Ämnet behöver väl inte ALLTID vara klasskamp?

I en lördagsintervju som skulle kunna varit så oerhört intressant, grillades koncernchef Leif Johansson. Inte om strategiska val och strukturaffärer, utan om huruvida marknadsekonomi verkligen är bättre än socialism, samt konflikten i mellanöstern.

Ursäkta, men vad är det för vinkel?

Tjatandet om att Leif Johansson ska ha ”givit” aktieägarna utdelning, samtidigt som man drar ner på personal är bara konstigt… Alltså, ägarna äger företaget. Det är deras. De kan lägga ner Volvo i morn om de vill, sparka varenda kotte och dela ut kassan till sig själva och kanske köpa ett annat företag.

Men de vill de inte. De tycker nämligen att Leif Johansson och övriga anställda på Volvo, trots svår global kris, på det hela gör ett så pass bra jobb att man tror att AB Volvo på andra sidan krisen går en ljus framtid till mötes.

Det tror jag också. Volvo är ett jäkligt häftigt företag och Leif Johansson är en av våra riktigt stora företagsledare. Det hade varit intressant att få höra mer om hur han resonerar om framtida marknadsmöjligheter och hur Volvo jobbar med att möta dessa.

Pressen på Mona fortsätter – och börjar kanske ta ut sin rätt?

Mona Sahlin fortsätter att göra det svårt för sig. I Ekots lördagsintervju idag öppnade hon för att att förstatliga den svenska bilindustrin. Med all rimlighet för att söka blidka LO-männen som enligt uppgift börjar svika Partiet.

Problemet är att socialisering av näringslivet inte är en särskilt god idé. Detta förstår naturligtvis alla som begriper något om ekonomi. Tomas Östros t ex, som uttalade sig specifikt i frågan i förra numret av tidningen Fokus. Antagligen förstår även LO-männen det. De som jobbar i den privatägda industrin har en bättre löneutveckling än de med statliga och kommunala arbetsgivare och föreställningsförmågan behöver inte vara över måttan välutvecklad för att se en framtid i en bilindustrins Stålverk 80 som både mindre utvecklande och sämre ur ett villkorsutvecklingsperspektiv.

Socialdemokraternas ledare har problem med trovärdigheten när det gäller ekonomin och näringspolitiken och hon gör nog klokt i att låta Östros sköta snacket. En rimlig rekommendation är att försöka förskjuta agendan till de grenar hon är erkänt stark i, som t ex jämställdhet. Men är det motigt och är det motigt. Inte heller där lyckas hon undvika att göra bort sig.

Politikerbloggen har granskat ett av Socialdemokraternas vanliga regeringsbashingspressmeddelande som påstår att ”regeringen Reinfeldt” redan efter två år genom sataniska planer och ondskefullt fulspel lyckats motverka jämställdheten till den milda grad att Sverige trillat ned till en tredjeplats i världsligan. Fast mätperioden avsåg år då socialdemokraterna regerat!

Sabuni lackar med viss rätt ur över detta…

Vad händer med GM’s varumärken?

Enligt SvD och Wall Street Journal är GM nära konkurs. Intressant att spekulera i vad som händer med koncernens tillgångar. För en ny ägare i sista minut som köper hela klabbet är väl inte så troligt och kongressen verkar ställa sig kallsinnig till en bail out.

De amerikanska biltillverkarna lider något alldeles enormt av gamla avtal som tvingar dem att betala bland annat sjukvårdskostnader till inte bara anställda och deras familjer, men även till dem som varit anställda i företagen för länge sedan och som inte längre har något med företaget att göra. Förutom sjukvårdsförmånen.

(Att vård i USA är fruktansvärt dyrt är en annan – men relevant – diskussion.)

Bilarbetarfacket vägrar hårdnackat att förhandla om dessa avtal och så länge dessa ligger som en kvarnsten kring bolagens halsar kommer de kanske inte vara värda att rädda.

Men parallellt med alla negativa immaterialrättsliga attribut, finns ju naturligtvis en hel del positiva sådana. Alla varumärken till exempel!

Kineserna är med all rimlighet högintresserade av att koppla ett grepp om den amerikanska marknaden och Chevrolet vore en Heliga Graal. Beroende på en köpares riskbenägenhet och kassa skulle naturligtvis en diversifierad portfölj vara av intresse, varför systermärken till Chevrolet kan bli föremål för uppköp. Cadillac som premiumbrand är självklar och säkert skulle man har användning för ett budgetmärke. Om man ska gissa ligger väl Buick närmast till hands.

Även Hyundai från Sydkorea vill säkert skaffa sig goda marknadskanaler in i den amerikanska marknaden och GM har ju ytterligare ett par klassiska varumärken, Oldsmodile och Pontiac, i sin portfölj.

Opel har lyckats väldigt bra med sin senaste modell Insignia, men det beror till stor del på att man har kunnat samverka med koncernsystrar för att dela utvecklingskostnaderna som annars skulle vara oöverstigliga. Med en ny verklighet för GM är saken inte densamma och om Opel ska överleva som märke behövs en ny ägare. För en tid sedan dagdrömde jag om att BMW skulle köpa Volvo. Kanske Opel är en mer rimlig kandidat för den Bayerska biltillverkaren.

Saab är egentligen ett helt onödigt märke. Det är bara i Sverige vi tycker att det är något att komma med. Kanske varumärket kan leva kvar genom ett asiatiskt uppköp, men i så fall blir det ingen utveckling i Sverige och tillverkning endast av någon marginalmodell (om ens det). Framtidens Saabar kommer att vara en Jiangling, Shenyang eller liknande med Saabemblem och svenska flaggor för marknader där man av någon anledning tycker att Saab klingar bättre.

(Eller har möjligen Investor en dröm, en plan och en slant över?)