Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

Heja Jonas Sjöstedt!

Lars Ohly avgår och gör därmed Vänsterpartiet en stor tjänst. Efter förlustval på förlustval och ingen – som han själv uttrycker det – konjunktur för vänsterfrågor, var det väl tydligt att ett ytterligare val med tillbakagång skulle innebära ett försvinnande från riksdagen.

Bland de kandidater som anmält intresse står givetvis Jonas Sjöstedt i en klass för sig. Ingen ska missförstå mig på denna punkt: politiskt vill Sjöstedt i mitt tycke vansinniga saker. En politik som kraftigt kringskär individens frihet och som sakta men säkert driver landet i armod i takt med att näringslivet flyttar ut eller lägger ner. (Snabbversion av Hayek’s The Road to Serfdom.)
Icke desto mindre är Jonas Sjöstedt en fantastisk politiker. Trots den uppenbara risken att Vänsterpartiet under Jonas skulle bli mycket starkare ser jag mycket hellre honom än någon annan på posten. Anledningen är att politiker som Jonas, intellektuellt både skarp och hederlig, tillför så mycket till det politiska systemet som helhet.
Det blir helt enkelt roligare att ägna sig åt politik när motståndet håller hög klass. På så vis är ju också kontrasten mot det Stora Vänsterpartiet ganska stor…
Sedan får väl vi som tycker annorlunda slipa argumenten och försöka matcha Jonas i debatten.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har ”barnfattigdomen” blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.
Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).
Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.
(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)
Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.
Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa ”efter behov” som är lösningen.
Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.
Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.
Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.
Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.
Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.
Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.
Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Vänsterpartiet och demokratin

Jag vet inte om det är en slump, men under en period har det känts som att debattklimatet från vänstern har hårdnat. Kanske är det ett uttryck för någon slags baksmälla efter valförlusten, eller så är det bara att man liksom tröttnat att föra debatten på en anständig nivå?

En lirare som kallar sig dödsmaskinen verkar både kul och vettig på många sätt, men förordar (på twitter för någon vecka sedan) politiska strejker utifall att regeringen driver en politik som LO inte gillar. (Dödsmaskinen är vad jag förstår vänsterpartist.)
Alltså: En folkvald riksdagsmajoritet fattar ett beslut. LO svarar med att starta konflikt med en massa företag som inte har ett smack med saken att göra. Dessa företag, deras ägare och alla som jobbar där drabbas. Potentiellt mycket hårt. Fruktansvärt orättvist, orätt på så många plan och synnerligen tveksamt ur demokratisynpunkt.
De senaste dagarnas debatt om lämpligheten att fira globaliseringens seger över protektionismen är ett annat exempel. Några är förbannade över timbros fest, med den påstådda anledningen att protesterna urartade i kaos då polisen inte lyckades hantera situationen på toppmötet i Göteborg för 10 år särskilt bra.
Situationen uppstod eftersom ett gäng våldsamma galningar valde att skita i de demokratiska spelreglerna. Det är också ett val att acceptera deras metoder. Allt för den goda saken…
Flera bloggar som jag följer uppmärksammar nu en skön vänsterpartist som till skillnad från många av sina ”kamrater” inte hymlar om vad han tycker om meningsmotståndare. Det här med att acceptera oliktänkande har väl liksom inte varit vänsterns starka sida genom åren, men denna snubbes svada tar det hela till en ny nivå.
Det är ju väldigt komiskt att en sådan jävla eparevolutionär kan sitta på kammarn och runka klasskamp till den milda grad att det sprutar mordhot och otidigheter på det där viset, men i ett större sammanhang är det kanske inte lika kul.
Igår stod det att läsa i tidningen att en fjärdedel av Sveriges unga inte tycker att demokratin är särskilt viktig. Mot bakgrund av det kanske Vänsterpartiet har en bättre framtid än vad jag tidigare trott.

Heja Jonas Sjöstedt!

I Vänsterpartiet utspelas nu en spännande maktkamp om det framtida ledarskapet. Min favorit är utan tvivel Jonas Sjöstedt.

Jonas är socialist och det är inte mycket av hans ideologiska övertygelser som jag själv delar, men genom att vara intellektuellt hederlig, oerhört kunnig och retoriskt skicklig, lyckas han utmana på ett sätt som även kan få den mest inbitne liberal att ställa sig obekväma frågor.

Med honom vid rodret för (V) kommer den svenska debatten antagligen bli mer ideologisk. Något jag skulle tycka vore bra!

Ohly har inte varit någon lysande vänsterpartiledare och det vittnar också siffrorna om. Jag förstår precis varför. Lars Ohly har en debatteknik som antagligen fungerar jättebra när han eldar de egna hemma på café marx. Han vevar liksom igång sig och får upp ett momentum, en rörelseenergi, som säkert blir oemotståndlig för den som tycker precis likadant, men som blir oerhört obehaglig för alla andra.

Skillnaden kunde inte vara större mot Jonas Sjöstedts resonerande och sympatiska stil.

Aftonbladets Lena Mellin skriver att Josefin Brink kan stå som segrare när Jonas och Ohly har golvat varandra. En analys som helt och hållet rasar samman när Jonas Sjöstedt nu förklarar att han inte utmanar Ohly. Ett drag helt i Sjöstedts anda, som släpper trycket ur konflikten och samtidigt lägger allt ansvar i Ohlys knä.

Josefin Brink är på inget sätt någon dålig kandidat! Hon är en högst duglig politiker (om än liksom de flesta i sitt parti spritt språngande galen) och med sin färgstarka uppenbarelse skulle hon utan tvivel kunna locka många väljare till Vänsterpartiet. Kanske till och med fler än med Jonas Sjöstedt som partiledare.

Det är dock heeelt olika väljare Brink och Sjöstedt tilltalar. Något som kommer påverka Vänsterpartiets inriktning, handlingsutrymme och roll i samverkan med andra partier. Viktigt för den samlade vänstern är trovärdigheten som regeringsalternativ. Som tänkbar minister i en vänsterregering sopar Sjöstedt banan med såväl Ohly som Brink.

Det skulle också bli synnerligen besvärligt för ett redan svårt skadeskjutet Socialdemokratiskt Arbetareparti med en sådan lysande stjärna som närmaste konkurrent…

”Kuba är ett föredöme”


Gårdagens partiledardebatt i radions Studio Ett bjöd på ett riktigt praktgräl. Lars Ohly lackade ur ordentligt och lätt svavlet osa. Kul att det hettar till, men det finns en allvarlig underton.

Om de rödgröna vinner valet, så kommer vi att företrädas av en regering med ministrar från ett parti som har en annan syn på demokrati än alla andra partier som någonsin ingått i en Svensk folkvald regering. Som tycker att ”klasskampen” är överordnad demokratiska fri- och rättigheter.

Lars Ohly tycker att Kuba är ett föredöme och föredrar diktatorn Castro före den folkvalde Socialdemokraten Tony Blair. Något som skulle störa mig något alldeles fruktansvärt om jag vore socialdemokrat.

Samtidigt som det rapporteras om allvarliga övergrepp där oliktänkare, regimkritiska författare och journalister kastas i fängelse och plågas i minimala isoleringsceller och förvägras att ta emot besök från sina familjer (som förövrigt också trakasseras av lokala partifunktionärer) går Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet till val tillsammans med folk som tycker att detta sker i ett ”föredömligt land”.

Tidigare ledamoten av Vänsterpartiets partistyrelse, Eva Björklund, som nu leder Vänsterpartiets internationella forum, är ordförande i Svensk-Kubanska föreningen. Ett ganska sorgligt gäng eparevolutionärer som bjuder på många skratt med sina bagdad-bobuttalanden om Kubas allomfattande förträfflighet.

Skrattet sätts dock i halsen när man betänker att dessa människor faktiskt kan komma att delta i formandet av regeringspolitiken.

För några sköna Ohlycitat rekommenderas SVT’s sammanställning.

Läs även Tokmoderaten.

Syndikalism ett intressant alternativ

Ingen ska missförstå mig om detta: den konflikt som bedrivs mot restaurangen Berns är enligt mitt tycke felaktig. Främst eftersom Berns på inget sätt är en avtalspart. Man kan även ha synpunkter på åtgärderna som sådana, men det tänker jag för ögonblicket lämna därhän.

För den som är lagd åt det hållet kan Syndikalism vara ett intressant alternativ för engagemang. Alla som önskar en övergång till Socialism bör ställa sig frågan vad man egentligen uppnått med politiska metoder de senaste 150 åren?

Syndikalismen går i korthet ut på att boxa in arbetsmarknaden och genom kontroll över den tvinga in samhället och politiken i en socialistisk riktning. Oavsett vad man tycker om det kan man ju konstatera att handling ofta smäller högre än de floder av ord som rinner ur den politiska vänsterns munnar. Ofta dessutom från framskjutna positioner i samhället och lika ofta helt utan koppling till egna och andras verkliga val i livet och vardagen.

Nu tror jag personligen inte att ett syndikalistiskt samhälle skulle fungera särskilt bra. Kapitalism och kapitalister är nödvändiga hörnstenar i en ekonomi som förmår att förnya sig, men om man inte delar denna min mening rekommenderas en närmare koll på SAC.

Kanske särskilt nu när den parlamentariska vänstern vattnas ur mer och mer i kompromisser om försvaret, EU och ekonomin…

Vänsterpartiet och EU

Det är väl inte ofta jag hyllar Vänsterpartiet här på bloggen, men faktum är att jag tycker ganska bra om dem.

Deras politik är i många stycken vedervärdig. Den innebär massiv repression och kraftiga inskränkningar av människors friheter, samtidigt som den ofelbart kommer att leda till ekonomiskt armod eftersom förutsättningarna för företagandet kraftigt försämras.

Icke desto mindre upplever jag själva Vänsterpartisterna som både trevliga och hederliga. Tvivelsutan menar de väl. Det finns en ärlig tro på att den politik de förordar vore det bästa för mänskligheten. En mening som jag på inget sätt delar, men absolut respekterar och gärna debatterar mot.

Det är med stor glädje jag läser att Vänsterpartiet nu – om inte gillar så i all fall – accepterar EU! Att vi de europeiska länderna hjälper varandra om någon av oss bli attackerad, att handel över gränser är bra och att det finns saker som är smarta att lösa gemensamt. Miljöfrågorna t ex.

Den som vill att Sverige ska lämna EU får helt enkelt rösta på något annat parti. Sverigedemokraterna är ett tips. SKP (Sveriges kommunistiska parti) är ett annat, liksom Socialistiska Partiet.

Låt oss, liksom Per Ankersjö, omfamna denna mycket positiva utveckling hos Vänsterpartiet och konstatera att världen sakta håller på att bli lite bättre.

(V): ”Det är för lätt att bli rik i Sverige”

När vi som tror på marknadsekonomi vill fula oss med vänstern påpekar vi ibland att vi vill att färre ska vara fattiga, medan de vill att färre ska vara rika. Detta äger emellanåt sin riktighet.

Nyligen hörde jag på radion ett inslag från Vänsterpartiets kongress, i vilket Ida Gabrielsson säger: ”Jag vill chockhöja förmögenhetsskatten” och ”det är för lätt att bli rik i Sverige”.

Man tror ju inte riktigt att man hör rätt, men hypotesen att de inte gillar att folk med egna ansträngningar kan påverka sina liv, torde härmed vara bekräftad.

Röstar du på Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna röstar du inte bara för ofinansierade och huvudlösa ”satsningar”, en osäker statsekonomi och kraftigt höjda skatter. Du röstar också emot din egen möjlighet att genom arbete och företagande skapa den tillvaro du önskar.

Vänsterpartiets konkurrens vänsterifrån

Vänsterpartiet idkar kongress i Gävle. Tydligen får partistyrelsen lite däng i vissa frågor, men på det hela taget verkar det mesta av Vänsterpartiet vara på väg in i en ganska rejäl anpassning för att bli regeringsfäiga.

Flera av mina politiska kompisar lyfter fram enskilda tokigheter, men ärligt talat, ÄR Vänsterpartiet så mycket värre än de andra? Båda de andra vänsterpartierna bygger sin politik på en socialistisk verklighetsbeskrivning, låt vara att man inte är lika stringent som Vänsterpartiet.

När det gäller förhållandet mellan stat och människa är de tre vänsterpartierna överens. Staten är norm och medborgaren kommer i andra hand. Har man inte råd med den skatt som staten vill ha, så får du låna pengar i banken (som vänsterpartiet vill förstatliga).

Med detta vill jag ha sagt att jag inte tror att det nödvändigtvis är en framgångsrik strategi att försöka skrämmas med Ohly. Han är helt enkelt inte så vidare värst mycket farligare för svensk ekonomi än Mona Sahlin.

Samtidigt skapar Vänsterpartiets anpassning till en regeringssamarbetlig verklighet möjligen utrymme för andra partier för klasskämpar som tycker att Vänsterpartiets nu säljer sig för billigt.

Det hetaste spåret är Socialistiska Partiet, den svenska delen av fjärde internationalen. De har länge levt en ganska anonym tillvaro, men flera saker talar för att de kommer att kunna ta plats i debatten framöver. Bland annat det faktum att den välmeriterade och begåvade skribenten och debattören Andreas Malm (regelbunden medarbetare på bland annat DN Kultur) efter en lång tid i ett ”öppet förhållande” med partiet beslutat sig för att lösa medlemskap. SP är idag representerat i ett antal kommuner.

Rättvisepartiet Socialisterna är från början en avknoppning från SSU. Representerat i några kommuner och med en offensiv marxistisk agenda driver man politisk klasskamp på traditionellt vis. Tillsammans med Socialistiska Partiet ställde de upp i Europaparlamentsvalet under den gemensamma beteckningen ArbetarInitiativet.

Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), är väl kanske det vänsterextrema parti med mest stjärnglans i medlemskåren. Sven Wollter, Claes Malmberg, Claes Eriksson (galenskaparna) och Lasse Brandeby är bara ett litet urval av alla svenska kulturpersonligheter som lånar sina namn till stöd för Kommunistiska partiet. Ideologin är väl vad man kallar marxist-leninistisk och klasskampen överordnas andra hänsyn. Bland annat kan våld vara nödvändigt för att arbetarna ska kunna gripa makten.

Som du ser finns det en del att välja på bland hugade klasskämpar. Vänsterpartiet lämnar om inte fältet fritt, så i all fall luckor vänsterut. Aldrig har väl möjligheterna att ta plats varit så stor för andra kommunistiska/socialistiska partier. Ska bli intressant att följa.

DN, SvD, SvD, Aftonbladet och Expressen.