Viktigare för Maria Larsson att vanligt folk håller sig sedliga än att våra gamla har det bra?

Carema är ett riktigt skitföretag. Utan respekt för vare sig sina kunder eller faktiskt sina egna långsiktiga möjligheter att tjäna pengar verkar de mest vara intresserade att så snabbt som möjligt föra så mycket pengar de kan ut från landet.

Vissa tar detta som intäkt för att marknadsekonomi är ett dåligt system och att socialism vore bättre. Jag håller inte med. Företag är i alla lägen bättre på att både anpassa verksamheter till växlande behov, såväl som att ta till sig nya rön och innovationer.
I normalläget är dessutom företag mycket måna om sitt rykte och strävar alltid efter att etablera en stabil grund för långsiktig tillväxt. Av olika skäl har Carema inte riktigt jobbat så. Detta är dock inget skäl att överge det fria samhället.
Under all kritik är däremot systemen för hur välfärdssektorn kvalitetsstyrs. Politiken borde ägnat mer tid och energi åt att bestämma hur kvaliteten mäts. Samtliga utförare, kommunala och privata, borde lyda under samma strikta kvalitetskrav och tillses höklikt från en för ändamålet dedicerad myndighet.
Tyvärr får man anta att ansvarigt statsråd, Maria Larsson, ansett det viktigare att lägga tid på att förfäkta nykterhet, hindra ensamstående att skaffa barn och förvägra transpersoner sin rätt till fortplantningsförmåga.
Update: Partiledare Annie Lööf plockar upp Anders W Jonssons förslag om ”Lex Carema”.

Parboendegaranti borde vara en självklarhet

Alliansen i Stockholm går nu i ett gemensamt pressmeddelande ut och lovar parboendegaranti.

Tillsammans med Vårdvalsreformen och Förbifarten blir detta ytterligare en god anledning att rösta borgerligt i Stockholm i höst, om det nu var någon som tvekade.

För eventuella läsare med dragning åt latteliberalism i Wetterstrandsk tappning vill jag påminna om att Miljöpartiet i Stockholm är EMOT såväl vårdvalet som frihet vad beträffar upplåtelseformer. (De vill dessutom återinföra det mycket märkliga mobiltelefonförbudet i tunnelbanan, hur koko det än kan låta…)

För den som önskar lite smolk i den frihetliga kaffebägaren rekommenderas Miljöpartiets oppositionsborgarråd i Stockholm, Yvonne Ruwaidas, blogg.

Per Ankersjö, Seved Monke och Annika Beijbom om Arne 94 och parboendegarantin i Göteborg.

Liberaliseringen fortsätter – Apoteket avregleras

Goda vännen och grannen Anders W Jonsson skriver på sin blogg om apoteksreformen. En härlig liberalisering som innebär stora förbättringar för både konsumenter och apotekare.

Farmaceutförbundet hyllar reformen och drar igång ett ICA-liknande koncept där enskilda apotekare ska kunna driva sina egna apotek under ett franchiseparaply.

Vänstern är emot och hotar med återförstatligande vid eventuell valvinst. Om det ska ske genom konfiskation eller expropriering beror väl på Ohly’s dagsform vid förhandrlingsbordet…

Ylva Johansson gillar inte verksamheter som inte kontrolleras av ”rörelsen” och/eller staten och föredrar följdriktigt samma system för läkemedelshandel som Nordkorea och Kuba.

Jo. Facket spelar faktiskt en tydlig roll

Johan Sjölander tycker att mitt förra inläggs del om fackets roll i vårdskandalen är långsökt.

Jag tycker inte det, men facket bär naturligtvis inte hela skulden. Det system vi har, eller åtminstone länge har haft, både i vården och på den svenska arbetsmarknaden i stort spelar huvudrollen.

Brukaren saknar all makt. Facket har massor. Den solklara intressekonflikten mellan en gamling som vill vara uppe ur sängen på dagen, kanske få lite luft, lägga patiens, lyssna på radio (eller åtminstone gå på toaletten i lugn och ro) kontra personalen som vill titta på TV istället för att göra det de får betalt för, tenderar att avgöras till den senares fördel. Bland annat för att vi har en onaturligt stark fackföreningsrörelse i Sverige som alltid har en annan förklaring än den enskilda medarbetarens ansvar. (Senast igår morse på radion i det aktuella ämnet.)

Men självklart spelar även LAS in. Man kan inte säga upp personal som är dålig på sitt jobb. Det måste gå så långt att de gör sig skyldig till så grov försummelse (eller ren brottslighet – vilket jag i o f s tycker att Halmstadsfallet gränsar till) att det utgör grund för avsked.

Det är ibland helt naturligt att man blir sämre på sitt jobb ibland. Då tjänar alla parter på att man byter jobb. (Särskilt mycket tjänar exempelvis brukare på äldreboenden på att usel personal byter jobb innan de ger upp alla ambitioner att göra sitt jobb med en acceptabel kvalitet) Den svenska arbetsmarknaden är extremt trögrörlig, bland annat p g a LAS.

Det borde ändras.

——————

För inte så länge sedan kom jag att samtala med en ung tjej som jobbade på ett äldreboende i av Stockholms utkanter. Kanske något fördomsfullt (*skäms*) frågade jag hur det var att jobba där med förutsatsen att det var något tillfälligt jobb som inte var så himla kul, men något att göra tills vidare och att det liksom ändå var bättre än att inte jobba. Men hennes svar var ett annat:

”Det är så himla KUL! Gamlingarna är sååå rara, det är skitbra jobbarkompisar och … maten är bra!”

Så borde det ju vara överallt. Men det är just detta som är fackföreningsmodellens betraktelsesätts största fiende. LO-retoriken bygger ju på att alla som jobbar har ett slitsamt helvete för vilket de har alldeles för lite betalt. Ju värre folk (eller rättare sagt personalen) har det – desto större är fackets existensberättigande. Desto större legitimitet har deras (över)makt.

Dessutom är de politiskt emot mångfald bland upplåtelseformerna, vilket tydligt exemplifierar den fackliga suboptimeringen eftersom en mångfald bland upplåtelseformerna också innebär en mångfald bland potentiella arbetsgivare som alla konkurrerar om den bästa personalen, med vidhängande tryck på villkorsförbättringar för de som är bra.

—————-

Läs också Sanna Raymans ledare på ämnet.