Vill GP invadera Etiopien?

Nyligen dömdes två svenska journalister i Etiopien till ett – med västerländska rättsprinciper – orimligt straff för något som inte ens borde vara ett brott. Och vågorna går höga bland dem som tycker att den svenska regeringen inte gör tillräckligt mycket.

Låt oss här stanna upp en sekund och reflektera över vad som har hänt. De båda journalisterna har brutit mot Etiopisk lag, något de måste varit medvetna om, men tagit risken. Modigt och viktigt och lovvärt på många sätt, men de tog en risk och åkte fast.
Vad exakt anser t ex GP som idag skriver att ”Bildt får bita huvudet av skam” att regeringen ska göra? Starta krig mot Etiopien? Rulla in med stridsvagnar och påtvinga dem svensk lag?
Säkerligen går det att få hem de båda svenskarna inom en inte alltför avlägsen framtid, men det hjälper knappast att förklara de som bokstavligt talar har nyckeln i sin hand som moraliskt underlägsna.
Läs även DN Debatt av Etiopienkunnige Bengt Nilsson om saken.

Svenska flyguppdrag långt ifrån riskfria

beslutades då att Sverige ska delta med en division JAS Gripen för att hjälpa till att freda luftrummet över Libyen. Man optimerar naturligtvis teknik och taktik för att inga onödiga risker ska uppstå. Dock måste man vara medveten om att dylika företag innebär faror.

Det är lite ironiskt. En av de flygplanstyper de svenska JAS Gripenplanen kommer att kunna möta över Libyskt luftrum är franska Mirage III och Mirage 5, som har tjänstgjort i Kadaffis styrkor om än i något mindre skala än Sovjetiska/Ryska stridsflygplan. MiG 23 och 25 utgör väl stommen i Libyens flygvapen.

Det finns erfarenheter från liknande situationer av framförallt amerikanska flygplan mot MIG 23:or. 1982 sköt syriska MiG 23:or ned två israeliska F16 med sina AA-7 ”apex”-robotar. Ett sovjetiskt svar på den klassiska sidewindern som inte ska underskattas med sina mäktiga prestanda.
När det börjar pipa och blinka på cockpit har de svenska flygförarna sannolikt en Apex på väg i tredubbla ljudhastigheten, som hänger med i svängar upp till 7 G och exploderar i ett moln av vassa metallbitar när den kommer i närheten.
Nu är det väl meningen att JAS Gripen ska kunna åka ifrån sådana vapen, men det bygger lite på att man har ordentligt med bränsle för att både köra med efterbrännkammare och kunna ta sig hem. Apex jagar i fem mil och behöver liksom inte tänka på refrängen.
Det är väl på sätt och vis bra att JAS-planen nu kan användas till något vettigt och det ska bli intressant att se hur de står sig i skarpt läge.

Nu måste FN skriva ett jättejätteargt brev

Vad som blir allt tydligare i dessa frihetskampens rafflande dagar är hur irrelevant FN börjar kännas. Ärligt talat, varför ska vi lyssna på mördare från tredje världen och väga in deras intressen i den internationella politiken?

Varför ska vi hjälpa dem genom att legitimera deras förfärliga styren och låta dem sola sig i den internationella diplomatins strålglans?
Dagens ledare i SvD förser tveksamma med en lång rad argument.
Johan Ingerö skrev för några dagar sedan om idén om ett Demokratiernas Förbund, en sammanslutning av stater som inte i första hand har som affärsidé att plåga skiten ur sina medborgare…

Stöd Segerfeldts FN-bok

Den liberala debattören Fredrik Segerfeldt ber om DIN hjälp för att få råd att avsluta sin bok om FN, hur illa den organisationen fungerar och varför det onyanserade FN- vurmandet i Sverige är omotiverat.

Ett syfte, och en person, väl värd att stödja!
I skrivande stund har Fredrik fått ihop 36 430:- av de 50 000:- han behöver, så fundera på om inte världen och den svenska debatten har gjort sig förtjänt av en intellektuell julklapp som denna…
Här kan du göra slag i saken.

Wikileaks ångar på

Även om sossarnas kampanjmaskineri är svårt skadeskjutet gör de fortfarande fart genom vattnet.

Dagens icke-nyhet om att Sverige, Alliansen och Tolgfors samarbetar med Nato måste ses som en reaktion och ett försök till fokusförskjutning av gårdagens rapportering om att Urban Ahlin och Mona Sahlin gick till Amerikanska ambassaden i syfte att sälja sina samarbetspartners för en ostmacka.
Inte undra på att Ohly är förbannad.

Dags att ingripa mot Nordkorea nu?

Har diplomatin med psykokratin Nordkorea nu kommit till vägs ände? Morgonens aggression mot sin demokratiska och ibland häpnadsväckande toleranta granne är lika obegriplig som oförsvarlig. Vad tror diktatorerna och deras generaler att de har att vinna på en dylik manöver?

Jag hoppas att världens länder nu kan gå samman och ge Sydkorea allt stöd de önskar för att kunna neutralisera hoten mot sin säkerhet. Även militärt sådant om det skulle behövas.
Det kanske också är dags att en gång för alla befria den nordkoreanska folket från det socialistiska vansinnet…
Update: Det twittras ymnigt om Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma utrikespolitiska snilleblixt om att kräva att USA inte skulle hjälpa t ex Sydkorea…

Vänsterns utrikespolitik = USA-hat?

I utfrågningen av Mona Sahlin häromkvällen blev det lite …tja… dålig stämning kring de envisa frågorna om vänsterpartiernas gemensamma utrikespolitiska krav om att USA ska lämna alla sina utländska baser.

USA är alltså ett helt annat land än Sverige och som på inget sätt styrs från Sveriges Riksdag, känns märkligt nog befogat att påpeka, men detta tycks inte bekymra de rödgröna.

Hur detta krav ska sättas i verket är lyckligtvis höljt i dunkel. Tänker de hota med militärt våld måntro? Eller tror de att det räcker att skicka dit Bosse Ringholm som ledare för en förhandlingsdelegation? Med tanke på att Miljöpartiets idé om försvarets materielanskaffning huvudsakligen kretsar kring spetsiga grönsaker är nog det senare att hoppas på.

Detta kan man garva lite åt, men faktum är att det är ganska allvarligt. Den senaste tiden har det ju sett rätt så bra ut i opinionsutvecklingen, men inget är säkert. Ovanstående kan ju rent teoretiskt bli Sveriges utrikespolitik om en månad!

För den som vill förkovra sig ytterligare kring detta rekommenderas Fredrik Westerlund som penetrerar ämnet i senaste NEO i ett reportage som är lika delar skrämmande som komiskt och Albin Ring Broman reder ut begreppen om vad Mona Sahlin egentligen lämnar för besked om delar av utrikespolitiken.

Bildt eller Garthon?

Med tanke på att Per Garthon på dagens DN Debatt ganska oblygt gör anspråk på utrikesministerposten i en framtida eventuell rödgrön regering känns det bra att opinionsutvecklingen på den senaste tiden gått åt rätt håll.

Om den ständiga tragedin mellanöstern och de senaste händelserna rekommenderas Magnus Andersson, Magnus Norell och Mark Klamberg som benar ut det folkrättsliga läget.

Vänstern och bilden av Olof Palme

Man kan tycka att det svenska folkets glorifierande av Olof Palme är en smula märklig. Visst är det begripligt att det fruktansvärda mordet lade en våt filt över den skarpaste kritiken mot honom. Man vill inte tala illa om någon som mötte ett så grymt och orättvist öde.

Inrikespolitiskt var Olof Palme en katastrof. Han tog en relativt väl fungerande socialdemokrati och vaskade fram de allra sämsta – och mest socialistiska – delarna.

Tondöv inför den sunda centraliserings- och statskritik som ekade starkt bland de röda stugorna körde han ett socialdemokratiskt parti som i 1968 års riksdagsval under Tage Erlander erhöll över hälften av väljarnas röster, i botten och till förlorad regeringsmakt 1976.

I samband med oljekrisen 1973 drog Palme igång ett gigantiskt Keynesianskt experiment som kortfattat gick ut på att stimulera efterfrågan massivt genom kraftigt ökad statlig konsumtion. Den offentliga sektorn kom att växa med ungeför 200% bara över några år.

Detta ledde till ett ökat skattetryck. Från ungefär 39% när Palme tog över 1969 till över 50% då han förlorade valet 1976. (siffror från skattefakta.se)

Det ökade skattetrycket hämmade menligt framväxten av nya företag och bromsade strukturomvandlingen, samtidigt som de skenande kostnaderna i den offentliga ekonomin ledde fram till den kostnadskris som exploderade under slutet av 80-talet och som vi såg effekterna av under större delen av 90-talet.

Tyvärr ska sägas att de borgerliga regeringarna 1976 – 1982 inte lyckades enas kring någon vidare lyckad politik för att ställa detta till rätta, även om enskilda statsråd gjorde vad de kunde. (T ex Industriminister Nils G Åsling, som personligen tydligen var mycket kritisk till riktade sektorstöd för miljarder som i privata händer istället kunde ha utvecklat ett livskraftigt och förnyat näringsliv.)

Då har vi inte ens nämnt utrikespolitiken, i vilken Palme framställs som någon slags hjälte. Att detta är långt ifrån sanningen framgår vid läsning av någon av de stora världsledarnas memoarer. Det skulle förvåna mig om Olof Palme överhuvudtaget nämns i någon av dem.

Palmes utrikesengagemang hade bara inrikespolitiska motiv. En skrävlare och skränare som visste att expolatera svenskens bild av sig själva som tillhöra det moralens utvalda folk. Det i retorikundervisningen kända exemplet ”där våldet triumferar” saknade naturligvis all realpolitisk betydelse, förutom möjligen att relationerna mellan Sverige och USA om möjligt blev sämre. Något som knappast kunde anses önskvärt om det sanna motivet var att försöka skapa fred.

(Talet är för övrigt en teknisk kopia av ett Churchilltal. En ledare som inte bara snackade, utan som också i högsta grad handlade och därmed kom att spela en historiskt enormt betydelsefull roll.)

Johan Ingerö skriver idag om västerns nostalgi kring då ”Sverige var en röst i världen” och skärskådar vilken betydelse den rösten egentligen har haft. Faktum är att Sverige idag – som ordförandeland i EU – har större möjligheter än kanske någonsin tidigare att påverka den internationella politiken. Något som helt verkar gå pratkvarnarna i vänstern förbi.

Och utmärkelsen ”Årets tomtebloss” går till…

Torbjörn Björkman, styrelseledamot i Svensk-Koreanska föreningen.

I en mycket läsvärd och underhållande artikel beskrivs Nordkorea ur ett lite annorlunda perspektiv mot vad man är van vid. Björkman hävdar att Nordkorea inte är ett så pjåkigt plejs att bo på och att omvärlden mest är sura på socialismen.

Jag gillar särskilt det här citatet:
”Genom det planerade samhället bor folk nära sina arbetsplatser. Folk promenerar till skola och arbete. Det ger god folkhälsa…” Känns lite skönt folkhemssvenskt ju!

På sätt och vis har han ju rätt. Nordkorea är resultatet av socialism. Massivt armod, storskaligt förtryck och galna politiska experiment, numera även med aggressiva ambitioner mot omvärlden. (Sådant gillar inte demokratiska länder…)

Idag deklarerade man från Nordkoreanskt håll att man inte längre ser sig bunden av fredstraktaten från Koreakriget.

Men så bra då. In med stridsvagnar. Tut tut!