Partiledardebatt med luckor och Lööf

En något speciell partiledardebatt blev de allt, då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vägrade komma med anledning av att SVT inte lät dem bestämma om hur de skulle stå. Larvigt. Som det såg ut i studion fanns ingen risk för sammanblandning med SD och skulle SVT gått med på dessa krav nu hade nya krav kommit från fler partier nästa gång.

Jag tänkte mig på att ge betyg på kombattanternas insatser (de som var där) och tar dem i ordning som de stod i studion:
Göran Hägglund klarade sig hyggligt, men jag hade nog räknat med lite mer fart från honom i dessa tider då han har en del att bevisa. Möjligen är han en smula skadeskjuten av den senaste tidens interna ifrågasättande av honom och saknar kanske därför det självförtroende som krävs för att övertyga. Betyget blir 2 av 5
Jan Björklund fick in ett par sköna repliker och visade bättre självförtroende än Hägglund. Lite märkligt blev det dock när han utmanade om energipolitiken, men utifrån hans eget och Folkpartiets perspektiv var det kanske bra. Betyget? 3 av 5.
Annie Lööf gjorde debut som partiledare i en debatt av detta slag och levererade sina repliker väl. Hon utstrålar en större självsäkerhet än vad man kan förvänta sig av en nybakt partiledare och hennes insats lovar mycket gott inför framtiden. En sak som jag generellt har problem med när det gäller Lööfs kommunikation är att hon ofta hamnar i lite för långa resonemang. Budskapen borde förpackas i lite kortare meningar. Men hey, det är ändå sjukt bra för en rookie! Betyget blir överkanten på 3 av 5
Statminister Fredrik Reinfeldt är kassaskåpssäker, men han måste vara på sin vakt så att han inte framstår som alltför överlägsen och arrogant. En fara man löper när motståndet är så svagt som det är. Idag höll han sig på rätt sida om gränsen och det var synd att Juholt inte var med för den brutala jämförelsen. Betyget en solklar 4 av 5.
Åsa Romson fick in ett par fina jabbar mot Alliansen och ett par riktiga klockor mot Sverigedemokraterna, men verkade nervös och stirrig och lyckades endast med stora svårigheter leverera sina repliker på något övertygande sätt. Den retoriska figur som foppatoffeln skulle objektifiera gick inte hem. Den rörde sig faktiskt inte ur fläcken, utan blev bara konstig. Om hon kan tygla känslorna, utan att för den skull tappa energin som hennes uppenbart starka engagemang ger, kan hon nog överraska inför valen 2014. Idag blir det dock bottenbetyg: 1 av 5.
Jimmie Åkesson var faktiskt överraskande svag. I de debatter där han stått ensam mot en annan partiledare har han alltid klarat sig bra. Även mot annorstädes mycket goda debattörer, Mona Sahlin och Maud Olofsson t ex. I detta sammanhang såg han ut som en strykrädd skolpojke som mest var glad att få vara med. Är det möjligen ett tecken på att han känner sig försvagad av den senaste tidens turbulens i hans parti? Betyget blir 2 av 5.
En reflektion är också att Allianspartiernas ledare alla bar en alliansknapp för att visa enad front mot.. tja… mot vad? Det finns inget alternativ till Alliansen idag. Lite trist, kan man tycka.

(MP) hakar av (S)-sänket

Miljöpartiet i Stockholm gör slut med Socialdemokraterna. Kanske inte så märkligt. Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet är ett skepp i marvatten, utan någon som håller i rodret och där besättningen mest står och gapar på varandra. Något sådant vill ingen ha med i en konvoj.

Artikeln på SvD Brännpunkt är nästan uppseendeväckande oblyg om hur det är att ”samarbeta” med sossarna, vars relevans eroderas med en häpnadsväckande hastighet…

Syndikalisten Fridolin vrider (MP) till vänster

Min bild av Gustav Fridolin är att han har varit en bra politiker. Även om jag inte delat hans ideologiska övertygelser till någon del, så måste man ändå respektera intellektuellt hederliga politiker som kämpar för det de tror på. Trovärdigheten fick sig dessutom en rejäl puff uppåt i och med Fridolins val att lämna politiken innan han lät sig korrumperas av den.

Att samma Fridolin nu försöker göra anspråk på att vara liberal klingar inte helt rent.

Nu är kanske väljarna inte så nogräknade med stringens som en politiknörd som jag, men faktum är att hoppet är ganska stort från de extrema vänsteråsikter som Gustav Fridolin tidigare hållit sig med. Hans retorik skulle jag beskriva som marxistisk, han är – eller åtminstone var tills nyligen – syndikalist och medlem i SAC, ett ”fackförbund” som ägnar sig åt vad som mest liknar beskyddarverksamhet och som utan den särställning som facken åtnjuter i lagstiftningen skulle anses grovt kriminell.

I dagens Expressen skriver Sakine Madon att Fridolin i en bok från 2009 (utgiven på Ordfront) skriver att villkoren för företagande är tillräckligt bra och att företagen ”oroas för att den offentliga sektorn inte är större”. Man undrar vem han har talat med…

I samma artikel framgår också att Fridolin är negativ till lägre skatter. Skatterna kan man väl säkert ha många åsikter om, men det faktum att högre skatter ökar makten för staten/överheten och minskar makten för de tvingas lämna ifrån sig mer av sina pengar, borde väl vara klarlagt?

Fridolin verkar sakna den sunda statskritik som då och då kan skönjas i öar av förnuft i Miljöpartiets hav av utvecklingsmotstånd och elallergi. Lite synd, kan jag tycka, men det är väl bara upp till oss andra att vässa argumenten varför frihet är bra och staten inte bör växa okontrollerat.

Som en parentes bör nämnas Folkpartiets pinsamma svar på Fridolins debattartikel i vilket han missförstår väsentliga delar av liberalismens idéer. Johan Pehrson är väl kanske den politiker som allra mest förkroppsligar statlig övermakt och politiska krav på ännu mer sådan…

Slutdebatten klar – tärningen är kastad

Det är så svårt att avgöra läget… Hur kommer det att gå på söndag?

I valstugan är det väldigt positivt! Roliga, trevliga och intressanta samtal med en massa väljare.

En hel del har i praktiken redan bestämt sig för Centerpartiet. De kommer för att ställa några kontrollfrågor och ber sedan om valsedlar.

En inte helt obetydlig andel berättar att de aldrig tidigare röstat Center, men kommer att göra det nu.

Många gillar vår tydliga hållning kring företagarfrågor som LAS.

Andra gillar Maud och flera komplimenterar henne för hanteringen av Saab-affären.

Ett överraskande stort antal människor har hört av sig och är intresserade av att rösta på mig och vill höra sig för om vad jag tycker i vissa specifika frågor och hur det funkar med valkretsarna: om de kan rösta på mig. Det kan man, om man bor i Stockholm eller utomlands.

Ikväll var det slutdebatt… smaka på ordet: sluuuutdebatt. Nu är det slut. Nja, nästan i alla fall… Några fler debatter i TV-blir det i alla fall inte – nästa inslag är valvaka. (update: på TV4 debatterar statsministern mot utmanaren ikväll – det hade jag missat.)

Gårdagens debatt i TV4 var storslam för Alliansen. De rödgröna fick inte många poäng. Ikväll var det något jämnare och oppositionen sköt in sig på en enda fråga och verkade försöka vända sitt underläge i ett enda alexanderhugg – sjukskrivningarna. Statsministern svarade dock väldigt bra.

Reglerna är solklara: Den som är stadd utan arbetsförmåga ska ha ersättning och den som anses vara det obotligt kan bli sjukpensionär. Ungefär ett 50-tal människor per dag blir förtidspensionerade nuförtiden med de nya sjukförsäkringsreglerna. Varför försäkringskassan fattat andra beslut i de fall som nu uppmärksammats i vänsterns valkampanjer kan man omöjligt veta.

Försäkringskassan verkar av allt att döma gjort fel i flera av dessa fall.

Att en så viktig myndighet bedrivs med bristande kvalitet är mycket allvarligt och något som med kraft borde adresseras ögona böj av varje regering, men det är ingenting som med de nya sjukskrivningsreglerna att göra!

(Läs även Per Altenberg om detta, även Annika Beijbom skriver bra.)

Vi kommer att fortsätta att kampanja hela dagen i morgon. Träffa mig t ex på Stureplan mellan 12 och 14.

På söndag blir det till att stå utanför vallokalerna och dela ut valsedlar.

Magnus Andersson, Mattias Johansson, Mikael Andersson, SvD, DN, Expressen och Aftonbladet.

”Kuba är ett föredöme”


Gårdagens partiledardebatt i radions Studio Ett bjöd på ett riktigt praktgräl. Lars Ohly lackade ur ordentligt och lätt svavlet osa. Kul att det hettar till, men det finns en allvarlig underton.

Om de rödgröna vinner valet, så kommer vi att företrädas av en regering med ministrar från ett parti som har en annan syn på demokrati än alla andra partier som någonsin ingått i en Svensk folkvald regering. Som tycker att ”klasskampen” är överordnad demokratiska fri- och rättigheter.

Lars Ohly tycker att Kuba är ett föredöme och föredrar diktatorn Castro före den folkvalde Socialdemokraten Tony Blair. Något som skulle störa mig något alldeles fruktansvärt om jag vore socialdemokrat.

Samtidigt som det rapporteras om allvarliga övergrepp där oliktänkare, regimkritiska författare och journalister kastas i fängelse och plågas i minimala isoleringsceller och förvägras att ta emot besök från sina familjer (som förövrigt också trakasseras av lokala partifunktionärer) går Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet till val tillsammans med folk som tycker att detta sker i ett ”föredömligt land”.

Tidigare ledamoten av Vänsterpartiets partistyrelse, Eva Björklund, som nu leder Vänsterpartiets internationella forum, är ordförande i Svensk-Kubanska föreningen. Ett ganska sorgligt gäng eparevolutionärer som bjuder på många skratt med sina bagdad-bobuttalanden om Kubas allomfattande förträfflighet.

Skrattet sätts dock i halsen när man betänker att dessa människor faktiskt kan komma att delta i formandet av regeringspolitiken.

För några sköna Ohlycitat rekommenderas SVT’s sammanställning.

Läs även Tokmoderaten.

Ohly är bra på att tycka det han tycker

En av de finaste komplimanger jag fått i politikens värld kom från en partikompis som jag ibland hamnar på motsatt sida till i interna debatter, lydde just så.

Vederbörande hade – trots våra många meningsskiljaktigheter – röstat på mig i nomineringsprocessen med motiveringen att jag, enligt honom, var ”så bra på att tycka det jag tycker”.
Så känner jag lite inför Lars Ohly. Sedan Maria Wetterstrands lyskraft falnat något den senare tiden seglar Lars Ohly upp som den starkast lysande stjärnan på den rödgröna himlen.
Han visar självförtroende och engagemang på ett sätt som imponerar – och drar röster från ett i opionionen redan plågat SAP.
Nu står han visserligen för en avskyvärd politik och som företagare känner man hur det knakar i dammluckorna för en veritabel störtflod av krångel och pålagor, varje gång Ohly öppnar munnen.
Men gillar man företagare röstar man i allmänhet inte vänster ändå.

Det rödgröna föraktet mot arbete fortsätter…

Alltså, i nådens år 2010 är detta ett autentiskt citat från de rödgröna genom Lars Ohly, en garanterad centralt placerad minister i en eventuell vänsterregering:

”det är faktiskt bra att straffa dem som har en anställningsform som är skadlig för den enskilde och för samhället”

Individen skola straffas, ty hon icke begripa sitt eget – tillika samhelhets – bästha. Typ…

Alltså, de VILL verkligen inte vinna valet?

Per Altenberg, Ravenna, Expressen, SvD och DN.

Vänsterns utrikespolitik = USA-hat?

I utfrågningen av Mona Sahlin häromkvällen blev det lite …tja… dålig stämning kring de envisa frågorna om vänsterpartiernas gemensamma utrikespolitiska krav om att USA ska lämna alla sina utländska baser.

USA är alltså ett helt annat land än Sverige och som på inget sätt styrs från Sveriges Riksdag, känns märkligt nog befogat att påpeka, men detta tycks inte bekymra de rödgröna.

Hur detta krav ska sättas i verket är lyckligtvis höljt i dunkel. Tänker de hota med militärt våld måntro? Eller tror de att det räcker att skicka dit Bosse Ringholm som ledare för en förhandlingsdelegation? Med tanke på att Miljöpartiets idé om försvarets materielanskaffning huvudsakligen kretsar kring spetsiga grönsaker är nog det senare att hoppas på.

Detta kan man garva lite åt, men faktum är att det är ganska allvarligt. Den senaste tiden har det ju sett rätt så bra ut i opinionsutvecklingen, men inget är säkert. Ovanstående kan ju rent teoretiskt bli Sveriges utrikespolitik om en månad!

För den som vill förkovra sig ytterligare kring detta rekommenderas Fredrik Westerlund som penetrerar ämnet i senaste NEO i ett reportage som är lika delar skrämmande som komiskt och Albin Ring Broman reder ut begreppen om vad Mona Sahlin egentligen lämnar för besked om delar av utrikespolitiken.

Vänsterpartierna bryter mot affischeringreglerna

Det finns regler, och överenskommelser mellan partierna, om vad som gäller för valkampen. Meningen är att göra processen hanterbar för valarbetarna OCH att ge väljarna goda möjligheter att kunna jämföra alternativen.

Detta är en viktig del av den demokratiska processen, men tydligen är demokrati något som anses för profant att bekymra sig kring i vänsterlägret. Via polarn och allianskompisen Edvin Alam ser jag bildbevis på hur sossarna och vpk sätter sina affischer ÖVER andra. Riktigt dåligt!

Statsministeralternativen sommartalar


Igår åkte jag in till Slussen för att hälsa på alliansvännerna i Moderaterna och lyssna på statsministerns sommartal. Ett bra tal, som glädjande nog handlade om nya skattesänkningar. Allt färre ska behöva betala statsskatt i och med att man vill flytta upp gränsen för vad som anses vara ”höginkomsttagare”.

Nu tycker jag förvisso att ingen alls ska behöva bestraffas för flit, och där ur sprungen framgång, och att därför statsskatten skulle avskaffas helt och hållet, men detta är väl en bra början och ett steg i rätt riktning.

Antidemokrater (alternativt LO-valarbetare?) försökte störa talet med gastutor, men gav sig efter ett tag. Det var dock ingenting som påverkade den goda stämningen märkbart.

Jag har ju en del synpunkter på Nya Moderaternas fackkrameri. Särskilt med tanke på den ringa utsträckning i vilket facket kramar tillbaks. Icke desto mindre har Fredrik Reinfeldt kommit väl in i jobbet och sköter sig mycket bra.

Jag känner mig trygg att representeras av honom i internationella sammanhang bland utländska regeringschefer.

Och just detta är väl kanske något av det som oroar mig mest OM det nu skulle bli så illa att vänsterpartierna skulle vinna valet.

En i alla lägen svagare gestalt ska föra Sveriges talan och hennes mandat från sitt tilltänkta regeringsunderlag är milt uttryckt spretigt.

Kanske ges tydliga besked om detta och annat i samband med att Mona Sahlin sommartalar idag i Tanto på Södermalm i Stockholm. Just nu kan man läsa på twitter att bananer i pyjamas värmer upp publiken och det känns väl på något sätt följdriktigt…

Andra besked som Mona borde leverera är hur hon avser adressera det gigantiska problemet med ungdomsarbetslösheten. En politik som försämrar förutsättningarna för företagandet, höjer skatterna och kanske framförallt som FÖRDUBBLAR arbetsgivaravgiften för unga, har mer att komma med än att föreslå fler praktikplatser och SYO-konsultenter!

Just detta är något som unge Elias Giertz jagat Mona Sahlin om när han för några månader sedan helt fräckt utmanade henne på debatt. Elias berättar på sin blogg att han tänker fortsätta att söka svar från Mona om detta och känner jag honom rätt så kommer han inte ge sig i första taget! :-)