Vissa tar ansvar – andra inte

”Hur i helvete ska man kunna laga god mat om man inte tycker om att laga mat?”

Ser just nu på ett tv-program på TV4 med bland andra stjärnkocken/krögaren Melker Andersson. Citatet ovan är från en av Melkers kollegor som försöker coacha personalen i en skolbespisning till att funka bättre som grupp för att kunna skruva upp kvaliteten i deras arbete.

Och detta exemplifierar det stora problemet i många delar av arbetslivet. Särskilt på sådana arbetsplatser som inte är företag (företag kan inte sunka ur hur mycket som helst för då finns de liksom inte kvar).

För människorna som jobbar på små företag, som restauranter oftast är, är kärleken till jobbet central. Viljan att verkligen lyfta sig själva och göra sitt yttersta för att göra kunden/gästen mer än nöjd.

Det är kul att jobba när det är så. Det är inspirerande och själsligt hälsosamt.

Samtidigt är det precis just detta som arbetarrörelsen av oklara skäl i praktiken bekämpar. För facket är stora anonyma system att föredra framför lättrörliga småföretag. Den irrelevanta vurmen för kollektivavtal är ett exempel på detta. Arbetare ska vara anonyma delar i en massa utan vare sig eget ansvar eller egen särart.

———————

Johan Ingerö har ett blogginlägg på lite detta.

En massa människor slashasar sig genom livet och har lärt sig att anledningen till uteblivna framgångar är någon annans fel.

Det är till och med så galet uppochnedvänt att vissa politiska rörelser lägger skulden på de av slashasarnas skolkamrater som faktiskt gjorde läxan, som ringde runt och jagade sommarjobb fastän det var läskigt att ringa, som skaffade sig kunskap och kontakter som gjorde att de faktiskt lyckades ta sig in på arbetsmarkanden, trots kraftiga institutionella hinder i form av LAS och dylikt.

Det handlar om att ta ansvar. Var och en är ansvarig för sin egen lycka och sin egen välfärd. Man kan låtsas att det är annorlunda, men det är det inte. Ju förr man inser det, desto bättre.

För att återknyta till förra posten: Sann trygghet ligger i den egna förmågan att försörja sig. Den kan aldrig ligga i löften om bidrag från en förment välmenande socialdemokrati.

Sofia Appelgren är en gangster?

Det riksbekanta Crazy Horse var en av sex krogar som av både Carlsberg och personalen begärs i konkurs. De har varken betalat löner eller sina fakturor.

Vågar inte HRF ge sig på de som verkligen är dåliga arbetsgivare? Är det då risk för ohälsa för blockadvakterna månne? Hur kan man motivera att man väljer att ge sig på Sofia Appelgren och hennes Wild’n’fresh i Göteborg, när det finns riktiga jävla gangsters i branschen?

Priset för osmaklig kommentar tar väl Roger Mogert när han implicit jämställer Sofia Appelgren med sin salladsbar med yrkeskriminella fylleslagskögare i sin ”rekommendation” till Fredrick Federley att köpa dessa sex krogar…

Update: SvD hakar på…

Paranoid vänster utan argument i sak

Ung vänsters Ida Gabrielsson skriver på deras webbplats om timbrohögerns hemliga plan.

Både Fredrick Federleys planer att hacka sallad på fritiden och LUF’s demonstration utanför Handels kontor avslöjas som delar i en konspiration som har till syfte att – håll i er nu – förändra den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Eh… Ja.. Jag tror att både LUF och Fredrick Federley, liksom Timbro och Svenskt Näringsliv vill förändra saker på arbetsmarknaden och det har väl aldrig varit någon hemlighet?

Vi har ett jävligt skevt system som det ser ut idag, där ett fackförbund godtyckligt och nyckfullt faktiskt lagligt kan välja att krossa en företagare som varken gör något fel eller olagligt.

Att föreslå en diskussion kring arbetsmarknadens regelverk är väl inte så jävla upprörande?

Vad trevligt det vore om vänster kunde argumentera för sin ståndpunkt i sak och inte bara häva ur sig det vanliga om antingen timbrohögerkonspirationen eller ”hA-ha.. högern ä dum…”