Syndikalisten Fridolin vrider (MP) till vänster

Min bild av Gustav Fridolin är att han har varit en bra politiker. Även om jag inte delat hans ideologiska övertygelser till någon del, så måste man ändå respektera intellektuellt hederliga politiker som kämpar för det de tror på. Trovärdigheten fick sig dessutom en rejäl puff uppåt i och med Fridolins val att lämna politiken innan han lät sig korrumperas av den.

Att samma Fridolin nu försöker göra anspråk på att vara liberal klingar inte helt rent.

Nu är kanske väljarna inte så nogräknade med stringens som en politiknörd som jag, men faktum är att hoppet är ganska stort från de extrema vänsteråsikter som Gustav Fridolin tidigare hållit sig med. Hans retorik skulle jag beskriva som marxistisk, han är – eller åtminstone var tills nyligen – syndikalist och medlem i SAC, ett ”fackförbund” som ägnar sig åt vad som mest liknar beskyddarverksamhet och som utan den särställning som facken åtnjuter i lagstiftningen skulle anses grovt kriminell.

I dagens Expressen skriver Sakine Madon att Fridolin i en bok från 2009 (utgiven på Ordfront) skriver att villkoren för företagande är tillräckligt bra och att företagen ”oroas för att den offentliga sektorn inte är större”. Man undrar vem han har talat med…

I samma artikel framgår också att Fridolin är negativ till lägre skatter. Skatterna kan man väl säkert ha många åsikter om, men det faktum att högre skatter ökar makten för staten/överheten och minskar makten för de tvingas lämna ifrån sig mer av sina pengar, borde väl vara klarlagt?

Fridolin verkar sakna den sunda statskritik som då och då kan skönjas i öar av förnuft i Miljöpartiets hav av utvecklingsmotstånd och elallergi. Lite synd, kan jag tycka, men det är väl bara upp till oss andra att vässa argumenten varför frihet är bra och staten inte bör växa okontrollerat.

Som en parentes bör nämnas Folkpartiets pinsamma svar på Fridolins debattartikel i vilket han missförstår väsentliga delar av liberalismens idéer. Johan Pehrson är väl kanske den politiker som allra mest förkroppsligar statlig övermakt och politiska krav på ännu mer sådan…

Heja Jonas Sjöstedt!

I Vänsterpartiet utspelas nu en spännande maktkamp om det framtida ledarskapet. Min favorit är utan tvivel Jonas Sjöstedt.

Jonas är socialist och det är inte mycket av hans ideologiska övertygelser som jag själv delar, men genom att vara intellektuellt hederlig, oerhört kunnig och retoriskt skicklig, lyckas han utmana på ett sätt som även kan få den mest inbitne liberal att ställa sig obekväma frågor.

Med honom vid rodret för (V) kommer den svenska debatten antagligen bli mer ideologisk. Något jag skulle tycka vore bra!

Ohly har inte varit någon lysande vänsterpartiledare och det vittnar också siffrorna om. Jag förstår precis varför. Lars Ohly har en debatteknik som antagligen fungerar jättebra när han eldar de egna hemma på café marx. Han vevar liksom igång sig och får upp ett momentum, en rörelseenergi, som säkert blir oemotståndlig för den som tycker precis likadant, men som blir oerhört obehaglig för alla andra.

Skillnaden kunde inte vara större mot Jonas Sjöstedts resonerande och sympatiska stil.

Aftonbladets Lena Mellin skriver att Josefin Brink kan stå som segrare när Jonas och Ohly har golvat varandra. En analys som helt och hållet rasar samman när Jonas Sjöstedt nu förklarar att han inte utmanar Ohly. Ett drag helt i Sjöstedts anda, som släpper trycket ur konflikten och samtidigt lägger allt ansvar i Ohlys knä.

Josefin Brink är på inget sätt någon dålig kandidat! Hon är en högst duglig politiker (om än liksom de flesta i sitt parti spritt språngande galen) och med sin färgstarka uppenbarelse skulle hon utan tvivel kunna locka många väljare till Vänsterpartiet. Kanske till och med fler än med Jonas Sjöstedt som partiledare.

Det är dock heeelt olika väljare Brink och Sjöstedt tilltalar. Något som kommer påverka Vänsterpartiets inriktning, handlingsutrymme och roll i samverkan med andra partier. Viktigt för den samlade vänstern är trovärdigheten som regeringsalternativ. Som tänkbar minister i en vänsterregering sopar Sjöstedt banan med såväl Ohly som Brink.

Det skulle också bli synnerligen besvärligt för ett redan svårt skadeskjutet Socialdemokratiskt Arbetareparti med en sådan lysande stjärna som närmaste konkurrent…

Vargas-Llosa är inte socialist – Svänstern imploderar

Komiskt var det, igår, när delar av den (åtminstone påstått) intellektuella vänstern vrider sig i konvulsioner över att en liberal författare får detta års litteraturpris.

Det som gör det särskilt smärtsamt är kanske att Vargas-Llosa är så ruskigt bra. Jag menar, tänk att en författare som förstår OCH lyckas beskriva förhållandet mellan makten och människan med sådan skärpa inte är socialist? Identitetskriiiiiis!
Hanna Nordenhöks märkliga artikel igår med gissningar om att författaren antagligen är jättejättedålig på genus ledde till fniss.
America Vera-Zavala skriver en text som åtminstone håller någorlunda ihop, även om tesen att det hela skulle vara som ett (jävla?) skämt för alla latinamerikaner känns aningen långsökt. Americas analys verkar utgå från antagandet att alla intellektuella latinamerikaner är socialister. Något som torde vara vederlagt av alla som läst årets nobelpristagare.
Dagens krönika i Aftonbladet av Martin Ezpeleta lockar dock inte till skratt. Man vet inte i vilken ände man ska börja. Det hela är så hårresande oförskämt, förljuget och propagandistiskt. Som tur är gör Johan Norberg jobbet åt oss. Med sedvanlig skärpa.
Läs Johans Newsmillartikel här. När du ändå är inne på Newsmill kan du även läsa litteraturkritikern Jens Christian Brandt om Vargas-Llosa och den svenska vänsterns knäppa kritik och Mae Liz Orrego Wennicks artikel på samma tema.

Stort av Ohly

Då och då försöker mindre nogräknade vänsterbloggare pådyvla oss liberaler och alliansanhängare rasistiska åsikter. Jag minns t ex en historia för någon månad sedan när Anders Utbult från bloggen Alliansfritt ville påstå att Magnus Andersson ”gjorde reklam för” Sverigedemokraterna.

Idag kommenterar Lars Ohly det parlamentariska läget och är oerhört tydlig med att han anser Fredrik Reinfeldt vara en ”övertygad antirasist”.

Hederligt, trevligt och storsint efter en valförlust! All heder till Lars för det. (Och något att ta efter för vulgärrabulisterna.)

Miljöpartiet nu ett renodlat vänsterparti?

Det är ingenting att hänga läpp över. Vi vann valet stort, men får inte egen majoritet. Visst är det försmädligt att det hängde på några enstaka röster, men såhär är läget och det får vi anpassa oss efter.

Miljöpartiets agerande är märkligt. Språkrörens arrogans förvånar och de verkar vägra att inse sitt ansvar. De är det enda riktiga vågmästarpartiet, eller har åtminstone varit det.
Fram tills nu har de gjort anspråk på att vara ett blockoberoende parti. Nu markerar de båda språkrören att så inte är fallet, utan att regeringen måste förhandla med hela vänsterblocket.
Är hela partiet med på den utvecklingen?

”Kuba är ett föredöme”


Gårdagens partiledardebatt i radions Studio Ett bjöd på ett riktigt praktgräl. Lars Ohly lackade ur ordentligt och lätt svavlet osa. Kul att det hettar till, men det finns en allvarlig underton.

Om de rödgröna vinner valet, så kommer vi att företrädas av en regering med ministrar från ett parti som har en annan syn på demokrati än alla andra partier som någonsin ingått i en Svensk folkvald regering. Som tycker att ”klasskampen” är överordnad demokratiska fri- och rättigheter.

Lars Ohly tycker att Kuba är ett föredöme och föredrar diktatorn Castro före den folkvalde Socialdemokraten Tony Blair. Något som skulle störa mig något alldeles fruktansvärt om jag vore socialdemokrat.

Samtidigt som det rapporteras om allvarliga övergrepp där oliktänkare, regimkritiska författare och journalister kastas i fängelse och plågas i minimala isoleringsceller och förvägras att ta emot besök från sina familjer (som förövrigt också trakasseras av lokala partifunktionärer) går Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet till val tillsammans med folk som tycker att detta sker i ett ”föredömligt land”.

Tidigare ledamoten av Vänsterpartiets partistyrelse, Eva Björklund, som nu leder Vänsterpartiets internationella forum, är ordförande i Svensk-Kubanska föreningen. Ett ganska sorgligt gäng eparevolutionärer som bjuder på många skratt med sina bagdad-bobuttalanden om Kubas allomfattande förträfflighet.

Skrattet sätts dock i halsen när man betänker att dessa människor faktiskt kan komma att delta i formandet av regeringspolitiken.

För några sköna Ohlycitat rekommenderas SVT’s sammanställning.

Läs även Tokmoderaten.

Syndikalism ett intressant alternativ

Ingen ska missförstå mig om detta: den konflikt som bedrivs mot restaurangen Berns är enligt mitt tycke felaktig. Främst eftersom Berns på inget sätt är en avtalspart. Man kan även ha synpunkter på åtgärderna som sådana, men det tänker jag för ögonblicket lämna därhän.

För den som är lagd åt det hållet kan Syndikalism vara ett intressant alternativ för engagemang. Alla som önskar en övergång till Socialism bör ställa sig frågan vad man egentligen uppnått med politiska metoder de senaste 150 åren?

Syndikalismen går i korthet ut på att boxa in arbetsmarknaden och genom kontroll över den tvinga in samhället och politiken i en socialistisk riktning. Oavsett vad man tycker om det kan man ju konstatera att handling ofta smäller högre än de floder av ord som rinner ur den politiska vänsterns munnar. Ofta dessutom från framskjutna positioner i samhället och lika ofta helt utan koppling till egna och andras verkliga val i livet och vardagen.

Nu tror jag personligen inte att ett syndikalistiskt samhälle skulle fungera särskilt bra. Kapitalism och kapitalister är nödvändiga hörnstenar i en ekonomi som förmår att förnya sig, men om man inte delar denna min mening rekommenderas en närmare koll på SAC.

Kanske särskilt nu när den parlamentariska vänstern vattnas ur mer och mer i kompromisser om försvaret, EU och ekonomin…

Båda börjar på K, men det ena skapar och det andra förstör

ALLA måste lyssna på Percy Barneviks sommarprat från i förrgår! Han är en sådan hjälte.

Vad han har betytt för svenska industrijobb under sin aktiva karriär som hög chef, VD och Styrelseordförande i flera superföretag matchas inte av många.

Det han sedan har åstadkommit i form av fattigdomsbekämpning genom Hand in Hand är rent mirakulöst, om man jämför med vad biståndsorganisationerna leverar.

Entreprenörskapsutbildning och finansiering genom mikrokrediter är nyckeln. Med andra ord: företagande och finansmarknad. Låter det bekant? Det är sådant som vänstern är emot och önskar reglera sönder och samman.

Att kapitalism fungerar är knappast någon nyhet, men trots det finns det människor som blundar för detta uppenbara faktum. Några av dem aspirerar på regeringsmakten i höst…

Samtidigt rapporteras om de (alldeles för milda) fängelsestraff som en av ledarna för den svenska vänsterns gunstlingar från 70-talet, de röda khmererna, döms till för sina obeskrivligt grymma handlingar mot barn och vuxna i Kambodja.

Fem myror är fler än en myndighet

För ett par år sedan jobbade jag i ett uppdrag där vi hade en viss samverkan med kundens reklambyrå. Det gick ganska bra till slut, men vi hade en hel del problem med att få bra leveranser från reklambyrån.

Jag har funderat en hel del på vad det berodde på… Ett systemfel var att i princip alla deras idéer byggde på att deras copywriter sedan skulle skriva en skitbra text. Man hängde upp ett helt projekt på att EN människa förväntades leverera ett litet mirakel. Att leveransförmågan i just detta fall var något mindre än mirakulös bidrar givetvis till min upplevelse av projektet, men även om självaste Selma Lagerlöf suttit vid pennan skulle riskerna varit för stora.
Det är lite samma sak med det socialistiska förhållningssättet till stat och människa. Man strävar efter att skapa system där sedan en tjänsteman ska fatta ett optimalt myndighetsbeslut. Man verkar tro att det liksom går att veta vad som är bäst och man verkar tro att det går att veta vad som är bäst för varenda människa.
För det första missar man ju det uppenbara faktum att alla människor är olika. Att vi har olika preferenser och vill fatta olika beslut om hur vi vill konsumera, jobba och leva våra liv. För det andra bortser man ju helt ifrån det faktum att en mångfald av försök har betydligt större chans att träffa rätt än ett.
Denna felsyn har en del allvarliga implikationer för våra samhällsinstitutioners konstruktion.
Det är bland annat därför det är så galet med vänsterpartiernas idéer om statliga riskkapitalfonder. Man verkar tro att tjänstemän kan fatta bättre investeringsbeslut än folk och företag. (Till saken hör också att det faktiskt är folkets och företagens pengar från början och det i alla lägen vore bättre att låta dem investera själva.)
Ett annat exempel på samma felsyn är miljölagstiftningen som liksom bygger på att handläggaren i kommunen eller på länsstyrelsen ska vara någon slags renässansmänniska. Inte bara måste man veta allt om de senaste naturvetenskapliga rönen i alla upptänkliga discipliner, utan även vara väl bevandrad i företagsekonomiska spörsmål och juridikens snårstigar.
Eftersom det är ganska ont om universalgenier i den svenska förvaltningsapparaten blir det som det blir. Bristande insikt i investeringskalkylens förtrollande värld och företagandets villkor, parat med rädslan för att göra fel – att släppa igenom något som senare visar sig miljökatastrofalt – gör tillståndsprocesserna till långdragna och komplicerade historier.
Ett mycket allvarligt förhållande som skadar inte bara företagen, tillväxten och välståndsutvecklingen, utan också miljön.
Ämnet diskuteras mer än någonsin nu (i DN igår, t ex) och på fredag nästa vecka håller Svenskt Näringsliv ett seminarium i Visby (klockan 14 – restaurang Bolaget på stora torget) där man presenterar en skrift som sammanfattar intrycken från möten med närmare 100 företag som alla vittnar om den ohållbara situation som rådande miljölagstiftning skapat.
Läs även Miljöfara.