LRF vs prussiluskorna

LRF’s ordförande rycker idag ut till gårdsförsäljningens försvar. En jämförelsevis liten handel, men som kan betyda mycket för de hårt kämpande svenska tillverkarna av kvalitetsdrycker.

Människan före systemen är en stark centerprincip och nog borde väl våra allianskompisar gå att övertyga?
Det är en snårstig att få ihop gårdsförsäljningen med alkoholförsäljningsmonopolet, men utredaren har ju faktiskt ritat upp en framkomlig eg-rättslig väg. Låt oss pröva det.
Tyvärr verkar Miljöpartiet, som tidigare inte ställt sig helt avvisande, nu göra det. :-(

Missriktad välvilja gör fattiga fattigare

Häromdagen skrev jag om Fair Trade, rättvisemärkningen och att jag inte är säker på att det är någon smashing idé.

Nu läser jag på bloggen Nonicoclolasos om en utvärdering publicerad i Ecological Economics som syftar till att visa om rättvisemärkning har bidragit till att minska fattigdomen i Nicaragua. (Bakom bloggen står Niclas Berggren, docent i nationalekonomi.)
Det visar sig faktiskt att det är värre än vad jag trodde.
”Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers.”
Kan vi inte nu enas kring att kämpa för frihandel utan förbehåll?

Ofattbar dikeskörning av Sveriges Radio

Radion toppar på morgonen med att ”klyftorna ökar”, implicerar en kollektiv indignation över detta förmodat fruktansvärda faktum och låter folklivsforskare tänka fram att ”de rika” söker sig till varandra och att de ”inte vill se fattiga”.

Har Sveriges Radio någonsin reflekterar över vad som avgör priset på t ex fastigheter?
Har Sveriges Radio någonsin reflekterat över hur värde skapas innan det kan fördelas?
Det är ekonomisk teori på den allra mest grundläggande nivå att priset styrs av utbud och efterfrågan. Anledningen till att det kostar mycket att köpa ett hus i Bromma är att det finns ett begränsat utbud av sådana och att väldigt många människor tycker att det verkar mysigt att bo där.
Hur anser då Sveriges Radio att de hus som finns i Bromma ska fördelas? Ska den som äger huset inte få sälja det till vem man vill? Ska den som är beredd att betala mest inte vara den som få köpa huset?
Professor Bo Malmberg spekulerar också i varför rika människor söker sig till Bromma och hittar förklaringsmodeller som att rika helst vill bo tillsammans med andra rika, att de helst inte vill se fattiga och att det blir viktigare att bo i fina områden nu när borgarna har monterat ner välfärden. Typ.
Alltså, jag har mycket svårt att se hur man kan missa det alldeles uppenbara faktum att det inte bara är ”rika” som vill flytta till fina hus. Alla vill göra det! Men det är bara folk som har råd som kan det.
Alltså: Det är främst folk som har råd, som köper fina bostäder. Chocking news…
När man klargjort detta kan man fundera på vad det är som gjort att folk har råd att flytta till Bromma. Vad är det som gör att folk tjänar pengar? Människors inkomster motsvarar i en fri ekonomi det värde de skapar. Vissa skapar mer värde än andra, inte för att de skulle vara ädlare eller på annat sätt mer värda rikedom än andra, utan för att de är bra på vad de gör.
Rapportförfattaren, Bo Malmberg, som även kan tituleras vänsterdebattör, frambär liberaliseringar i ekonomin och globalisering som problemkällor, alltså reformer som öppnat möjligheter för folk att skapa rikedom. (Oemotsagd och med status som expertkommentator.)
På frågan om dessa ”problem” är unika för vår tid svarar professorn att det även fanns mörka perioder på slutet av 1800-talet med liknande avregleringar och internationell handel i vilka människor lyckades skapa rikedom och berättar att det syns på Stockholms alla fina byggnader som byggdes i den tiden. Under den tiden skapades alltså rikedom som tog hundratusentals svenskar från en tillvaro av akut fattigdom och svält till möjlighet till försörjning och en hoppfull framtid för sig och sin familj.
Alla människor som producerar skapar värde. Värdets storlek avgörs av omvärldens samlade reella uppskattning. (Alltså, vad man är beredd att betala för det i ett skarpt läge.)
De som skapar mycket värde är samhällets viktigaste stöttepelare. De tar fram varor och tjänster som gör vår tillvaro lättare, bättre och roligare. De gör saker som inte andra kan, fattar viktiga beslut och bär ansvaret för dem. De gör ett hästjobb. Inte för att vara bussiga, men för att de tycker att det är stimulerande och för att de tjänar bra med pengar på det.
För de pengar de tjänar när de gör detta för oss, köper de i sin tur andra varor och tjänster som andra producerar och därmed kan tjäna pengar på. De investerar överbliven rikedom så att fler kan förverkliga sina idéer om hur man kan producera gamla och nya tjänster till en lägre kostnad och med högre kvalitet.
De betalar skatt, djävligt mycket skatt, för att alla ska kunna få samma chanser till utbildning, vård och välfärd, men också för en hel del massa annat. Ju mer folk tjänar, desto mer pengar kommer in för att användas till utbildning, vård och välfärd. Jätteproblematiskt, SR?
De betalar också tv-licens, så att public servicemedia har resurser att håna, baktala och problematisera dem och deras gärning.
Även DN verkar tycka att det är en nyhet att det främst är folk som har råd som flyttar till dyra bostäder. Den tidningen kan man ju åtminstone välja att inte betala för…

Alla människors lika rätt och värde?

Jag har länge beundrat Centerkvinnor för deras stora engagemang och sett dem som en god kraft i idéutvecklingsarbetet. Inte nödvändigtvis för att jag alltid håller med om alla slutsatser, men för att de driver på och tar initiativ till även besvärliga diskussioner om de allra viktigaste frågorna.

Idag nås jag av rykten som jag hoppas inte stämmer, men som säger att Centerkvinnor på sin stämma nu förväntas fatta beslut om att verka för kvotering i statliga bolagsstyrelser.
Det är en god liberal princip att varje människa ska bedömas för precis vem hon är, snarare än vilken grupp hon anses tillhöra. Det är också en princip som den kända centerfrasen ”alla människors lika rätt och värde” vilar på. Varje människa har samma rätt att använda sina komparativa fördelar utan att diskrimineras med avseende på kön, ursprung, sexuell läggning eller annat.
Överfört på vår egen organisation kan man fundera på hur kvoteringen skulle påverka de enskilda individerna…
Partiet leds nu av en kvinna och antas efterträdas av en av två kvinnor, Anna-Karin Hatt eller Annie Johansson.
CUF’s valberedning föreslår en kvinna, Hanna Wagenius, som kommer att utmanas av en annan kvinna, Ingrid Lundqvist.
Nu vet jag inte om Centerstudenters föreslagna nya ordförande, Anna Sandström, kommer att utmanas av någon, men enligt kvoteringslogiken borde nuvarande ordförande Karin Ernlund rimligtvis ersättas av någon av annat kön.
Centerkvinnor måste nu i konsekvensens namn ställa sig upp och säga till hälften av dessa synnerligen dugliga personer att de bör diskvalificeras från sina nomineringar. På grund av att de är kvinnor.
Galet, antiliberalt och fruktansvärt orättvist.
Update: Centerkvinnorna röstade ner förslaget med dunder och brak! Jag skäms för att jag någonsin tvivlade… :-)

(M) missar missmatchen

Magnus Andersson debatterar även på SvD Brännpunkt (tillsammans med Per Ankersjö) idag och där är ämnet den så kallade missmatchningen, som starkt hör ihop med trögrörligheten på arbetsmarknaden.

Det är svagt politiskt ledarskap att inte våga adressera LAS-eländet. Har man inte modet att styra arbetsmarknadsskutan på rätt kurs bör man lämna över rodret till någon som vill och kan.

Aftonbladet gnuggar in arbet(S)föraktet

Häromdagen skrev jag om Aron Lunds något märkliga Randanalys, men fördjupade inte resonemangen nåt vidare värst. Jag kommer att tänka på detta och behovet av ett sådant fördjupande resonemang, när jag läser kommentarerna till Tobias inlägg på Stureplanscenterbloggen, i vilket han delar med sig av sina erfarenheter och tankar vad beträffar så kallade skitjobb.

Jag och Tobias är kollegor sedan många år och jag vet att han, liksom jag, har haft flera ”skitjobb”, att vi båda lärt oss enormt mycket av att ha dem och att vi inte hade varit där vi är idag utan dessa viktiga erfarenheter. Plus – inte helt oviktigt – man kunde försörja sig hjälpligt på dem, medan man utvecklade säljbara skills att gå vidare med.
Björn Fridén, tidigare Alliansfrittbloggen, skriver på Aftonbladet ett inlägg med en rubrik som antyder att vi i Stureplanscentern är aningslösa pundhuvuden som inte fattar hur det är ejenkligen.
Det är väl kanske hans jobb att försöka få politiska motståndare att verka så osympatiska som möjligt. Det är väl definitivt hans jobb att söka vrida debatten till att handla om något annat än Wanngårds nedsättande uttalande om folk som hon inte anser ha tillräckligt fina jobb…
Jag tycker att det politiska samtalet mer ska handla om vad man vill och förklara varför det är bättre än alternativet. Dels för att politikens kvalitet blir bättre av att alternativen kämpar om vad som är bäst, istället för att försöka få motståndaren att framstå som dålig. Dels av personliga skäl: jag skulle aldrig stå ut med att ägna mig åt sådan destruktivitet.
Jag tror dessutom att frekvensen av ”skitjobb” är högre i Stureplanscenterns medlemskårs cv:n än i Aftonbladets ledarredaktions.
Vad har då detta med Atlas Shrugged att göra? En hel del faktiskt. Jag vet inte om Björn Fridén har läst boken (han ska få den av mig i julklapp), men Aron Lund (som antagligen inte gjort det och som inte heller kommer att få någon julklapp av mig) verkar tro att det handlar om att vissa människor liksom är ädlare än andra och därför förtjänar fördelar relativt de som är onda, lata och har dålig hy.
Jag läser boken på ett helt annat sätt. (För tredje gången just nu.)
För mig handlar det om en inre kamp som jag utkämpat hela livet och som konkretiseras av bokens gestalter. Varje dag ställs man inför situationer där man måste välja mellan att resonera som Dagny eller hennes bror James.
Dagny är 100% ärlig mot sig själv, möter motgångar genom att rikta blicken inåt och tänka vad hon kan göra för att lösa situationen. Kavlar upp ärmarna och gör det som hon vet att hon måste göra, även om det är jobbigt.
James skyller ifrån sig, kräver subsidier och ”rättvisa” som i bästa fall är högst subjektiv och ofta mycket orättvis.
En avgörande skillnad, förutom det att Dagnys förhållningssätt bygger välstånd och att James bryter ner det, är att man faktiskt på ett rent personligt plan mår jäkligt mycket bättre av att försöka vara mer som Dagny. Åtminstone gör jag det. (Både själsligt och materiellt.)
Det är inte alltid man lyckas, men ingen påstår att man måste vara perfekt.
Och Björn Fridén och eventuellt andra som har fördomar om Stureplanscentern välkomnar jag varmt till besök på något av våra möten. De är öppna för alla och det är gratis.

Jobb, skit- och andra, måste skapas av någon

En färgstark debatt har brutit ut i kommentarsfältet till ett blogginlägg polarn Tobias skrev på Stureplanscenterbloggen igår med anledning av diskussionen om ”skitjobb”, som Socialdemokraternas nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, slog igång med sitt redan legendariska recension av säljyrket.
Så här kommenterar jag där:
Tobias skriver att man kan byta jobb och gnällvänstern himlar med ögonen och frustar att det kan man inte alls. Sanningen finns väl någonstans mitt emellan. Till saken hör att Tobias, Stureplanscentern och hela Centerrörelsen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att fler ska kunna byta jobb. Vad vill vänstern? Försvåra förutsättningarna för företagande och därmed tillväxten av nya jobb att byta till…

Var och en som betraktar denna debatt måste fundera på var de båda alternativen egentligen innebär: En förstärkt marknadekonomi där fler jobb finns att välja mellan, eller en ännu hårdare reglerad arbetsmarknad med färre företag och jobb som följd.

Mot bakgrund av denna ”skitjobbsdebatt” kan man väl konstatera att Karin Wanngård – och hennes syn på arbete – förkroppsligar den politik som gav Socialdemokraterna 13% av de arbetande väljarna i Stockholm i det senaste valet.

Avskaffa semestertvånget

Johan Norberg petar med vått finger i den svenska folksjälens öra, när han adresserar det som tiotusentals svenskar går hela året och längtar efter: semestern. Men med ett synnerligen gott syfte; det saknas förståelse för hur välstånd skapas och hur vi egentligen fick råd att ha ledigt med full betalning. (Ledtrådar: marknadsekonomi, produktivitetsutveckling och tillväxt)

Den fackliga mytbildningen vill få oss att tro semester är något som någon ger oss. Som man genom demonstrationer och blockader tvingat fram. Detta är naturligtvis nonsens. Semester är en ersättning, precis som lön. Om du jobbar 52 veckor för en viss ersättning, eller 47, måste du ändå jobba för det värde ersättningen motsvarar.
Oavsett hur semesterlagen ser ut är det ju liksom inte jultomten som betalar din lön när du inte jobbar. Det är du själv som betalar för din semester, oavsett om du vill ha den eller inte.
Jag tycker att Mikael Persson har en klar poäng i att semester är något som kan regleras i avtal.

OBS! Du ”får” inga pengar av Borg

Expressen har idag en idiotisk löpsedel, som visar att man inte förstår hur ekonomin fungerar.
Socialismens retorik utgår från myten om den statiska ekonomin, alternativ något slags jultomteteorem, enligt vilket samhällets alla resurser kommer någonstans ifrån – oklart var – och sedan fördelas av den snälla farbror finansministern.
Mot bakgrund av det har jag nyheter till Expressen och andra intellektuellt lata förståsigpåare som inte tar ens det mest grundläggande steg för att förstå hur ekonomi fungerar, men som anses sig berättigad att tycka en massa saker ändå:
STATEN HAR INGA EGNA PENGAR! ALLA PENGAR SOM MEDBORGARNA ”FÅR” HAR STATEN EN GÅNG TAGIT FRÅN MEDBORGARNA!
Resurser skapas av människor. Folk och företag som producerar, gör affärer, slipar affärsmodeller, säljer bättre, utvecklar och växer.
Alla företagare som i förrgår satt och skickade månadens skatter kan bara sucka i ett uppgivet leende och mumla ”vem är john galt?”.
Läs även: