Ekonomisk frihet ftw!

En av de frågor som jag tycker är allra mest intressanta att jobba med politiskt är den om alla människors möjlighet att påverka sin egen situation. Att kunna ta sig ur fattigdom och skapa sig ett liv som man trivs med.

När det gäller fattiga länder finns det naturligtvis en hel del att jobba med, alltifrån att avlägsna handelshinder till att stödja etablering av institutioner som kan säkra marknadsekonomin.

När det gäller fattiga i Sverige är frågan både enklare och mer komplicerad.

Ett gigantiskt problem är att den sida i politiken som förordar en större ekonomisk frihet totalt har misslyckats med att förklara varför det är viktigt.

Motståndarna har varit skickligare på att etablera sin verklighetsbeskrivning som i korthet går ut på att ekonomisk frihet bara är bra för den som är rik.

De som redan är rika från början klarar sig bra i Socialdemokraternas Sverige, medan alla andra effektivt hindras ifrån att bli rikare.

Av oklara skäl har inte de liberala krafterna i Sverige lyckats säga ifrån, utan bara accepterat bilden och utgår liksom från den när man konstruerar sin politik.

Ta Anders Borgs fokusering på Gini-koefficienten. (Alltså ett mått på hur lika folk tjänar.) Varför i all fridens dar är det viktigt att spridningen är låg? Är det inte viktigare att fattiga blir rikare?

OM det vore så att ekonomin var helt statisk och att det varje år kom en skrälldus pengar som en skänk från ovan som skulle fördelas bland landets medborgare kunde jag förstå argumentet, men så är det ju inte. Ekonomin är dynamisk och skapas av alla som deltar i den.

Dina möjligheter att delta i den beror i hög grad på dig själv. I Sverige är det gratis att skaffa sig vilken utbildning som helst och är du bara beredd att lägga egen tid och möda kan du faktiskt göra i princip vad du vill. Även utan organiserad utbildning kan du – om du vill och gör dig mödan – utveckla värdefulla skickligheter som du tjänar mycket pengar på.

Ett annat exempel är uttrycket ”ofinansierade skattesänkningar”. Begreppet implicerar faktiskt att staten är norm. Att staten och statens finanser kommer före dig och dina finanser. Man borde istället tala om ”ofinansierade skattehöjningar”. För hur vet de att du har råd att betala mer skatt?

Medborgarna tvingas bli statens buffert och medborgarnas plånböcker anses av större delar av det politiska spelfältet vara fria att gräva ur, ofta med hänvisning till den ”utjämning” som uppenbarligen de flesta svenska politiker ser som självändamål.

Förutom de uppenbart moraliska problemen med att människors pengar inte betraktas som människornas egendom, uppstår även ekonomiska problem.

För det första hindras ekonomin från att utvecklas. När staten tar in pengar från människorna drar de undan privat konsumtion och privata investeringar. Alltså sådant som bygger och utvecklar det svenska näringslivet.

För det andra blir det svårare för enskilda människor att påverka sin egen ekonomiska situation. Den i särklass största kostnaden för alla nya företagare är skatten. Även om du inte har mat på bordet eller kan betala hyran, måste skatterna in. Obevekligt.

Om du dessutom leverat något, som du ännu inte fått betalt för, till ett företag som går i konkurs, är det företagets skatter prioriterade fordringar när konkursboets tillgångar ska fördelas. Det är alltså – tydligen – viktigare att staten får sina pengar än att du får dina.

Detta är naturligtvis ett gigantiskt projekt att försöka vända. Att vi hade maktskiftet 2006 var oerhört viktigt. Men nu måste vi också våga börja ifrågasätta de socialistiska dogmer som utgör ramverket i den svenska diskursen!

Det tänker jag göra allt vad jag orkar i min riksdagskampanj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>