Kostnadsbelägg högre utbildning

Ingen som är intresserad av Sveriges framtid bör missa Martin Borgs film ”Utbildningsfabriken”. (Finns att beskåda på TV4-Play.)

Det svenska utbildningssystemet har genom åren varit föremål för politisk instrumentik, snarare än att ge oss den utbildning vi behöver för att klara oss i livet. Likhetsidealet har förstört livet för många elever som haft svårt att passa in i mallen. Särbegåvade och andra som på något sätt är lite annorlunda behandlas som grader som ska slipas av när kollektivet formas.
Enskilda barns intressen och sådant som får dem inspirerade riskerar att offras på den överordnade politiska drömmens altare. Utan att värdera genusförskolans betydelse är företeelsen mer ett uttryck för hur systemen, och upplevda brister i systemen, adresseras i en verksamhet som borde ha barnets bästa i första rummet.
Kvaliteten i högskolan är antagligen också offer för ett missriktat systemtänk, snarare än att studenternas möjligheter att skaffa sig en bra utbildning är högsta prioritet.
I våras fanns det en motion på stockholmscenterns stämma om att avgiftsbelägga högre utbildning. Det kostar ju nämligen en massa pengar. I samma motion hade den förväntade invändningen, att även fattiga måste ha råd att plugga, bemötts. Det skulle vara möjligt att på samma sätt som för sitt uppehälle låna till studieavgiften hos CSN (eller motsvarande – även CSN bör kanske konkurrensutsättas).
Den fråga motionen (som tyvärr inte vann stämmans gillande) syftade till att besvara är antagligen det faktum att det som är gratis ofta betraktas som ingenting värt, ett faktum som urholkar det upplevda värdet av den högre utbildningens betydelse. Studenten blir inte en lika tydlig kravställare på sin utbildning.
Tyvärr följdriktigt enligt gängse svensk utbildningsfilosofi – det är ”samhället”, systemet, som är utbildningens avnämare, inte studenten.

Statsvetenskapliga hugskott på modet

Man börjar ju fundera på hur det står till med de statsvetenskapliga grenarna av Sveriges akademier…

Lars Pålsson-Syll från Malmö högskola släpper precis alla hämningar när det gäller att driva sin socialistiska agenda. Absolut OK, bra och intressant om man är politiker, debattör eller driver tankesmedja, men denne man förväntas väl i sin roll som professor i samhällskunskap kunna se världen från fler håll än från den yttersta vänsterkanten? (T ex på radion i morse)
Jenny Madestam väckte viss uppmärksamhet för en tid sedan när hon avfärdade Centerpartiets förmåga att se talang hos alla kön som en ”slump”. Nu läser jag hos Magnus Andersson att hon verkar se den avhoppade Sverigedemokraten William Petzäll som något av en politikens Zlatan som alla andra partier drömmer om att rekrytera.
Eh… joråsatt…

Incitamentsmiljard för en kvalitetsdriven skola

Centerpartiet föreslår idag genom Maud Olofsson, partisekreterare Anders Flanking och skolpolitisk talesperson Sofia Larsen, en ”kunskapsmiljard” till skolor som är så tydliga med sitt fokus att förbättra elevernas resultat att det märks.

En fräsch och ideologiskt stringent tanke.
Ofta diskuteras i termer av ett linjärt samband mellan budget och resultat. Det är bara att ta en titt på svensk förvaltning så ser man att så inte alltid är fallet. Enskilda människors insatser, ansvarstagande och jävlar anamma gör oftast hela skillnaden.
Vänsterns modell är oftast att ge mer pengar de som gör sämst ifrån sig för att skapa utjämning. Problemet är att det sällan hjälper. Det är också moraliskt tvivelaktigt att belöna de som presterar dåligt och implicit bestraffa de som ägnar sig åt motsatsen.
Att ta tillvara de initiativ, privata och kommunala, i skolvärlden som visar att de bryr sig om elevernas utbildning och framtid, är klokt. Att stimulera dylika strävanden är klokare.
Förslaget är ett sätt att närma sig drömmen om en kvalitetsdriven skola.

Rösta på S och skyll dig själv

Det är så förvånansvärt att det inte råder en stormande debatt bland landets alla kommuninnevånare om våra kommunalpolitikers ansvar för rådande situationer, som för vilka det ofta råder i det närmaste krigsstämmning kring.

Häromdagen var det i lokalnyheterna för Gävle-Dala ett inslag om hur miserabelt Gävles gator sköts. Inte i ett ord riktades kritik mot de politiskt ansvariga. Osäkert ens om oppositionen försökte.

Idag skriver Thomas Idergaard på DN Debatt om kommunernas ytterligt oansvariga prioriteringar och stundtals helt galna politik. Det är verkligen dags för väljarna att vakna.

I Sandviken är folk förbannade på att man drar ner på personal i skolan. Jag tror att 80 lärartjänster ska bort. Ändå krävde innevånarna för inte länge sedan ett äventyrsbad. Något som de snälla socialdemokraterna mer än gärna lät bygga som ett monument över sig själva. För de pengar som egentligen kanske borde ha använts till utbildning och äldrevård.

Detta är väl på något sätt egentligen frid och fröjd. Människor väljer olika. Vissa föredrar cigaretter till sig själva istället för kläder till sina barn. Vissa köper hellre en platt-TV för skatteåterbäringen, än att sätta in pengarna på banken för att ha om tvättmaskinen pajar eller om ett husdjur blir sjukt.

På samma sätt väljer man kommunpolitiker som bygger äventyrsbad och bandyhallar istället för att säkra kvaliteten på skolan och äldrevården. Ett uselt val och ansvarslöst beteende om du frågar mig. Men ett val fattat i demokratisk ordning och – får man anta – på rationella grunder.

Det är också ett val som man som kommuninnevånare faktiskt får lov att stå för. Regeringen måste stå emot klagokören av glupska gamungar som sätter sprätt på vartenda öre av sina egna pengar och sedan kräver andras.

Det är oerhört trist att se hur vissa alliansföreträdare faller till föga och stämmer in falsksången och direkt upprörande att en partiledare för ett av allianspartierna gör det.

Istället borde fokus ligga på att uppmana alla som nu är besvikna att rösta på någon som lovar att hantera skattepengarna bättre och prioritera sådant som verkligen är viktigt.

Gymnasieskolan för dålig

I många stycken kan man tycka att Alliansen varit lite feg och ägnat sig alltför mycket åt att triangulera sig in i breda lager av sosseväljare, och alltför lite åt ideologiskt betingade reformer.

Berömvärd är dock arbetslinjen som drivs hyggligt konsekvent och även i en – milt uttryckt – inte helt opportun debattmiljö.

Att arbeta är världens naturligaste sak. Vi måste alla försörja oss på något vis och det kan knappast vara en överraskning för någon, men av olika skäl har all debatt som handlat om människors välfärd utgått från vilka nådagåvor man kan förvänta sig från Den Goda Staten, snarare än vad man ser om man riktar blicken inåt och funderar på vad man själv skulle kunna göra.

Det är ett tankefel som på lång sikt aldrig kan leda till något annat än armmod.

Att bli skicklig på något är en naturlig mänsklig drivkraft och man ser den drivkraften överallt där unga finns. I den stora och i Sverige väl utvecklade idrottsrörelsen. Inom kulturen och konsten.

Alla vet någon som sitter på sin kammare och vevar skalor i framförallt en dröm om musikalisk perfektion, men också den ära och rikedom som kan följa därav. Polarna som turas om att lägga straffar på varandra i snöblasket sent en fredagkväll uppe på en nedsläckt grusplan.

Det är roligt att göra det. Det är roligt att bli bättre. Det är roligt att drömma om framgångar inom detta ens intresse, oavsett vilket det är.

Det är onaturligt, onödigt och framförallt djupt oekonomiskt av ett samhälle, att inte ta denna naturliga lust till personlig utveckling tillvara. Det samhälle som lyckas fånga upp denna entusiasm och ställa den framför kunskaper som det framtida näringslivet behöver, kommer att bli mycket rikt.

Idag kan man höra på Ekot om hur svenska gymnasieutbildningar levererar undermålig kvalitet, i så måtto att elever som går ut dessa utbildningar – till och med de som gör det med goda betyg – endast i undantagsfall faktiskt finner en plats på den svenska arbetsmarknaden.

Detta duger inte.

Vi måste ju ha ett utbildningssystem som klarar att utrusta svenska barn och ungdomar med tillräckliga färdigheter för att konkurrera på en global marknad.

Det har naturligtvis en hel del med själva skolan att göra, men faktiskt också en hel del om vilken attityd vi har kring välståndets ursprung och spridning i den samhälleliga diskursen. Den som skaffar sig sådana färdigheter att man kan göra sådant som är värdefullt för andra och som inte så många kan göra, kommer att tjäna bra med pengar och gör sålunda gott både för sig själv och samhället i stort.

Att det svenska skolsystemet är redo för sophinken i Plus gör inte saken bättre för den som vill skaffa sig sådana färdigheter. Förutom de uppenbara samhällsekonomiska implikationerna, torde väl detta vara en av de största rättvisefrågorna att driva för en bred majoritet av det svenska politiska väsendet?

—————————-

Svenskt Näringslivs Annika Lundius och Kristina Scharp debatterar om gymnasiekvaliteten i dagens DN.

Märklig debatt om läromedel

Det är väl egentligen lite symptomatiskt för hur vi ser på politikens roll i vårt avlånga land. Magnus Andersson debatterar i aftonbladet med anledning av att det blossat upp en diskussion om lämpligheten i förekomsten av sponsrade läromedel.

Politiken behöver faktiskt inte tycka till om detta. Varje lärare i varje skola får väl använda alla till buds stående medel för att leverera god undervisning. De läromedel som inte håller måttet, som ger en snedvriden eller falsk bild av verkligheten kan knappast bidra till god undervisning och kommer sålunda inte att användas, sponsrat eller inte.

Detta kräver naturligtvis att elever och föräldrar ställer krav på utbildningen och att det – som nu – går att byta skola om man känner för det.

Det var inte mitt fel!

Dagens Filosofiska rummet i radions P1 bjöd på en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.
Ann Heberlein är etikforskare vid Lunds universitet och har skrivit en bok om just det här att ta ansvar. Den verkar superintressant och ska läsas på semestern, men utifrån några brottstycken från dagens diskussion på radion innehåller boken utomordentligt alarmerande indikationer om hur det står till i vissa delar av vårt samhälle.

Jag måste av ren självbevarelsedrift ifrågasätta att det verkligen kan förhålla sig som Ann Heberlein sa, och förhoppningsvis har jag missuppfattat alltsammans, men håll i er nu:

Svenska lärarstudenter ställdes inför ett dilemma.

Två anställda var aktuella för befordran. En tjänst som innebar bättre lön, firmabil och högre status.

Den ena anställda hette Rask och jobbade hårt och hade tagit många initiativ som inneburit mycket för firmans lönsamhet.

Den andra anställde hette Slöman och gjorde bara precis vad som krävdes av honom. Tog aldrig egna initiativ och var – som namnet antyder – allmänt loj.

Detta är en märklig frågekonstruktion, kan tyckas… Vem skulle – utan att skämta – hysa minsta tvivel om vilken av de båda som både förtjänar och passar bäst för jobbet?

Men se det visade sig inte så självklart. En MAJORITET av lärarstudenterna valde Slöman!

Motiveringen skulle vara att Rask ju verkade trivas, som jobbade över och tog en massa initiativ, medan Slöman skulle ”må bra av lite nya intressantare uppgifter”.

Är detta en höger-vänstergrej?

Helt sjukt är det i alla fall och man blir ju mörkrädd av att dessa människor med deras vrickade värderingar ska ha tillfälle att föra över dessa till våra kids!

LARM! Gaddämit!

”Fri”-beloppet är ett dåligt namn på en stor ofrihet

Att höja studiemedlet är väl kanske rimligt, men det allra viktigaste i det förslag som Centerpartiet idag släpper angående studiemedel är en höjning och på sikt ett avskaffande av det s.k. fribeloppet.

Ett gigantiskt problem är studenternas dåliga kontakt med arbetsmarknaden under studietiden.

Vettigt är att använda en del av sin tid till att tjäna egna pengar och att underhålla sitt nätverk med näringslivet. Då kan det inte finnas en regel som bestraffar de studenter som tar sådana initiativ.

Vet inte riktigt under vilket området detta passar in i den nya centersatsningen ”framtidsdialogen”, men jobb och företagande måste väl vara närmast…