Youth Is Wasted on the Young

Liberalismens gyllene princip är ju att var och en ska ha frihet att göra vad han eller hon vill, så länge man i samma veva inte inskränker någon annans frihet. Ibland kommer dessa friheter i konflikt med varandra och då krävs ett ställningstagande om vems frihet som ska väga tyngst.

Ofta kan man luta sig mot delprinciper som t ex att medborgarens intressen ska gå före statens och att frånvaron från tvång i tveksamma fall ska vara huvudregel.
Det har uppstått en diskussion om de s k ”studentflakens” vara eller icke-vara i Stockholms innerstad. Staden vill begränsa lastbilsflaksfestandet i stadens mest centrala delar.
Här råder en frihetskonflikt. Studenterna kräver sin rätt att ge uttryck för sin glädje att klarat sig genom gymnasiet (vilket alltså innebär att man lyckats hålla sig närvarande lejonparten av schemalagd undervisningstid).
Vi andra som vistas i staden vill ha frihet att slippa det hemtrevliga brölandet, ölskvättandet, basdunket (och pinkandet) från lastbilsflaken ner på stadens gator (och de som vistas där).
Nu hotar några av studenterna att ockupera Stadshuset för att visa sitt missnöje.

Avlägsna politiska hinder mot stadens utveckling

Maria Ludvigsson är en av de klokaste personer jag känner. Det är därför särskilt smärtsamt att läsa hennes bloggpost på SvD om bland annat Stockholmscentern och diskussionen om höga hus. Möjligen bygger hennes ansats på ett missförstånd om Centerpartiets politiska vilja i det här fallet.

Sant är att vi i Stockholmscentern gärna ser att de som bygger staden bygger den högre och tätare. Anledningarna därtill är synnerligen goda.
För det första behöver vi en herrans massa nya bostäder (och arbetsplatser). En SL-buss om dagen flyttar in till Stockholm och även om vi höjer målen i Exploateringsnämnden till fem tusen nya lägenheter i år, så är det inte tillräckligt.
För det andra är tätare boende energieffektivt och miljövänligt. Med högre hus kan fler bo nära kollektivtrafik samtidigt som utrymme lösgörs för att bevara och utveckla parkmark, liksom vägar och parkeringsplatser för såväl pedaldrivna som andra fortskaffningsmedel (alla behövs och får plats i Centerpartiets Stockholm).
En tätare stad skapar också bättre kundunderlag för det lokala näringslivet. Shopping och ett bra restaurang- och barliv är viktiga delar i den levande staden.
Däremot är det ett missförstånd att Centerpartiet vill att staden ska framtvinga byggen av dessa höga hus. Det finns i dagsläget ett antal politiska hinder för marknaden att utveckla staden i enlighet med konsumenternas behov och önskemål. Dessa hinder vill vi avlägsna.
Skönhetsråd och bevarandekrafter är en sak, men viktigare är nog hur vi tar betalt för stadens mark när någon vill bygga. Vi tar i dagsläget inte betalt för den markyta som tas i anspråk, utan för den boyta som fastighetens byggnader kommer att omfatta.
Det kostar alltså, för marken, inte mer för ett fastighetsbolag att sprida ut ett bygge på tre tomter, än att trava det på höjden, samtidigt som byggkostnaderna för det senare är högre. Resultatet blir en onödigt gles stad i vilken vi måste ner i tunnelbanan eller upp på motorvägen för att kunna umgås och arbeta.
Detta är onödigt, tycker vi, som också har ett stämmobeslut på att införa marknadshyror (för nya kontrakt), för få bostadsmarknaden att fungera bättre och sätta fart på byggandet. Ett uttryck för frihetlighet som borde falla Ludvigsson på läppen, kan man tycka?

MP’s politiska kursändring

Det känns som att det håller på att hända något med Miljöpartiet. Här i Stockholm har de tagit ett rejält kliv bakåt i och med valet av traditionalisten Daniel Helldén (MP) istället för förnyaren Emilia Hagberg (MP) som Per Bolunds (MP) efterträdare som oppositionsborgarråd.

Den politiska kursändringen verkar redan vara inlagd med slussmotstånd och kramande av ruttna träd som oroväckande preludium.

Igår visade Åsa Romson (MP) att den regeringsmognad man ändå upplevde med Maria Wetterstrand var som bortblåst, när hon i radiodebatt mot miljöminister Lena Ek (C) torgförde den något udda hypotesen att USA och Kina bromsar klimatförhandlingarna i Durban eftersom Sverige inte ”gjort mer” för miljön.

Tänk om hon skulle sitta och förhandla för Sveriges räkning med en sådan utgångspunkt? Huvvaligen…

I morse på radion debatterade Olle Schmidt (FP) och Karl Schlyter (MP) om Merkozy’s senaste förslag att försöka rädda Euron. Den senare är emot, men saknar alternativa idéer. Schlyter pressas dock något av SR’s journalist om vad man ska göra istället då? Efter tredje försöket att blanda bort korten landar han i att lösningen är att avskaffa tillväxten.

Joråsatt…

Nu ska spaden i marken – Nya Slussen

Politik handlar inte sällan om att väga olika värden mot varandra och försöka hitta en linje som fungerar och som följer en principiell tråd. I kommunpolitiken blir det väldigt tydligt, inte minst i de ärenden vi hanterar i exploateringsnämnden, som jag sitter i.

Ofta är många känslor inblandade, även vid ganska enkla ärenden. En ny markanvisning kan ge bostäder, jobb, förskoleplaster och möjligheter till kulturutövning, men samtidigt tar man bort en yta där någon lekte som barn.
Nya Slussen är kanske det största ärende vi har haft och känslostormen står i proportion till projektets omfattning. Det är ett avancerat pussel som ska läggas och ändrar man på något får det återverkningar på andra tänkta delar av stadssystemet.
Det finns de som alls inte vill ändra på någonting, som vill ha gamla slussen kvar, några vill ha en helt annan lösning och pekar på enskildheter som de tycker skulle kunna vara bättre än det förslag som ligger, men inget av de alternativ som presenteras är så välunderbyggt som det som staden efter snart 20 år har vaskat fram. Ganska långt därifrån, faktiskt.
Min uppfattning är att förslaget till Nya Slussen är riktigt bra. Jag älskar busslösningen i katarinaberget, med direktanslutning till tunnelbanan, den som sitter i trappan ner mot sjön med sin lunchmacka kommer att ha solen i ryggen från vårdagjämning till höstdito. Parken under katarinahissen blir ett välbehövligt grönt inslag på väg ner till kajen för pendlingsbåtar.
Allt detta blir möjligt, samtidigt som ett fungerande trafiksystem kommer på plats. En annan mycket viktig funktion som man inte tänker på är utflödet från mälaren. Kapaciteten MÅSTE ökas för att inte riskera översvämningar och det tar Nya Slussenförslaget hänsyn till.
Det vore koolt om man kunde ta den vattenkraften tillvara, men det får bli en senare fråga. Nu ska spaden i marken! Ikväll ska beslutet tas på fullmäktige, Insha’Allah…
Per Ankersjö, Yimby/slussenmyter, Folkpartister som är emot.


Update: Läs även detta inlägg om ”kulturslussen”.


Update II: Nähepp. Oppositionen begärde minoritetsbordläggning. Ärendet uppskjutet till den 12 december.

Tunnelbanekonspirationen avslöjad!

Kära vänner!

Det är med stor ödmjukhet jag nu gör denna kungspudel. Folkpartiet i Stockholms läns landsting, genom Lennart Rodin, har avslöjat Stureplanscenterns hemliga agenda: vi vill ha en utbyggnad av tunnelbanan. (Upplockat från Twitter via @gustavandersson)
Japp. Sant.
Till saken hör förvisso att hemlighetsmakeriet var helt ofrivilligt från vår sida. Det är bara så att Centern tydligen inte alltid är så jäkla bra på kommunikation.
Vi vill ha tunnelbana, mer tunnelbana, bättre tunnelbana, mer service i tunnelbanan (på marknadsmässiga grunder), ökad turtäthet, tryggare och fräschare tunnelbana och gärna förtätat bostadsbyggande i anslutning till tunnelbanesystemet.
Nu tycker jag att vi vänder blad.
Se även SvD om hur vi i vår förslagenhet tydligen även lyckats dupera (M) i frågan.

Tunnelbanan del i ny stadsbyggnadsdoktrin

Idag står det att läsa i SvD om att det råder oenighet inom Alliansen i Stockholm om tunnelbanans utbyggnad. Socialdemokraterna vill gärna ta plats i frågan och erbjuder möjlighet till ”förutsättningslösa diskussioner” över blockgränserna.

Man ska ha i minnet att Socialdemokraterna i opposition nu liksom är för allting som kostar pengar och tunnelbana kostar en jäkla massa pengar.
Jag tror att man behöver se Stockholms infrastruktur och stadsbyggnad på ett sammanhållet sätt. Vi behöver bygga fler bostäder och vi måste planera för tillväxt. Stockholms näringsliv ska ha goda möjligheter att utvecklas utan onödiga hinder.
Tunnelbanan är inte alltid superkul i rusningstrafik, men den sväljer väldigt stora trafikvolymer och klarar belastningstoppar på ett helt annat sätt än andra trafikslag. Den är också mycket miljövänlig. Med ökad kapacitet i tunnelbanan får vi undan en massa trafik från gatorna, vilket skapar utrymme för cyklar, bilar och bussar att ta sig fram.
Med en bra politik för tillväxt ökar också möjligheterna även till dyrbara investeringar, som exempelvis utveckling av tunnelbanan.
Jag tror att vi – som en del i en ny sammanhållen politik för tillväxt i Stockholm – behöver föra in en effektivitetskomponent i prissättningsmodellen för exploateringar. Exempelvis borde ”Fill-in” (förtätning), och nyexploatering med hög densitet (i den mån luckor finns), i närhet till tunnelbanesystemet stimuleras genom en generell, lättbegriplig och rättssäker nedsättning av köpeskillning/tomträttsavgift för exploatören.
Det finns säkert många aspekter av detta och frågan behöver stötas och blötas med förvaltningens experter (och förhandlas i Alliansen), men jag lovar att återkomma i frågan.
När det gäller tunnelbanan tror jag att det vore att stort misstag att inte låta den koppla an till nya Karolinska. Nu när vi bygger landets finaste sjukhus måste vi göra det lätt för folk att ta sig dit!

Rädda Tors torn!

Tillsammans med Christer Mellstrand debatterar jag idag på Newsmill om att ”Tors torn” är en unik möjlighet att bryta ny mark för Stockholms stadsbyggnad.

Att bygga högt är att bygga mark- och energieffektivt. Staden växer och istället för att den ska växa på bredden vill vi hellre se tillväxten på höjden. Staden får inte straffa djärva och nydanande projekt, utan måste möta de utmaningar som en ny typ av byggnader kräver med rimliga villkor.
På sikt tror jag att vi måste hitta ett bättre system för att beräkna köpeskilling och tomträttsavgift, som är förutsebart, rättssäkert och som inte missgynnar ett effektivt utnyttjade av stadens ytor.

Strandparken och tennishallen

De senaste dagarna har vi som är ledamöter i exploateringsnämnden fått en hel del mail om tennishallens vara eller icke-vara i Kristinebergs strandpark. Anledningen var att det fanns ett ärende om en tidig markanvisning till dagens nämndsammanträde.

Efter att ha diskuterat frågan på vårt alliansgruppmöte förra veckan kom vi fram till att vi borde köra detta ett varv till innan vi fattar beslut. Ärendet drogs därför tillbaka.
Mot varandra står två olika värden. Å ena sidan finns möjlighet att skapa ett fantastiskt stadsrum, en park mot sjön som öppnar för rekreation och andningspauser, och som släpper himmel och hav långt in bland husen.
Å andra sidan behöver folk någonstans att spela tennis.
Det är en nöt att knäcka och det har varit många turer fram och tillbaka, men ibland kan utmaningar vändas till möjligheter och samarbetsklimatet mellan såväl majoritetens partier som mellan politiken och förvaltningen är verkligen mycket god, så förutsättningarna saknas inte.
Återkommer i ärendet, som också uppmärksammas i DN.

Ministerämnet Magnus

Jag gillar Magnus Andersson, det är ingen hemlighet för alla som följer den här bloggen. För det första är han grymt skärpt och har en tydlig moralisk och ideologisk kompass, som dessutom i mitt tycke pekar i rätt riktning. Men det viktigaste som politiker är kanske hans förmåga att nå ut!

Jag blev jäkligt förbannad på partikompisarna i Stockholms län som flyttade NER Magnus på riksdagslistan. En person som tar för sig och jobbar hårt och smart och förstår hur man samverkar med media på ett effektivt sätt förtjänade ett bättre utgångsläge.
En enkel mediamätning ger vi handen att Magnus gör åttor kring samtliga andra på länets lista och frågan är om han inte sällar sig till den särklass i vilken Annie Johansson och Fredrick Federley ställer sig i när det gäller lyskraft?
Som kommunalråd i Solna verkar Magnus göra bra ifrån sig redan och med några månader i kroppen kommer han att bli en av de naturliga ledarna i Storstockholmspolitiken. Häromdagen hade han DN Debatt och idag SvD Brännpunkt om den angelägna frågan om tunnelbana norrut, som han skriver tillsammans med Maria Rankka från Stockholms Handelskammare.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur väl sådana krafter skulle behövas i regeringen.

Utveckling kräver politiskt mod

När jag accepterade nomineringen till att representera Centerpartiet i Stockholms stads exploateringsnämnd förstod jag att det antagligen inte skulle vara någon helt bekymmersfri resa att förverkliga våra politiska mål om ökat byggande i allmänhet och ökat bostadsbyggande i synnerhet.

Politiska värden krockar med varandra vid varje förändring av markanvändning i staden. Det är alltid någon som berörs negativt.
Om detta skriver Magnus Andersson, Centerpartistiskt kommunalråd i Solna på DN Debatt idag.
Det krävs, som Magnus skriver, politiskt mod för att stå upp för utveckling och framtid. För det ligger i konflikten en rent strukturell problematik: Ett enskilt exploateringsärende gynnar oftast många, men ganska lite per person. Samma ärendes negativa sidor upprör få, fast mycket.
De 300 000 människorna i bostadskön är säkert glada över projekt som gör kön kortare, men de är inte de som mailar och ringer nämndens ledamöter. Oftast är det de 14 som tycker att den nya markanvisningen hotar att rubba deras cirklar som syns och hörs i debatten.
Under sådana förutsättningar prövas varje folkvalds karaktär.