Spårvagnar vs bussar

Det pågår en debatt om de lämpligaste trafikslagen i Stockholms kollektivtrafik och ansvarigt landstingsråd, Christer G Wennerholm, är en varm anhängare av spårvagnar.

Transportforskare från KTH tycker att bussar är bättre, eftersom man får mycket mer trafik för pengarna. Dessa får mothugg av samhällsplaneraren Markus Eisler, som frambär miljöaspekten och kapaciteten.
Själv är jag kluven. En sak är säker: jag gillar inte att åka buss. Det är trångt, varmt och bullrigt. Sätena är inte anpassade för folk över 1.80 och i rusning är det ett tvivelaktigt nöje att stå och trängas, och försöka hålla i sig, medan vagnen kränger av och an.
Den spårbundna trafiken är mycket bättre är det gäller miljö, komfort och kapacitet. Det är dock ingen naturlag att det måste vara en sådan skillnad. Det borde vara möjligt att ta fram bussar som erbjuder bättre bekvämlighet, system som gör gången mjukare, som t ex lutar vagnen i skarpa kurvor och sväljer ojämnheter bättre.
När det gäller energieffektivitet är det svårt att slå stål/stål med gummi/asfalt, men emissionsfri framdrivning är långt ifrån omöjlig. I takt med utvecklingen på batterisidan kan man tänka sig eldrivna bussar. Ångströmlaboratoriet i Uppsala forskar på svänghjulsteknik för att lagra energi. Kanske man kan ha sådana i bussarna och ladda på dem vid varje stopp?
Bussar har ju den enorma fördelen att de går att köra på vanliga vägar, vilket möjliggör snabb anpassning till nya och förändrade transportbehov, vid sidan av att man spar en herrans massa pengar.

Ministerämnet Magnus

Jag gillar Magnus Andersson, det är ingen hemlighet för alla som följer den här bloggen. För det första är han grymt skärpt och har en tydlig moralisk och ideologisk kompass, som dessutom i mitt tycke pekar i rätt riktning. Men det viktigaste som politiker är kanske hans förmåga att nå ut!

Jag blev jäkligt förbannad på partikompisarna i Stockholms län som flyttade NER Magnus på riksdagslistan. En person som tar för sig och jobbar hårt och smart och förstår hur man samverkar med media på ett effektivt sätt förtjänade ett bättre utgångsläge.
En enkel mediamätning ger vi handen att Magnus gör åttor kring samtliga andra på länets lista och frågan är om han inte sällar sig till den särklass i vilken Annie Johansson och Fredrick Federley ställer sig i när det gäller lyskraft?
Som kommunalråd i Solna verkar Magnus göra bra ifrån sig redan och med några månader i kroppen kommer han att bli en av de naturliga ledarna i Storstockholmspolitiken. Häromdagen hade han DN Debatt och idag SvD Brännpunkt om den angelägna frågan om tunnelbana norrut, som han skriver tillsammans med Maria Rankka från Stockholms Handelskammare.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur väl sådana krafter skulle behövas i regeringen.

Fram för allmänflyget!


Med anledning av det svenska flygets 100-årsjubileum, var det i helgen flygfestival i Stockholm och flyg- och teknikintresserad som jag är tog jag en paus i kampanjandet för att besöka begivenheterna på gärdet.

Det kanske är lite fånigt, men jag tycker att det är mysigt att stå under dessa dundrande exempel på människans triumf över elementen. Det är också en smula fantastiskt att lilla Sverige utvecklat sådana tekniska underverk som exempelvis Tunnan, Lansen och Draken.

Flyget i allmänhet har varit under attack med miljöargument som tillhygge och sådana går ju sällan att bemöta med mindre än att bli betraktad som någon slags miljöhatande galning. Icke desto mindre är dessa argument sällan särskilt relevanta. Bättre bränslen och energieffektivitet är i fokus även för flygets utvecklingssatsningar och man måste också sätta utsläppen i relation till andra källor.

Trafikflyget är dock så självklart för de allra flesta att alltför stora galenskaper för att stoppa det hålls borta. Miljöpartiets förbud mot inrikestrafik söder om Sundsvall skulle antagligen inte kunna införas, bara med anledning av sin egen orimlighet.

Allmänflyget, däremot, saknar ofta försvarare. Allmänflygets representanter är nämligen relativt få och representerar inga starka ekonomiska intressen, varför de inte heller har några starka lobbyorganisationer som talar för dem.

Icke desto mindre utgör allmänflyget en intressant möjlighet i ett glesbefolkat land med stora avstånd.

Många drömmer nog om egen täppa i naturskön miljö i en del av landet där fastighetspriserna är rimliga, samtidigt som man har ett jobb att sköta där köerna är långa och bostäderna dyra.

Klockren centerfråga om du frågar mig!

Försök till att avleda uppmärksamheten?

Det är inte självklart att det på sikt gynnar Miljöpartiet att numera ingå i det Socialdemokratiska arbetarepartiets proffsiga och mäktiga propagandaapparat. Som mobiliseringsinstrument fungerar säkert Alliansfrittbloggen jättebra, men blockmigranter som just nu sneglar på Miljöpartiet kan säkert ha synpunkter på de raljanta attackernas smakfullhet.

Anders Utbult rycker på nämnda blogg ut till Miljöpartiets försvar om deras idéer om flygförbud och anklagar folk som vill debattera kring detta för att driva en ”smutskastningskampanj”, något som måste tolkas som ett försöka att styra uppmärksamheten från själva kärnfrågan: att Miljöpartiet med statliga maktmedel vill hindra folk från att flyga.
(Samma Utbult som förövrigt har för vana att beskriva centerpartistisk politik som att vilja ”slakta arbetares rättigheter” och ”kapa löner”.)
Att Miljöpartiet inte gillar att folk flyger torde knappast vara någon nyhet för någon. För en tid sedan skrev de i en riksdagsmotion om att ett ”slutdatum” ska bestämmas då ”trafiken ska upphöra”. Om man ändrat sig kring detta är det väl toppen, men de får väl liksom bestämma sig? Man kan inte både äta kruskaklikakan och ha den kvar (ens om man erbjuder en latte att skölja ner med).

Vulkanen gör Miljöpartiets jobb

Det här med vulkanutbrottet är intressant på flera sätt. Att man inte kan flyga genom stoftmolnet är en sak, men alla kanske inte tänker på vad stoftmolnet egentligen innehåller.

Det återstår att analysera vilka utsläpp Eyjafjallajökulls utbrott kommer att ge, men ett liknande utbrott inträffade 1991 i vulkanen Pinatubo på Filippinerna. Facit från det blev utsläpp på ca 800 ton kvicksilver (Sveriges samlade utsläpp är mellan 1 och 2 ton per år), 550 000 ton krom (Sveriges utsläpp är ca 100 ton per år) och 5 500 ton kadmium (Sveriges utsläpp är som för kvicksilver, dvs mellan 1 och 2 ton per år).
Alla de som i något ögonblick tror att flygstoppet nu på något sätt skulle vara BRA för miljön bör sålunda tänka igen…
Häromdagen skrev de båda goda vännerna och partikompisarna och tillika riksdagskandidaterna Frank Nilsson och Elisabeth Thand RingqvistAftonbladet debatt att flygstoppet nu ger en försmak om hur det blir om Miljöpartiet får bestämma.
Detta reagerar Maria Wetterstrands pressekreterare på. Jag har träffat Anders Wallner ett par gånger och gillar honom skarpt. Han verkar vara mycket skärpt, rolig och påläst. Det är mot bakgrund mot det en smula märkligt att han nu anklagar Frank/Elisabeth för att ljuga om Miljöpartiets politik, när det finns så många källor till Miljöpartiets föreslagna flygförbud.
Läs även Ankersjö, Erika Hedblom och Liberati om saken.

Nimbus lanserar el-båt?

Jag har ju tidigare skrivit om det superkoola Uppsalaföretaget Electro Engine. De har tagit fram en elektrisk drivlina som slår det mesta i anpassningsbarhet och prestanda till vanliga bilar.

Nu kommer även tekniken ut på sjön! Nimbus förväntas presentera en modell med Electro Enginemotor som ska ta dig ut på böljorna blå i 27 knop och 20 distansminuter och en laddtid på 3 timmar.

Alltså inga probs att bränna ut till Sandhamn för lunch. Till en bråkdel av den normala bränslekostnaden. Jag är FÖR! :-)

Äntligen förbifart Stockholm!

Stockholm växer. Sverige växer. Om det kan man tycka vad man vill, även om jag verkligen har svårt att tro att någon ska tycka att det är dåligt. Det innebär att allt fler människor behöver ta sig runt i landet. Ofta i nord-sydlig riktning.

Kapaciteten är sedan länge i taket och alla någon gång åker E4 uppsalavägen in mot stan på sena eftermiddagen vet vad jag pratar om.

Lösningen heter förbifart Stockholm. En förbindelse från Skärholmen i söder till Häggvik i norr, med mestadels tunnlar.

Karin Svensson-Smith är emot, men något måste faktiskt göras åt trafiksituationen. Det är faktiskt helt orimligt att tvinga människor på väg genom Sverige att krypköra i rusningstrafiken i Stockholm. Det är definitivt inte miljövänligt.

Mälaren ligger i vägen (och det är säkert Svensson-Smith också emot) och det kräver helt enkelt infrastruktur.

Vad beträffar järnvägen är beslut redan fattat om att bygga tunnel under mälaren. Väl så. Nu kommer också en lösning på plats bilar och bussar.

Att passerande trafik slipper in i Stockholm är naturligtvis en mycket god anledning till förbifarten, men det kommer också leda till att trängseln blir mindre (alternativt skapar utrymme för fler transporter och vidhängande tillväxt) inne i stan, då utrymme frigörs på Essingeleden.

En ytterligare aspekt är att två intressanta stadsdelar binds samman, med stora möjligheter till utbyte genom att människor lätt kan ta sig mellan dem för jobb och fritidsintressen.

Läs även Anders W Jonsson om detta, som också uppmärksammar den intensiva splittring mellan vänsterpartierna som råder i den här frågan.

Miljölagstiftningen hindrar miljöutveckling

Ett av de stora problemen för såväl industriell som infrastrukturell utveckling i Sverige är våra galet komplicerade och onödigt långa miljöprövningsprocesser.

När Volvo ville bygga sin första koldioxidneutrala fabrik i Sverige lämnade man in ansökan om detta enligt miljöbalken. Ett år senare hade man fortfarande inte hört något, så då satte man igång samma process i Belgien. Det tog några månader, sedan hade man sitt tillstånd. I Belgien.

Efter att alla ändringar var gjorda, vindkraftverk installerade och hela den Belgiska anläggningen drevs av miljövänlig och klimatneutral energi, hade man i Sverige fortfarande inte ens fått något svar på sin ansökan om samma sak.

Miljöbalken hindrar Svenska företag från utveckling, vilket naturligvis är olyckligt av flera skäl. Det fånigaste är väl att det i hög grad hindrar miljöförbättringar. Svenska företag vill bli energieffektivare för att minska sina kostnader. De vill bli mer miljövänliga för att tilltala fler kunder. För att kunna göra detta måste de i dagsläget välja att investera i andra länder. Det har konsekvenser för svensk tillväxt och svenska jobb.

Idag skriver en mängd kommunpolitiker om att en snabbtågslinje bör sträckas efter E4:an. Väl så, det är väl bra. Men innan någon som helst sträckning kan komma ifråga måste man se över dagens regelverk som bland annat innebär att t ex Svenska Naturskyddsföreningen kan överklaga och ställa till med besvär som försenar och fördyrar projektet till oförutsebara (och orimliga) nivåer.

Se t ex på bygget av Botniabanan, där SNF’s obstruktion kostar samhället miljarder och miljön tonvis av fortsatta utsläpp. Fortfarande efter ganska exakt 10 års byggande, vet man inte om vissa sträckor kanske måste rivas och marken återställas. Till enorma kostnader. Till stor belastning för miljön. Av tveksamma skäl och nyckfulla viljor.

Om man som artikelförfattarna under varför vi i Sverige saknar snabbtåg på det sätt som anses självklart längre ner i Europa måste man se de institutionella förutsättningarna.

Det måste finnas marknadslösningar där fler aktörer kan välja att investera i järnväg av inga andra skäl än att tjäna stålar.

Det måste finnas en rimlig, effektiv och rättssäker miljöprövningsprocess för att sådana investeringar ska kunna komma till stånd.

Lagstifta om tydligare taxipriser

Taxipriserna i Sverige är en ständig källa till oreda och irritation. Vi som bor i en storstad lär oss fort att känna igen de seriösa bolagen och väljer dem. Turister, ovana och äldre blir dock ofta rejält lurade.

Problemet är att priserna är så svåra att jämföra. Prisangivelsen som finns i bilarna utgår från en typresa, men det finns i dagsläget ingenting att jämföra med.

Priset för den aktuella taxibilen bör framgå tydligt och i jämförelse med de 10 billigaste konkurrenterna.

Denna information ska vara tydlig och synas redan när man är på väg att embarkera.

Uppföljning, strängare straff för rena bedrägerier (att taxiföraren t ex vid ankomst till Arlanda vägrar gå med på det fasta priset, eller påstår att priset är per person) och bättre information vid Centralen, Arlanda och färjeterminaler.

Lite rationalitet kring säkerheten kanske?

OK, jag är en van resenär. Föredrar att resa med endast handbaggage när det går. Det spar tid och möda. Trots att jag är väl förtrogen med 100 ml-regeln så hände det ändå när jag skulle gå igneom säkerhetskontrollen på Bromma häromdagen att en 125 ml-tub fanns i necessären, vilken jag naturligtvis var tvungen att lämna ifrån mig för att slippa checka väskan.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det gjorts någon slags samhällsekonomisk analys på detta?

Hur många människoliv anser man ha räddat genom att förbjuda flytande substanser i förpackningar som rymmer mer än 100 ml?

Vad är kostnaderna för denna disposition? Den ökade övervakningen, tidsåtgången och kaseringen av en herrans massa schampo, öl, flaskvatten, jordgubbssylt och olivolja?

(Vad är miljöeffekterna? Det går säkert att påvisa en klimatpåverkan om man räknar tillräckligt länge.)

Det kanske till och med är så att säkerheten på det hela taget blir lägre, eftersom säkerhetspersonalen tvingas ägna en massa energi på att lokalisera frisyrgelé, inlagda plommon och körsbärscola, istället för att hålla utkik efter farliga saker.