sätt att rensa i leden och förstärka sin relativa position för att kunna gå till val 2018 som ett parti med större trovärdighet? Kanske ligger också de stora besvären att få ihop en samordnad politik från regeringen bakom beslutet…

 

Talmansval, det högtidliga öppnandet och utskottsplatserna

Så är man då äntligen på plats i kraft av sitt alldeles egna mandat. Det är skillnad mellan att ha varit sexa på listan och sedan blivit ersättare och sedermera på sluttampen ordinarie, och att blivit vald i kraft av det egna partidistriktets toppkandidat. Igår började allvaret med upprop och talmansval, det senare en process som drog ut på tiden eftersom Vänsterpartiet begärde votering när det gällde andre vice talman.

Den hävd som gäller vid talmansval är att det största partiet i det största blocket utser talman och att förste vice talman blir en person från det största oppositionspartiet. Andre vice tillfaller enligt denna ordning det tredje största partiet, något som väljarna i år utsett Sverigedemokraterna till och den de nominerade var deras partisekreterare och gruppledare, Björn Söder.

Det är lätt att vara principfast när principerna gör det lättare att fatta beslut som man gillar, men inte fullt lika lätt när principerna innebär att man får en person med riktigt obehagliga åsikter i en central maktposition. Det var därför faktiskt ganska skönt att få möjligheten att avge en blank röst och ändå hedra riksdagens samarbetsordning, även om det i praktiken saknade betydelse. För samarbeta måste vi göra om det ska gå att fullgöra riksdagsuppdraget i enlighet med demokratiskt fattade beslut.

Det viktigaste är det långsiktiga opinionsbildningsarbete som vi måste göra för att bryta tillbaka de många tillskruvade föreställningar om tingens tillstånd som vissa krafter odlar och exploaterar.

Jag och LöfvenLite kul att träffa och lära känna de nya bänkgrannarna. Bland annat har den här killen kommit in i riksdagen, men lär av allt att döma bli kortvarig på platsen. Värt att notera är att placeringarna i riksdagen följer riksdagsmeritering. Ju tyngre meriter, desto längre fram i kammaren. Stefan Löfven sitter alltså bakom undertecknad, just saying… ;)

Idag blir det riksdagens högtidliga öppnande med pompa och ståt och tal av kungen. En udda ”arbetsdag” men en del av demokratins ceremonier som genom sin högtidlighet påminner oss om det ansvar uppdraget medför.

Under slutet av denna vecka ska utskottsplatserna fördelas, vilket i mycket hög utsträckning kommer att avgöra hur mina och alla andra ledamöters arbetsdagar kommer att se ut de närmaste fyra åren. Utskottsplatserna fördelas genom omröstning i vår riksdagsgrupp efter förslag av en valberedning inom gruppen.

Som nästan alla andra centerpartister brinner jag för arbetsmarknads- och näringsfrågor och som relativt junior i riksdagsgruppen står jag mig antagligen slätt i konkurrensen om de utskotten. Jag är emellertid även mycket intresserad av justitie- och försvarsfrågorna. Det förra av uppenbara skäl – det finns enormt mycket att göra på rättsområdet. Det senare kan tyvärr komma att bli allt mer viktigt i den oroliga tid vi nu lever i, vilket gör uppdraget mer intressant än vad man skulle vilja önska.

Hursomhelst ska det bli så oerhört skönt att få sätta igång att jobba, vilket utskott det nu än blir, för att koppla ett grepp om politiken, driva den i en bättre riktning och utmana regeringen när de försöker göra den sämre.

 

Valresultatet fastställt – dags att leverera

 

Det har nu gått en vecka sedan valet, alla röster är räknade och det står klart vilka som kommit in i riksdagen. På Centerpartiets stockholmsbänk får jag sällskap av Johanna Jönsson, vilket också kanske var det väntade resultatet. Vi är de kandidater som Stockholmscentern utsett att toppa vår riksdagslista tillsammans med fantastiska Annie Lööf som blev invald från sitt hemmalän Jönköping (hon fick större andel kryss där). Eftersom Stockholm är en stor valkrets, som dessutom är svår att avgränsa mediamässigt, är det mycket svårt att kryssa sig förbi. Givet förutsättningarna ska en stor eloge riktas till Hannes Hervieu, Martin Ådahl och Sofia Arkestål som trots detta drev tappra och mycket fina kampanjer!

Hela Stockholmscentern jobbade något alldeles makalöst. Detta blev tveklöst den bästa kampanj jag någonsin varit med att driva. Vi drev den hårt och jag tycker att vi drev den med stil. Precis just nu kanske en del av oss går omkring och liksom tappat sugen lite – vi hade ju faktiskt förväntat oss ett bättre valresultat – men det arbete vi har lagt ner nu har vi med oss inför framtiden. Jag har sett flera nya förmågor blomma upp som solklara framtida både kandidater och kampanjstjärnor!

Vi förlorade regeringsmakten och i skrivande stund har faktiskt ingen ännu direkt vunnit den. Stefan Löfven har av talmannen ombetts försöka bilda regering och det mesta tyder på att han kommer att lyckas. Viljan att regera verkar stor hos den främsta tilltänkta regeringspartnern Miljöpartiet, som av allt att döma antagit ett pragmatiskt förhållningssätt till sin idébas.

Själva går vi i opposition, redo att ifrågasätta vänsterpartiernas verklighetsbeskrivning och kämpa emot politiska förslag som vi anser skadliga för folk och företag. Förutsättningarna för det är faktiskt ganska goda, givet att Löfvens regering, hur den än kommer att se ut, kommer att bli mycket svag. Alla de instrument som en riksdagsopposition har till sitt förfogande har luftats i kammare och utskott och de ska vi nu använda på allra bästa sätt.

Centerpartiet är bättre rustat än på flera årtionden att utmana bilden av hur Sverige ska fortsätta att utvecklas. Jag vågar påstå att vi är det parti som mer än något annat vridit och vänt på idéerna genom vår stundtals jobbiga, men nödvändiga, idéprogramsprocess. Nu när vi sedan en tid är ute på andra sidan har vi börjat omsätta dessa idéer i utvecklade politiska förslag och det ska vi fortsätta med med ännu större kraft. Vi behöver berätta vår historia, visa vår bild av det goda samhället. Hur vi kan kombinera och väga viktiga motstående värden mot varandra på ett sätt som lägger grunden för en bättre framtid för alla.

Demokratin mår bäst av tydliga alternativ och när det gäller tydligheten har Centerpartiet och Alliansen föregått med gott exempel. Vi har redovisat vad vi ville göra och vilka vi ville göra det med. Vi har dessutom räknat på våra förslag så att vi inte lovat mer än vad vi kan hålla. Stefan Löfven valde en annan väg. Utan att exakt precisera för vad, med vem eller hur, sökte han väljarnas förtroende och fick det. Nu är det upp till bevis. 

Löfven vill utplåna Centerpartiet

För den som inte är bevandrad med det politiska spinnandets krumbukter ska jag nu berätta vad som pågår. Socialdemokraterna, med Stefan Löfven i spetsen, försöker skjuta ifrån sig ansvar för förmågan att leda landet till någon annan än sig själv. Närmare bestämt till Folkpartiet och till oss i Centerpartiet. Det pågår någon slags mediakampanj där folk från olika håll ”vädjar” till ansvar och att lägga ”käbbel” åt sidan.

Låt oss då bena ut detta. Vi gick till val på en tydlig agenda, med skarpa politiska förslag.  Vi gjorde det tillsammans med Allians för Sverige och precis allt var budgeterat och finansierat för varje öre. Vi berättade vad vi ville göra, när vi ville göra det och vilka vi ville göra det med. Men trots ett riktigt skapligt facit på vår förmåga att styra landet och tydliga besked om den tänkta fortsättningen, ville väljarna annorlunda. Tråkigt för oss, men en ofrånkomlig del av demokratins väsen. Väljarna väljer. Så är det och så måste det vara.

Väljarna valde Stefan Löfven och Socialdemokraterna. Faktum är att (S) gör ett förvånansvärt bra val. Jag ska ärligt säga att jag var skeptisk till såväl deras kampanj som deras insatser i debatterna. (Även om deras filmer var snygga) Jag fick fel. Deras kampanj levererade storartat. Så storartat att de nu verkar kunna bilda regering och allt pekar på att de kommer att göra det tillsammans med Miljöpartiet.

De senare överraskade i sin tur åt andra hållet och gjorde ett riktigt uselt val, givet höga förväntningar och starka opinionssiffror i mellanvalspreioden. Helt klart är att något inte riktigt fungerar som det ska och möjligen kan F!’s framfart förklara en del av Miljöpartiets magplask. Jag tror också att ett visst mått av högmod föregick detta fall.

I detta val hade de rödgröna inte kompromissat fram någon gemensam politisk plattform att gå till val på. Ingen hade någon aning om vilken politik de gemensamt ville föra, något som fortfarande är höljt i dunkel. Det lämnades heller inga besked om vilka de ville göra det tillsammans med, även om det signalerades samstämmighet de rödgröna emellan i debatterna.

Nu är det upp till bevis. Detta är uppgiften som Löfven tog sig an. Detta är Stefan Löfvens ansvar. Och hittills har det gått lite sådär. Det verkar ibland som en socialdemokratisk definition på förhandling är att Socialdemokraterna dikterar villkoren och så lyder alla andra. Den tiden är över sedan länge. Det sätt på vilket Vänsterpartiet avfärdades som regeringspartner, utan att ens diskutera någon sakfråga, visar på vilka problem som Socialdemokraterna har med sin självbild. I samband med detta ska man komma ihåg att Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, gjorde en fantastisk insats i tv-debatterna och faktiskt framstod som oppositionsledaren. Något som antagligen drev en hel del väljare till vänsterblocket.

Nu får man väl se vad som blir en rödgrön politik, om det nu blir någon. Faktum är hursomhelst att just Socialdemokraterna och Centerpartiet står väldigt långt ifrån varandra. (S) vill tredubbla kostnaden för att anställa unga för att sätta dem i åtgärder. De vill införa lastbilsskatt, något som slår stenhårt på hela Sverige. Och de vill begränsa människors möjligheter att arbetskraftsinvandra till Sverige. Raka motsatser till centerpolitiken. På ingen av dessa punkter tror jag att någon Centerpartist med inflytande är beredd att kompromissa.

Man ska också veta att Socialdemokraterna har ett uttalat mål att utplåna Centerpartiet. Det har varit Stefan Löfvens strategi och de har lagt stora resurser på att skada oss och säkert har de lyckats på en del håll. Priset för att ge Löfven förbehållslöst stöd vore slutgiltigt. Vi ska istället nu koncentrera oss på att bygga Centerpartiet starkt, så att vi från och med nästa riksdagsval åter kan regera landet tillsammans med likasinnade och vara drivande i det fortsatta arbetet att bygga Sverige starkt.

Löfvens energihaveri

löfvenkraschAlltså, jag kan inte smälta det här med Löfvens utfall mot Annie Lööf igår om energipolitiken. Man har ingen aning om vilken energipolitik en eventuell rödgrön regering kommer att driva eftersom Socialdemokraterna vill helt andra saker än Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Rimligt att söka svar på detta.

Vid varje tillfälle som Löfven pressas i ämnet brukar han hänvisa till att han vill ha en blocköverskridande energiöverenskommelse och att man därför, han och de borgerliga partierna, ska ”sitta ner” och se över energibehovet och sedan komma överens.

Nu är det så att detta energibehov analyseras kontinuerligt av den ansvariga myndigheten, Energimyndigheten. Eftersom Löfven ständigt kommer dragandes med önskemålen om att sitta ner och se över energibehovet hade Annie Lööf haft godheten att skriva ut Energimyndighetens rapport på området. Denna försökte hon också lämna över.

Ett debattknep? Jorå. Men det var också Löfvens försök att hänskjuta frågan. En bluff som Annie synade och eftersom Löfven endast satt med lankor hade han inget att sätta emot.

Hans reaktion blev också den sämsta tänkbara. Istället för att bara ta emot rapporten och agera med respektfull myndighet, så försökte han mota bort såväl rapport som Annie med både ganska trista ord och med ett kroppsspråk som inte direkt signalerade en statsman i balans.

Vad någon journalist MÅSTE fråga honom om är ju vad det egentligen är för fel på alliansens energiöverenskommelse? För mycket kärnkraft? För lite? För mycket förnybart? Om han nu vill ha en blocköverskridande överenskommelse kan han ju ansluta sig till vår? Om det är någon punkt i den som han inte kan fördra kan vi säkert hitta någon lösning…

4 dagar – 3 mandat – 2 segrar – 1 hög med krossat kakel

Så börjar det då dra ihop sig. Valrörelsens sluttamp ser ut att bli mycket dramatisk och med vind i seglen vädras antydan till segervittring för Alliansen. Centerpartiet går som tåget i opinionen och har möjlighet att dra med sig osäkra väljare bara på det makalösa flow som vi har just nu.

Framgången är ingen slump. Vi har jobbat hårt och stringent. Med avstamp i en besvärlig, men helt nödvändig, idéprogramsprocess har vi enat centerrörelsen kring vår ideologiska kärna och kring det har vi kunnat bygga en politik som känns igen oavsett vilken centerpartist du frågar, och var än i landet du ställer frågan.

Vi har ovanpå det en bättre kampanj än någonsin tidigare. Dels på riksnivå, där kommunikationschefen Ola Spännar, gör ett fantastiskt jobb tillsammans med sin kommunikationsavdelning. Stockholmscenterns kampanj är också helt underbar, lekfull och fantasirik, men samtidigt seriös och innehållsmässigt intressant.

Det bästa trumfkortet har vi dock i vår partiledare Annie Lööf. Det är något alldeles otroligt hur hon levererar i debatt på debatt, i utfrågning efter utfrågning. Hon verkar outtröttlig och blir bara bättre och bättre för varje dag som går!

Vi räknar nu ner från fyra dagar. Om vi bara håller ut och kan fortsätta att klämma ut de sista dropparna kampanjenergi så tar vi hem detta! Vi har faktiskt nu en riktigt god chans att ta tre riksdagsmandat i Stockholm. Som vi brukar sammanfatta det: KAKELMOS! :D

”Rikedom är inte problemet”

bildJag skriver i senaste numret av tidningen Entreprenör om hur de resurser som skapas i företagen kommer många människor till del, även om de inte går direkt in i skatt. Det är till och med så att de kommer fler till del om skatten är lägre. Här är hela texten:

”Innan jag blev politiker drev jag ett konsultföretag inriktat mot strategisk kommunikation. Jag tänker ofta på ett tillfälle då vi kom i kontakt med ett par forskare, tunga akademiker, som hade en affärsidé och behövde hjälp. Deras idé var fantastisk. Den löste ett viktigt miljöproblem och skulle ha inneburit stor skillnad för en bransch som bland annat på grund av just detta miljöproblem hade det tufft.

Det första de behövde var en begriplig berättelse om deras case att ta till investerare. Vi insåg att de inte har mycket pengar att lägga nu, men ville gärna hjälpa dem ändå. Dels för att vi tycker att projektet är så intressant, men också för att vi såg en fin affärsmöjlighet i framtiden.

På vårt fösta arbetsmöte säger dock kunden något som får oss att reagera: “Alltså, vi gör ju inte detta för att tjäna pengar”. Vår förvåning är stor. Varför vill de inte tjäna pengar? Pengar är ju bra att ha och man kan göra fantastiska saker för dem. T ex investera i företag som tar fram ny briljant teknik för att lösa allvarliga miljöproblem.

Vi hjälper kunden med några grundläggande saker för att de ska kunna komma vidare till investerare, men mer blev det aldrig. Projektet blev inte av och jag läste någonstans om ett nytt projekt som de båda akademikerna nu drev med stor entusiasm. Jag hoppas att det går bra, men risken är stor att det inte gör det. Det saknades affärsmannaskap, en nödvändig sak för att kunna ta en briljant idé från kloka hjärnor till där den har ett värde för fler: tillgänglig på en marknad.

Detta förhållningssätt till affärsmannaskap är alltför vanligt i vårt land och det hindrar oss från att nå vår fulla potential som nation. Utan att reflektera över varför, verkar det vara mångas uppfattning att rikedom, skapad genom lyckosamt företagande, har tillkommit på någon annans bekostnad och egentligen orättmätigt. Men värdeskapandet är central för välståndet. Utan entreprenören som lyckas finns ingenting. Inga jobb att gå till, inga skatter som betalar vård, skola, polis och försvar.

Som enskilda debattörer kan vi från politiken arbeta med attityder kring detta angelägna ämne, men människors attityder kring detta och annat formas över lång tid av en stor mängd faktorer som vi inte kan, och inte heller bör kunna, styra över.

Vad vi däremot kan och bör göra är att ta bort de hinder som politiken ha skapat. I Centerpartiet har vi bestämt oss för att försöka göra skatterna plattare, mindre progressiva. En viss progressivitet kan vara önskvärd, om den kommer underifrån med hjälp av t ex jobbskatteavdrag för att den som står utanför arbetsmarknaden ska ha lättare att ta sig in. Men den progressivitet som kommer på ovansidan skadar ekonomin, snedvrider drivkrafter och tar resurser från den som är bra på att förmera dem.

En rimlig invändning är att den som är fattig väl måste få del av den rikedom som några lyckosamma knösar har lyckats skapa. Svaret är ja, men det är också här så många verkar begå ett allvarligt tankefel. Det är inte bara genom skatter någons skapade rikedom kan komma andra till del. Den som tjänar pengar gör av med dem och investerar dem. Vid varje konsumtionstillfälle skapas möjlighet för någon annan att skapa värde och tjäna pengar. Det kommer till och med in skatt i form av mervärdesskatt varje gång detta sker. Och den enas investering är den andras finansiering. Pengarna går genom en lång rad individer innan de försvinner in i skatt och ju lägre skattesatsen är, desto fler hinner få del av dem.”

Småbryggeriernas framtid fortsatt oviss

SVTostnytt

Sedan lång tid tillbaka är ett av mina stora intressen mat och dryck. En perfekt ledig höstlördag för mig är att ägna dagen åt att laga mat och kvällen till att äta upp den i goda vänners sällskap. Stora smakuppevelser får man även genom dryck och då inte sällan dryck där alkohol är en viktig smakbärare, även om det finns undantag.

Det som håller på att hända med svensk matkultur är helt fantastiskt. Från en verklighet av stordrift och centralism där alla varor var anonyma och homogena går vi nu mot en helt annan utveckling. Från en tid då livsmedelskvalitet endast mättes i risken att bli sjuk (vilket naturligtvis är oerhört viktigt), lägger vi nu på smak, känsla och etiska aspekter. Allt fler ser måltiden som något mer än att fylla på kroppsligt bränsle. Det blir även energi till den mer själsliga sidan av livet.

En del i detta är den småskaliga bryggerinäringen. För 30 år sedan fanns det 5 bryggerier i Sverige och 4 av dem var statliga. Idag finns det fler än 130 bryggerier som drivs affärsmässigt, samt ett stort antal därutöver som drivs av föreningar, kompisar och enskilda individer av eget intresse, men som kan komma att bli kommersiella i framtiden om det går att finna lönsamhet.

I Sverige ser distributionen annorlunda ut än i andra länder. Systembolaget har monopol på detaljhandel och blir därför ett nålsöga att ta sig igenom för den som vill sälja öl som är starkare än 3,5 %.

Systembolaget sitter här på all makt och kan diktera villkoren. Nu har man, utan att branschen upplever att man har lyssnat på deras synpunkter, bestämt sig för att ändra villkoren på ett sätt som många anser missgynna de små bryggerierna kraftigt. I helgen var jag och pratade med några av dem på deras mässa i Nyköping och många uttrycker stark oro och uppgivenhet. I samband med det svarade jag på några frågor som SVT Östnytt ställde. Här kan du se inslaget.

Jag har försökt dra mitt strå till stacken genom att bjuda in Systembolaget och småbryggerierna till ett samtal om detta på riksdagen och först var Systembolaget positiva och vi skulle ha mötet på torsdag denna vecka. Sedan får jag ett nytt mail, där man beklagar att man tyvärr inte har tid att träffas förrän tidigast månadsskiftet september/oktober. Alltså en månad efter att de nya reglerna har införts.

Jag tolkar detta som att intresset för dialog är begränsat. Ett beklagligt faktum som gör att vi tvingas arbeta vidare med frågan på politiskt väg. Fortsättning följer…

 

You have a dream! (Hoppas jag)

Min politiska gärning syftar till att göra det lättare för dig att förverkliga dina drömmar. Enligt den liberala principen att var och en ska vara fri att göra vad man vill, så länge man inte skadar någon annan, lägger jag mig inte i vad du drömmer om. Men baserat på den liberala principen utgår jag från att dina drömmar i någon mån kräver resurser.

En del drömmer om att starta ett företag, andra drömmer om att att hitta första jobbet. En del drömmer om att kunna skaffa sig till tillräckligt med rikedom för att köpa ett fint hem eller att kunna ta ledigt för att vandra i Himalaya eller jobba som volontär för Läkare utan gränser.

Andra drömmer om att kunna ta sig ur ett nedbrytande utanförskap och för vissa är idén om att ha ett eget hem en dröm.

Gemensamt för alla dessa drömmars förverkligande, oavsett om det är att ta klivet upp till grundläggande trygghet eller om det är att segla runt jorden, är att det krävs resurser för att göra det. Alldeles oavsett vad man tycker om det, är det ett obestridligt faktum.

Väldigt mycket av debatten i Sverige handlar om är hur resurserna fördelas och väldigt lite handlar om hur de skapas. Det är problematiskt på två sätt. Dels innebär en påtvingad omfördelning av resurser att vissa människors makt över sina liv prioriteras över andras. Dels innebär det faktum att man tar resurser från människor som uppenbarligen är bra på att förmera dem att mindre resurser skapas totalt.

En befogad motfråga kan här ställas: “Är det inte viktigare att den som har det allra sämst får möjighet att äta sig mätt och tak över huvudet än att den som redan har det kan köpa en jävla segelbåt?”. Svaret på den frågan är naturligtvis jo, men det är också här vi ständigt begår ett allvarligt tankefel.

Vi resonerar kring detta som om det fanns en given mängd pengar som samhället hade att fördela varje år, men så är det inte. De resurser som skapas, skapas av människorna i samhället och dessa resurser kan komma väldigt många till del, även om de inte sugs in i skatt direkt. När någon finner ett nytt sätt att lösa ett problem som är effektivare än tidigare metoder, lösgörs resurser – den aggregerade resursmängden har ökat och kan användas till konsumtion och investeringar. Denna konsumtion och dessa investeringar innebär att någon annan får ett jobb. Vilket i sin tur leder till ny konsumtion och nya investeringar. Som i sin tur leder till att någon annan får ett jobb. Tillväxt har skett. Och så håller det på, med skatteintäkter till stat och kommun som följd, varje gång mervärde har skapats. Ju lägre skattesats, desto fler kan få del av de skapade resurserna innan de går in i skatt. Och där gör de också stor nytta då de säkrar vår tillgång till sjukvård, omsorg och utbildning, rättsväsende och försvar. Liksom att hjälpa de allra mest utsatta.

En effektiv politik för att alla ska få ökad makt över sina liv är en politik för tillväxt genom företagande i en fri ekonomi. Möjligheterna att framgångsrikt kunna starta och driva företag är grunden till allt.

Fortsatta förenkligar för företagandet och ett principfast försvar för frihandelns principer är nödvändiga, liksom frihet för företag att existera och göra vinster i välfärdssektorn, men man kan inte diskutera villkoren för företagare och förutsättningar för tillväxt utan att adressera skatterna. Dessa skatter som trots flera rejäla sänkningar under de två senaste mandatperioderna fortfarande är bland världens allra högsta.

En viss typ av progressivitet i skatteskalan är önskvärd, så att den som har det sämst ställt får det lättare att leva på sin lön, liksom att trösklarna till arbetsmarknaden för den som står utanför blir lägre. Och om vi erkänner att ekonomin inte är statisk, finns ingen anledning att straffbeskatta framgång. Framgången innebär tillväxt, ju mer desto bättre för alla.

En plattare skattemodell skulle också lösa en ytterligare utmaning för företagandet – kapitalförsörjningen. Det finns ganska gott om vad man kallar riskvilligt kapital i Sverige idag, men det mesta av det är institutionellt i någon form. Det är inte lätt för en blivande företagare med en fantastisk idé, men utan egna resurser, att gå till en affärsbank eller riskkapitalist och gå därifrån med investeringsmedel annat än i yttersta undantagsfall.

Om kapitalstrukturen vore mer decentraliserad genom att vanligt folk, företagare och andra som lyckats bra i arbetslivet, hade tillåtits att behålla mer av de resurser de skapat, vore chansen större att du som drömmer om att förverkliga din affärsidé hade någon i ditt omedelbara nätverk som känner dig väl, vet att du är seriös och tror på din idé, skulle kunna investera. Den typen av investerare som amerikanerna kallar Family, Friends and Fools.

Det finns ett välkänt citat från den enormt viktiga och betydelsefulla frihetskämpen Martin Luther King som lyder “I have a dream”. För mig i min politiska gärning är det dock viktigare att vända på steken: “You have a dream”.

Systembolaget måste hänga med i utvecklingen

Den senaste tiden har många småbryggeriet uttryckt oro för de nya regler som Systembolaget ska införa om hur deras öl ska kunna distribueras. Eftersom Systembolaget har monopol på detaljhandel av alkoholdrycker i Sverige har inte småbryggerierna något val. De kan inte gå till någon annan som bättre kan tillgodose bryggeriernas behov.

Vad det handlar om är klassisk centralism. För att göra livet enklare för Systembolaget ska alla skicka sina produkter till ett centrallager i Örebro. Naturligtvis på bryggeriernas bekostnad. Detta ska alltså ske även om försäljningen ska ske på ett systembolag i närheten. Krångligt, fyrkantigt, hämmande för branschen och dåligt för miljön.

Jag skriver idag i Aftonbladet att Systembolaget måste ta denna oro på allvar och helst tänka om. Bryggerinäringen i Sverige håller på att gå igenom en mäktig förvandling och tar plats i ölvärldens finrum långt utanför Sveriges gränser. Dessa bryggerier satsar på kvalitetsprodukter och deltar i en omvandling av hela vår svenska dryckeskultur där vi satsar mer på smakupplevelser än yrsel per krona. En sund och positiv utveckling. Mot denna utveckling kan inte Systembolaget vara en bromskloss.

Ett sätt att hantera den uppkomna situationen är naturligtvis att införa Centerpartiets förslag om gårdsförsäljning. Då kan ju småbryggerierna sälja sina produkter lokalt, utan omvägen via Örebro och systembyråkratin.