”Planekonomin är död”

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en ”kapitalism 4.0″ och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.
Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex ”kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket”. Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.
Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.
Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.
Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.
Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.
Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?
Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.
Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: ”En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset.” (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.
Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.
Läs även Peter Högberg.
När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé’s tankar om att separera ut regleringarna för bankerna – ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment – Sensible Finance for a Dynamic Economy.)

(S)-utspel om TUT-tjänster, ett hot mot tillväxten

Johan Sjölander försvarar tunnelbanebutlerförslaget så förtjänstfullt han kan. Tappert… Polarn Ingerö kommenterar posten med att det är oschysst att släppa förslag som skickar vågor av skrattparoxysmer genom motståndarlägren.

Detta drabbar rimligtvis även stora delar av det privata näringslivet, vilket leder till att produktiviteten idag minskar till förfång för tillväxten. Här på kontoret är det ärligt talat svårt att fokusera på annat. Men det kan det kanske vara värt. ;-)
Det som gör det hela extra festligt är att det inte verkar vara fråga om ett olycksfall i arbetet, utan den strategi som Socialdemokraterna listat ut för att vinna tillbaka storstadsväljarna.
Om man ska vara allvarlig för en sekund så sätter väl detta också fingret på vänsterpartiernas grundläggande problem: De fattar inte företagande. Att tänka mer på utökade möjligheter till kommers i kollektivtrafiken är klokt, men politiker är betydligt sämre på att komma på affärsidéer än företagarna. Butlerkonceptet är ett exempel på hur tokigt det kan bli.
Det finns både kemtvättar och livsmedelsbutiker i tunnelbanan och jag har hört att netxtra provade på någon form av kollektivtrafikkoppling. Politiker: Sluta upp med företagardrömmar, eller ännu bättre: hoppa av politiken och förverkliga dem!
Magnus Andersson och Hanna Wagenius skriver på Newsmill om TUT-reformen.

Solveig Ternström aktuell som socialdemokratisk energiminister!?

Det går att orda länge och väl om energipolitiken, energiöverenskommelsen och nödvändigheten av stabila villkor för näringslivet och därmed jobben. Tillgången till leveranssäker, kostnads- och miljöeffektiv energi är en grundförutsättning för välståndet, oavsett hur man anser att välståndet bör fördelas.

Det är en uppfattning som delats av väsentliga delar av arbetarrörelsen tidigare. IF Metall och Pappers är fackförbund som varit angelägna lobbyister i frågan. Inte minst mot oss Centerpartister.

Det är därför något förvånande att Socialdemokraterna nu gör ett så stort nummer av vårt partis utvecklade hållning i energifrågan.

Det visar också att de själva har utvecklat sin hållning åt andra hållet.

Solveig Ternström lämnar Centerpartiet för att vi kan tänka oss att tillåta nya aggregat på befintliga kärnkraftsplatser och väljer istället att stödja Mona Sahlin och Socialdemokraterna, som alltså måste anses vara ett avvecklingsparti.

Det sätt på vilket Mona Sahlin omfamnar Solveig och de skäl hon anger för sina nyfunna sympatier lämnar inget utrymme för tvekan: Socialdemokraterna kommer inte att tillåta ny kärnkraft när de gamla reaktorerna är uttjänta.

Partikompisen Staffan Danielsson skriver på Newsmill om rykten att Solveig Ternström ska ha lockats av en post som energiminister i en eventuell rödgrön regering.

Vad säger den mer energiberoende delen av fackföreningsrörelsen om det?

Accepterar metall-, pappers- och skogsarbetarna den rödgröna avvecklingpolitiken?

Läs även Fredrik Bojeruds spaning om att Mona Sahlin avgår efter valet.

Urban Bäckström till Stureplanscentern

Som varma anhängare av de svenska näringslivet och ett stort intresse för företagens villkor att leva och utvecklas i Sverige är det en stor ära att få välkomna Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström, som talare till Stureplanscentern!

Onsdagen den 5:e maj träffas vi på restaurang Republik från 1830. Om det blir väldigt mycket folk så kan ett sent lokalbyte bli aktuellt, så håll utkik efter mer info.

Varmt välkomna!

Nej, vi måste inte sluta konsumera

Bilden visar sambandet mellan BNP och samlad miljöförstöring. Som tydligt framgår rådde i det närmaste ett symmetriskt samband fram till 1970. Efter det så saknas helt positiv korrelation mellan vårt välstånd och hur mycket vi smutsar ner i vår natur. Det är snarare så att sambandet är det motsatta. (Klicka på bilden för att se den större.)

För den som är intresserad av fakta om utsläppsutvecklingen rekommenderas en rapport framtagen av Svenskt Näringsliv som heter Vår miljö 1930 – 2030. (pdf) Det är den rapporten som jag snott bilden ovan ifrån.

I Miljöpartiets moderna retorik (alltså inte den som Schröder ger uttryck för) framhåller man näringslivets viktiga roll i utvecklingen mot en bättre miljö. Det är klokt. För exempel på hur klokt det är rekommenderas webbplatsen Miljönytta.se.

Mona Sahlin och fiendens fiende

Det går ganska bra för Sverigedemokraterna nu. Tyvärr. Deras politik är utomordentligt farlig för Sverige som nation.

De vill inte bara förbjuda arbetskraftsinvandring, utan också reglera handel över gränser för att ”skydda” svenska företag från konkurrens.

Om sådana strävanden skulle få utväxling i praktisk politik skulle vi tvingas ta ett drastiskt kliv nedåt i välfärdsligan.

För det första skulle importvaror bli mycket dyrare, vilket drar undan utrymme för konsumtion och investeringar (som skulle kunna leda till jobb).

För det andra brukar inte andra länder tiga still mot handelshinder, utan upprätta egna mot det land som infört sådana. Det hotar all svensk exportindustri, som t ex stål, skog och Saabar.

Deras politik hotar säkerheten, eftersom de hävdar att muslimer är ”det största hotet”. Något som experterna avfärdar som osant. T ex Europol (som jag skrivit om förut). Istället för att polis och försvar ska ägna sig åt att möta verkliga hot, vill Sverigedemokraterna tvinga dem att möta hot som Åkesson och gänget helt enkelt har hittat på. Sverigedemokratisk ”säkerhetspolitik” minskar sålunda säkerheten för vårt svenska folk.

Sverige är ett fantastiskt land att leva i, men vi är med våra 9 miljoner svenskar ett ganska litet land i världen. Vi är helt beroende av handel och andra utbyten med omvärlden.

Vi är också beroende av kontinuerlig förnyelse i näringslivet för att kunna hävda oss i den globala konkurrensen. Den förnyelsen är helt avhängig mottagligheten för nya intryck och idéer. Att hindra invandring är att hindra sådan livsnödvändig kulturell och kreativ utveckling som följer av att människor från olika kulturer delar erfarenheter och blandar tankar.

Denna öppenhet för det nya gjorde en gång i tiden Sverige rikt. Det är ett Sverige som jag är mycket stolt över och ett Sverige som vi borde vara mycket angelägna om att bevara.

Att söka tillsluta vår kultur och nation är inte bara kulturellt och ekonomiskt katastrofalt. Det är dessutom mycket osvenskt.

Svenskheten är inget statiskt tillstånd och har aldrig varit. Sättet på vilket vi firar jul, vad vi har på matbordet, hur vi jobbar och vad vi gör på fritiden förändras ständigt. Inte för att vi tvingas till förändring, utan för att vi utvecklas som människor och som nation.

Hur kommer det så att det går så bra för ett parti som i praktiken motarbetar den dynamiska svenskheten?

För det första måste man förstå att Sverigedemokraterna faktiskt inte uppfann hatet mot invandrare. Lika lite som att Hitler uppfann judehatet eller Pol Pot klasshatet. Det finns helt enkelt invandringsfientliga människor i Sverige, likväl som i andra länder. Sverigedemokraterna försöker bara exploatera det.

Denna främlingsfientlighet odlas till och från av den i Sverige mycket mäktiga fackföreningsrörelsen. Byggnadsarbetareförbundet t ex hetsar mot främst människor från de nyare EU-länderna och hävdar oblygt behovet av hinder mot konkurrens från dem.

För det andra har Mona Sahlins enträgna krav på löften om regeringens avgång – om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare mellan blocken – skapat allt detta fokus som riktas mot dem nu.

Detta är naturligtvis ingen slump. Mona Sahlin har kanske kunskapsluckor när det gäller ekonomi och sådant, men politiskt är hon oerhört slipad.

Vänsterpartierna kommer med all rimlighet att förlora Stockholm igen och Alliansen kommer i riksdagen att ha fler mandat än vänsterblocket. Den enda chansen i det läget för Mona Sahlin att bli statsminister är att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och att Alliansen vägrar samarbeta med dem. (Och att MP vägrar att samarbeta med Alliansen.) Därav jakten på löftet.

I kampen om makten använder alltså Mona Sahlin Sverigedemokraterna och den fram tills nyligen ändå ganska blygsamma svenska främlingsfientligheten som hävstång.

Förslaget kan tyckas, men fruktansvärt cyniskt och förödande för Sverige och för svensk politik.

Gårdsförsäljning förenlig med EG-rätten

I morse kunde man på radion höra jordbruksminister Eskils Erlandsson förklara att gårdsförsäljning inte behöver stå stick i stäv med eg-rätten, om vi nu ska envisas med att ha ett statligt monopol för försäljning av drycker som innehåller alkohol.

Förbudet mot gårdsförsäljning innebär stora hinder för tillväxten framförallt i glesbygden och jag skulle nog vilja påstå att det även är motverkar folkhälsan.

Svenska vinodlare och mikrobryggare är framförallt kvalitetsdrivna. Av rent institutionella skäl lönar det sig inte att satsa på volym i ett land där vi har höga löner och inkomstskatter. Mindre kvantiter och högre kvalitet är också gemensamma strävanden för precis varenda i dagsläget existerande och hårt kämpande gårdstillverkare. Utan undantag.

Nu tycker jag förvisso att det är människor ensak att bestämma vad man ska dricka och varför, men om man nu tar människors hälsa på allvar måste man väl ändå föredra en dryckeskultur som handlar om att åka och titta, dofta, smaka och njuta, än att folk tar sig en bibfylla en tisdagförmiddag?

Svenska vingårdar, mikrobryggerier och destillerier erbjuder det förra och systemmonopolet det senare.

Även i SvD.

Vill Miljöpartiet riva Essingeleden?

Jag tycker mycket om Miljöpartiet. Ibland. Men förbifartsmotståndet är tyvärr ett uttryck för två sidor hos MP som faktiskt inte är roliga alls.

Utvecklingsfientlighet är illa nog. Synen på politiken som ett medel att centralstyra vad som helst och hursomhelst är kanske ännu värre.

Vi lever i en föränderlig värld. Vi blir fler i vårt land och städerna växer. Ibland känns det som att Miljöpartisterna nostalgiskt drömmer sig tillbaka till en förindustriell värld, där inga nya fabriker, bostadshus eller vägar byggdes. Som man att ville stanna tiden eller till och med spola tillbaka bandet.

Till vilket år vill man skruva tillbaka tiden? När var utvecklingen så att säga färdig?

Utvecklingsfientligheten är oftast lite komisk, men ibland tar den sig mycket obehagliga uttryck. Som t ex när det motioneras på miljöpartikongresserna om att begränsa invandringen av miljöskäl, eller att den svenska staten bör verka för befolkningsminskning.

Jag upplever också att Miljöpartiet från början och fortfarande i många stycken håller sig med en sund statskritik. Eller åtminstone en kritik mot överdriven centralism. Därför blir det särskilt galet när man från toppnivå verkar tro att politikens företrädare liksom är universums härskare.

När Maria Wetterstrand går ut och tror att hon har makt och kompetens att avgöra vad Saab ska tillverka i Trollhättan, blir bristen på respekt för förhållandet mellan politiken kontra näringslivet tydligt. När Peter Eriksson går ut och vill förbjuda inrikesflyg tar man sig för pannan.

Man kan liksom inte bara bortse från människors behov av vägar, även om plakatpolitiken går hem i snf-kretsar.

Centerpartiet och miljöminister Andreas Carlgren har gjort ett fantastiskt jobb med att få förbifart Stockholm att bli så miljövänligt som möjligt. Det mesta av förbifarten kommer t ex att läggas i tunnlar.

Stockholms läns miljölandstingsråd, Gustav Andersson (C), replikerar på SvD Brännpunkt tillsammans med partikompisarna Per Ankersjö och Claes Västerteg på miljöpartiets brännpunkt från igår om att regeringen skulle ”svika kollektivtrafiken”.

Det finns en enkel fråga att ställa: Hur väl lyckades miljöpartiet när de satt vid makten som ett av Socialdemokraternas stödpartier?

Hur mycket nybyggnation av spårtrafik lyckades man få igenom och fatta beslut om då?

Alliansen genomför den största satsningen på spårtrafik sedan tunnelbanan byggdes, samtidigt som man fattar nödvändiga beslut för att lösa de redan nu svåra trafikproblemen.

Verkligheten är den att bilen faktiskt ofta passar ganska bra i vår över stora ytor utsträckta stad. Personligen skulle jag gärna se mer koncentrerad stadsbebyggelse med högre hus. Mellan täta områden är spårtrafik ypperligt. Själv tycker jag att tunnelbanan är fantastisk mellan Björkhagen och gamla stan. Men det funkar inte om man bor i Täby kyrkby och jobbar i Bollmora.

Enligt ledande Miljöpartister är den nya vägstäckningen tydligen onskan själv. Man undrar ju hur de hade ställt sig till byggandet av Essingeleden?

Någon som hört något officiellt uttalande från Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Viss splittring verkar ju råda.