Kapitalismens kris?

Vänsterns förmåga att lyfta ut en statisk ögonblicksbild och helt kunna bortse från historiska fakta är lika märklig som imponerande. Den överträffas egentligen bara av förmågan att missförstå kapitalismen, som i bästa fall förväxlas med korporativism, men kanske oftare som ett samlingsbegrepp för allt som är ”dåligt”.
Även från (någorlunda) seriösa debattörer får man allt oftare höra att kapitalismen har misslyckats och exemplen finanskris och Grekland läggs fram som bevis.
Alltså, utan kapitalism hade hela världen varit Grekland! Det hade inte funnits några finanser att krisa kring!
Man kan ju undra var sådana som Kajsa Ekis Ekman tror att stålarna kommer ifrån, de som de vill ska distribueras på ett mer ”rättvist” sätt? Hur kan man ha missat att värdet någonstans måste skapas? Att enskilda människor i frivillig samverkan tar initiativ som utvecklar näringslivet och som lösgör resurser för allt som vi tar för givet? (Värme i bostäderna, t ex, för att anknyta till Ekmans artikel.)
Kapitalism är inget annat än frihet för folk och företag att använda sina förmågor att tjäna pengar. När så sker uppkommer tillväxt som kommer alla till del på ett eller annat sätt. Det är ju fullt förståeligt att anse det olyckligt att några lyckas bättre än andra, men man måste ju begripa att det inte gynnar någon att slå undan förutsättningarna för effektivt skapande – en ofrånkomlig konsekvens av socialismen.
Om Grekland är ett exempel på misslyckande är det väl snarast frågan om ett politikens misslyckande: Ineffektiv och rättsosäker skatteuppbörd, en växande offentlig sektor med livstidsanställningar och ett näringsliv utan förutsättningar och förmåga till förnyelse.
På det en vänsterpopulistisk politisk kultur där den som lovar allt åt alla vinner medborgarnas gunst.
Kris för kapitalismen? My Ass…

”Planekonomin är död”

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en ”kapitalism 4.0″ och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.
Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex ”kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket”. Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.
Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.
Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.
Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.
Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.
Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?
Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.
Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: ”En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset.” (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.
Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.
Läs även Peter Högberg.
När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé’s tankar om att separera ut regleringarna för bankerna – ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment – Sensible Finance for a Dynamic Economy.)

Sven Wollter bevisar Ohlssons tes

Jag gnäller en hel del på svensk kulturproduktion. Jag tycker att stora delar av den suger rätt rejält. Särskilt film. Svenskt skådespeleri är ofta smärtsamt uselt och sällan hjälps det upp av någon kompetent regi. Det finns dock lysande undantag. Ett sådant är Sven Wollter. Det mesta han tar i blir fantastiskt bra, han är helt enkelt en alldeles briljant skådespelare.

Möjligen gör han klokt i att hålla sig till att blåsa liv i texter som andra skrivit. Idag svarar han på den uppmärksammade artikel som Bengt Ohlsson skrev häromdagen om kulturelitens slentrianmässiga vänstervurm.
Wollter lyckas med konststycket att hacka hål på sin egen argumentation ungefär samtidigt som den läggs fram. Anledningen till att konstnärer uppfattas som vänster är, enligt Sven Wollter, att konstnärer vill ”förbättra världen”. Underförstått, vänster är objektivt bättre. En självklarhet som ju alla begriper. Precis just detta resonemang var väl liksom Bengt Ohlssons tes?
Man undrar ju lite hur Sven Wollter tror att vi andra fungerar? Är det ens troligt att jag och andra liberaler vaknar upp en vanlig dag och tänker: ”Idag ska jag verkligen försöka göra världen lite sämre”?
Avlsutningsvis förklarar Wollter varför han är socialist. Han betraktar landets rikedomar som allas. (Som om dessa uppstod spontant och utan någons initiativ och hårda arbete.) Jag tror jag ska börja betrakta Sven Wollters paradvåning på strandvägen som allas. Jag flyttar in till helgen, hoppas det är OK?

Forum Syd finansierar extremism

Stäng kranen till diktaturkramarna och frihandelsmotståndarna i Forum Syd och gör det NU!

Forum Syd är i högsta grad en politisk organisation med kopplingar till extremvänstern. Attac har finansierats till största del genom Forum Syd. Pengar har gått till Nordkoreas vänförening, hyllningar till diktaturen på Kuba och seminarium till stöd för flygplanskapare och självmordsbombare.
Denna fina förening anlitas av Sida för viktiga och oerhört känsliga informationsuppdrag om t ex konflikten i mellanöstern.
Det är självklart deras fulla rätt att inom lagens ramar kämpa för det de tror på, hur vidrigt man än kan tycka att det är, men det ska INTE under undra några som helst omständigheter ske för svenska skattepengar.

Kostnadsbelägg högre utbildning

Ingen som är intresserad av Sveriges framtid bör missa Martin Borgs film ”Utbildningsfabriken”. (Finns att beskåda på TV4-Play.)

Det svenska utbildningssystemet har genom åren varit föremål för politisk instrumentik, snarare än att ge oss den utbildning vi behöver för att klara oss i livet. Likhetsidealet har förstört livet för många elever som haft svårt att passa in i mallen. Särbegåvade och andra som på något sätt är lite annorlunda behandlas som grader som ska slipas av när kollektivet formas.
Enskilda barns intressen och sådant som får dem inspirerade riskerar att offras på den överordnade politiska drömmens altare. Utan att värdera genusförskolans betydelse är företeelsen mer ett uttryck för hur systemen, och upplevda brister i systemen, adresseras i en verksamhet som borde ha barnets bästa i första rummet.
Kvaliteten i högskolan är antagligen också offer för ett missriktat systemtänk, snarare än att studenternas möjligheter att skaffa sig en bra utbildning är högsta prioritet.
I våras fanns det en motion på stockholmscenterns stämma om att avgiftsbelägga högre utbildning. Det kostar ju nämligen en massa pengar. I samma motion hade den förväntade invändningen, att även fattiga måste ha råd att plugga, bemötts. Det skulle vara möjligt att på samma sätt som för sitt uppehälle låna till studieavgiften hos CSN (eller motsvarande – även CSN bör kanske konkurrensutsättas).
Den fråga motionen (som tyvärr inte vann stämmans gillande) syftade till att besvara är antagligen det faktum att det som är gratis ofta betraktas som ingenting värt, ett faktum som urholkar det upplevda värdet av den högre utbildningens betydelse. Studenten blir inte en lika tydlig kravställare på sin utbildning.
Tyvärr följdriktigt enligt gängse svensk utbildningsfilosofi – det är ”samhället”, systemet, som är utbildningens avnämare, inte studenten.

Juholt har uppenbara svårigheter att skilja på mitt och ditt

Och cirkus Juholt rullar på och kommer antagligen göra så tills åklagaren lägger ned förundersökningen. Som om inte pressen på Håkan Juholt var nog redan, var det idag läge att leverera sitt yttersta i riksdagens partiledardebatt.

Och levererade gjorde han. En i det närmaste omänsklig insats. Mycket imponerande.
Nu verkar inte Juholt vara mycket för triangulering, utan har konsekvent ställt Socialdemokraterna en bra bit till vänster och fortsatte på det temat idag. Klasskampskortet spelades hårt och möjligen kan den hårda (S)-kärnans hjärtan bevekats tillräckligt för att rädda Juholts politiska överlevnad?
Det är antagligen dessvärre (eller dessbättre, hur man nu ser det) så att det finns allvarliga problem förknippade med såväl Håkan Juholts budget som hans värderingar. Ett klipp som jag såg hos Karl Malmqvist illustrerar väl något som åtminstone jag känner stark avsmak för: Oförmågan att skilja på mitt och ditt. Juholt verkar faktiskt anse att skattebetalarnas pengar ÄR hans.

Läs även Merit Wager som ställer viktiga frågor om Juholts hyreskontrakt.

Konfiskationshotet var på största allvar

För ett år sedan skrev jag detta inlägg om Löntagarfonder som kan vara värt att posta igen:

”För en hiskelig massa år sedan praoade jag på SAS-Lintaverken i apparatverkstaden. För en teknikintresserad osnuten yngling var detta något av en dröm. Bland avancerade instrument och verktyg, smörjoljor av superkvalitet och jetmotorer var denna verkstad i Bromma ett svårslaget nördmekka.

På min ”arbetsplats” jobbade tre man (plus lilla jag, 13 år) med APU:er, dvs hjälpmaskineriet till jetflygplan som förser flygplanet med kraft när huvudmotorerna är avslagna. Det var ett intressant persongalleri. En av gubbarna, som jag har för mig hette Tommy, var liksom lite piffig, med stor frisyr och halskedja och höll sig antagligen med ett visst damtycke.

Den andra var mindre pratsam, men en skicklig mekaniker och väldigt snäll och tålmodig med mig och mina hundratals frågor om de olika komponenternas funktion och utförande.

Den tredje snubben hette Inge. Fackföreningsman och övertygad och missionerande socialdemokrat. Han uttryckte rent hat mot Lill Lindfors för att hon hade ställt upp och sjungit på en manifestation mot Löntagarfonderna, ett brännande aktuellt ämne vid den här tiden.

Löntagarfonderna var enligt ursprungsförslaget från LO i praktiken ett instrument för konfiskation av det privata näringslivet. Företags vinstmedel skulle till viss del tillfalla fonder, kontrollerade av den svenska fackföreningsrörelsen. Genomfört skulle detta inneburit ett ödesdigert vägskäl för Sverige.

Löntagarfonderna skulle ha inneburit en hänsynslös slakt på svenskt entreprenörskap och drivit landets ekonomi ned i en spiral av armod och hopplöshet.

Vad jag förstår var löntagarfonder något unikt för Sverige. På wikipedia kan man läsa att det Italienska kommunistpartiet (PCI) utredde frågan, men kom fram till att fonderna skulle gå alltför långt i socialiseringen av landet.

Reaktionerna uteblev inte heller i Sverige. På initiativ av ett antal småländska företagare startades 4:e oktoberrörelsen och näringslivets organisationer hakade på. Folk fick upp ögonen om vad som höll på att hända och gick bokstavligt tala man ur huse.

Idag för 27 [28] år sedan demonstrerade 100 000 medborgare mot löntagarfonderna i Stockholm.

Mot detta kunde inte ens Palme stå emot och lät konstruera ett urvattnat fondförslag som infördes 1984 och avskaffades av regeringen Bildt 1991. Säkerligen till Inges stora förtret.”

Läs även SvD på temat från 4 oktober 2008.

Fattigdomsdebatten är en importprodukt

Goda vännen Anders W Jonsson har uppmärksammats i media för Centerpartiets välfärdsgrupps förslag om att fördubbla barnbidraget för ensamstående föräldrar. Jag är inte odelat positiv. För det första är debatten om barnfattigdomen delvis baserad på den felaktiga föreställningen att den onda kalla hööögerregeringen ska ha genomfört en politik som gör barn fattigare. Genom att svara på vänsteroppositionens problemformulering riskerar man att bekräfta den bild av verkligheten de försöker sprida.

För det andra förhandlar man bort förklaringsmodellen till det högst allvarliga problem att folk, barn, är fattiga, när man indikerar att lösningen stavas bidrag. Det egna ansvaret skjuts åt sidan och det är kollektivet, staten, någon annan som förväntas lösa problemen.
Sakine Madon skriver i Expressen om detta och föreslår istället att pengarna ska användas på ett sätt där de inte behöver filtreras genom föräldrarna. T ex att skolresor och sådant ska genomföras utan att föräldrarna ska skjuta till pengar. Möjligen är det klokare, eftersom anledningen till att vissa människor är fattiga är att de konsekvent fattar pundiga ekonomiska beslut för sig själva och för sina familjer och antagligen skulle hanskas med det ökade barnbidraget med samma finess.
Man ska förvisso komma ihåg att barnbidragsförslaget är en liten del i ett större paket där trösklarna in till arbetsmarknaden och egen försörjning står i fokus, och sett som det kan det väl vara värt att prova, men det är lite synd att alla kloka centerförslag ställs i skuggan bakom en bidragsrubrik.
Intressant nog är denna debatt på inget sätt unik för Sverige. I många välmående länder används begreppet som ett politiskt slagträ för att begränsa människors friheter. Via bloggen Wodinaz ser jag att både BBC och Der Spiegel skriver om barnfattigdom i Storbritannien respektive Tyskland på ett synnerligen bekant sätt.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har ”barnfattigdomen” blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.
Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).
Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.
(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)
Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.
Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa ”efter behov” som är lösningen.
Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.
Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.
Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.
Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.
Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.
Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.
Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Förhandlingsresultat om värnskatten

Förrgårdagens utmaning om värnskatten blev mycket intressant. Peter Högberg säger att ett avskaffande av värnskatten inte är aktuell, men faktum är att väldigt mycket i hans resonemang ändå knystar om att han – om inte köper, så i alla fall anmäler intresse – för min argumentation.

Peter lyfter också in den skillnad som kan beskrivas som ideologisk. Så är det nog. Det kan tyckas lönlöst att argumentera för sin egen ideologiska övertygelse mot en annan, men jag vill kring detta ställa en öppen fråga:
Peter anser inte att utsikten att tjäna dessa extra pengar är drivkrafter för honom. Även (S)-bloggaren Martin Moberg är inne på samma linje.
Detta kan ingen ifrågasätta.
Men lika lite kan ju Peter och Martin ifrågasätta att det finns andra som faktiskt vill tjäna dessa extra pengar och göra det på hårt och smart arbete. Varför ska staten begränsa vissa människors drömmar? Och varför i all sin dar anser man det förenligt med Socialdemokratisk politik att just människor som kommer från enklare ekonomiska förhållanden ska begränsas särskilt hårt i sina möjligheter att uppfylla sådana drömmar?
Och här, kära vänner, går skiljelinjen. Lika för alla, överhetens påbud om en lägsta nivå – och en högsta nivå. Eller frihet för varje människa att själv avgöra hur man vill leva sitt liv, vad man önskar uppnå och hur man vill utvecklas – och en politik som inte lägger onödiga begränsningar för var och ens strävan att kämpa för detta (med mindre än att andra människors frihet hotas).
Men lägsta nivån då? Även människor som av olika skäl fått sina möjligheter beskurna, måste kunna ha en rimlig chans att skapa ett gott liv.
Erik Laakso är inne på något oerhört intressant i hans svar på min värnskatteutmaning. Erik är beredd att förhandla och det han lägger i vågskålen är något att ta på högsta allvar. Någon typ av progressivitet för att utjämna skillnader kan jag tänka mig att ställa upp på, men värnskatten är konstruerad på allra sämsta sätt om det är syftet, då bestraffar den som kämpar och lyckas, men inte gör ett skapandes grand för den som har det svårt.
Progressiviteten bör istället matas in underifrån, så att den som inte har någonting får en möjlighet att försörja sig själv, även om lönsamheten initialt är svag. Erik föreslår att man kapar alla avdragsmöjligheter och istället lägger hela surven på ett rejält grundavdrag: de första 120 000:- man tjänar är ens egna. Man betalar skatt på endast inkomsterna över den gränsen.
Omfördelningen från andra avdragsmöjligheter kanske inte räcker rent statiskt sett, men de dynamiska effekter som uppstår av bara det faktum att skattesystemet görs mycket enklare kan nog bidra en hel del.
Att sedan murar in till egen försörjning för många människor skulle krossas så att dammet ryker motiverar reformen många gånger om!