Juholt har uppenbara svårigheter att skilja på mitt och ditt

Och cirkus Juholt rullar på och kommer antagligen göra så tills åklagaren lägger ned förundersökningen. Som om inte pressen på Håkan Juholt var nog redan, var det idag läge att leverera sitt yttersta i riksdagens partiledardebatt.

Och levererade gjorde han. En i det närmaste omänsklig insats. Mycket imponerande.
Nu verkar inte Juholt vara mycket för triangulering, utan har konsekvent ställt Socialdemokraterna en bra bit till vänster och fortsatte på det temat idag. Klasskampskortet spelades hårt och möjligen kan den hårda (S)-kärnans hjärtan bevekats tillräckligt för att rädda Juholts politiska överlevnad?
Det är antagligen dessvärre (eller dessbättre, hur man nu ser det) så att det finns allvarliga problem förknippade med såväl Håkan Juholts budget som hans värderingar. Ett klipp som jag såg hos Karl Malmqvist illustrerar väl något som åtminstone jag känner stark avsmak för: Oförmågan att skilja på mitt och ditt. Juholt verkar faktiskt anse att skattebetalarnas pengar ÄR hans.

Läs även Merit Wager som ställer viktiga frågor om Juholts hyreskontrakt.

Juholt åker

Hade någon sagt det för en dag sedan hade jag inte hållit med, men nu är läget annorlunda. Man klarar sig så länge de egna står upp och försvarar en, men nu knakar det i fogarna. På S-info råder fullt krig mellan de som är heligt och öppet förbannade på Juholt och de som tycker att ”rörelsen” ska hålla käft och stå bakom partiledaren. På olika håll går nu även inflytelserika företrädare ut och kritiserar Juholt offentligt och kräver till och med hans avgång.

Sosseriet är ett otympligt maskineri, men som, när det väl börjat rulla, är snart när omöjligt att stoppa. Det ser ut som att det nu börjar rulla utför och framför springer Juholt så det fladdrar i mustaschen och det ska mycket till för att han nu ska hinna hoppa undan.
Partiledarfrågan är naturligtvis en sak för medlemmar i Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men en sak är säker: Svensk politik mår inte bra av detta. Socialdemokraterna har ett ansvar i att utmana regeringen och driva på för en bättre politik.
Som situationen ser ut idag räcker det att vara snäppet mindre dålig än sossarna och det är ärligt talat inte särskilt svårt. Detta förhållande leder i rationalitetens namn till en icke-politik eftersom ingen politik ändå är bättre Juholts potentiellt kriminella krumbukter. -> Dåligt för incitamenten för att baxa igenom reformer -> Dåligt för ett litet reformdrivet parti som Centerpartiet.
Så, kära vänner på andra sidan, skynda på och välj den bästa jäkla ledaren ni kan hitta och skjut in feta salvor i hur vi får bättre fart i på företagandet, bättre välfärd och vassare skola. Om ni kan övertala honom att ställa upp så vore Jan Nygren det största hotet Alliansen kan möta 2014. Bara ett litet tips i all vänlighet…

Det är jag som är Håkan?

Jag antar att man får se det komiska i det… Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har på två veckor gått på fler minor än vad man trodde det kunde finnas i det politiska vattnet.

Budgetdebaclet. Redan efter den första debatten kändes Waidelich skakig, men man tänkte att han kanske växer in i rollen. Den kapitala sågning firma Juholt/Waidelichs så kallade budget åkte på från den egna riksdagsgruppen var inte bara pinsam, utan också ett kännemärke för ett parti i kaos.
Ersättningsfusket. En obeskrivligt korkad manöver, som dessutom verkar kunna leda till rättsligt efterspel. När Juholt i framtiden vill spela klasskampskortet kommer många väljare att tänka på hur sossetopparna själva bär sig åt med andras pengar. (Jmf Annie Lööf som följde reglerna till punkt och pricka.)
Andra klassens medborgare. Medan ovanstående kan betraktas med ett litet fniss i mungipan, så är detta inte ett dugg lustigt. Det är anmärkningsvärt att ledande företrädare för ett svenskt riksdagsparti med en stolt historia och som gör anspråk på att värna demokratin, inte begriper något så grundläggande i de medborgerliga rättigheterna som allas likhet inför lagen! Det får mig att må illa…
Jag känner starkt sympati för de Socialdemokratiska debattörer och bloggare som jag vet kämpar på för något de tror på, som råkar tycka lite annorlunda än jag, men som med hjärta och hjärna driver utvecklingen framåt i och kring sitt parti.
Ett medskick kan möjligen vara att det verkar smartare att se om det egna husets idéutveckling än att lägga all energi på att klanka ner på andras.
Nivån på kampanjerna mot Centerpartiet och vår av förmodad ondska drivna utveckling är stundtal oerhört låg. Trots detta har vi lyckats etablera ett bra samtalsklimat. Idédebatten inom Centern är rik och spännande och alla är välkomna att delta. (T ex genom nätverket Cybercentern.)
Det har tagit några år att komma hit sedan några modiga och kloka centerpartister bestämde sig för att slå igång förnyelsearbetet. Nu ska vi kröna det hela med att formulera ett nytt partiprogram som ska fastslås på nästa års extra partistämma. Det har säkert varit jobbigt för många, men också lustfyllt. Och än mer lustfyllt blir det när vi framöver kommer att kunna skörda frukterna av dessa års slit.
Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har inte ens börjat.
På tisdag har Stureplanscentern möte (En av de många idéutvecklingsarenor som växt fram i centerrörelsen). 1830 träffas hugade på Gamla Bysis på Hornsgatan 82 för att lyssna till den moderata skolpolitikern Johan Hjelmstrand som ska tala om ”skolpolitik i praktiken”. Kolla facebookeventet.

Konfiskationshotet var på största allvar

För ett år sedan skrev jag detta inlägg om Löntagarfonder som kan vara värt att posta igen:

”För en hiskelig massa år sedan praoade jag på SAS-Lintaverken i apparatverkstaden. För en teknikintresserad osnuten yngling var detta något av en dröm. Bland avancerade instrument och verktyg, smörjoljor av superkvalitet och jetmotorer var denna verkstad i Bromma ett svårslaget nördmekka.

På min ”arbetsplats” jobbade tre man (plus lilla jag, 13 år) med APU:er, dvs hjälpmaskineriet till jetflygplan som förser flygplanet med kraft när huvudmotorerna är avslagna. Det var ett intressant persongalleri. En av gubbarna, som jag har för mig hette Tommy, var liksom lite piffig, med stor frisyr och halskedja och höll sig antagligen med ett visst damtycke.

Den andra var mindre pratsam, men en skicklig mekaniker och väldigt snäll och tålmodig med mig och mina hundratals frågor om de olika komponenternas funktion och utförande.

Den tredje snubben hette Inge. Fackföreningsman och övertygad och missionerande socialdemokrat. Han uttryckte rent hat mot Lill Lindfors för att hon hade ställt upp och sjungit på en manifestation mot Löntagarfonderna, ett brännande aktuellt ämne vid den här tiden.

Löntagarfonderna var enligt ursprungsförslaget från LO i praktiken ett instrument för konfiskation av det privata näringslivet. Företags vinstmedel skulle till viss del tillfalla fonder, kontrollerade av den svenska fackföreningsrörelsen. Genomfört skulle detta inneburit ett ödesdigert vägskäl för Sverige.

Löntagarfonderna skulle ha inneburit en hänsynslös slakt på svenskt entreprenörskap och drivit landets ekonomi ned i en spiral av armod och hopplöshet.

Vad jag förstår var löntagarfonder något unikt för Sverige. På wikipedia kan man läsa att det Italienska kommunistpartiet (PCI) utredde frågan, men kom fram till att fonderna skulle gå alltför långt i socialiseringen av landet.

Reaktionerna uteblev inte heller i Sverige. På initiativ av ett antal småländska företagare startades 4:e oktoberrörelsen och näringslivets organisationer hakade på. Folk fick upp ögonen om vad som höll på att hända och gick bokstavligt tala man ur huse.

Idag för 27 [28] år sedan demonstrerade 100 000 medborgare mot löntagarfonderna i Stockholm.

Mot detta kunde inte ens Palme stå emot och lät konstruera ett urvattnat fondförslag som infördes 1984 och avskaffades av regeringen Bildt 1991. Säkerligen till Inges stora förtret.”

Läs även SvD på temat från 4 oktober 2008.

Jämtin jämför Dawit Isaak med Annika Östberg

Carin Jämtin kan ju för fan inte vara riktigt klok!?!? I Expressen jämför hon Dawit Isaaks fall med Annika Östbergs. Att den mer extrema vänstern har svårt att ta till sig demokratibegreppet är ju en sak, men man trodde ju att åtminstone sossarna hade lärt sig något efter murens fall.

Annika Östberg levde ett liv som förhärdad kriminell och dömdes i en domstol i ett demokratiskt land för mord.
Dawit Isaak sitter fängslad under vidriga förhållanden utan rättegång i en diktatur för att han försökte bedriva journalistiskt arbete.
‘nuf said…

Politisk kommissarie i varje vrå?

Häromdagen sågs braskande rubriker om fackförbundet SKTF och den fest som arrangerades för att uppmärksamma 75-årsjubileet och namnbytet till Vision. Det ska ha kostat fyra miljoner, vilket av vissa anses upprörande och ”stickande i ögon”.

I mina ögon sticker det inte. Det hade säkert gått att uppnå samma effekt på billigare sätt, men det kanske ansågs finnas något viktigt symbolvärde i att ha festen i Blå Hallen och bjuda in kändisar. Det var för ansvariga att ta ställning till och förbundets medlemmar som får avgöra om de tycker att kommunikationsaktiviteten var värt kalaset eller inte genom att byta ut sina förtroendevalda eller gå ur.
När man hyvlar ner dessa stickor kan man ändå konstatera att SKTF/Vision tillhör den del av fackföreningsrörelsen som söker förnyelse. Jag är ärligt talat imponerad av det ganska avancerade nytänkeri som försiggår på fackligt håll här och var i landet. Jag hade förmånen att få tala en del med TCO’s ordförande Eva Nordmark i våras i samband med värnskattedebatten och ertappade mig själv med att få en och annan fördom på skam.
Ett uttryck för förnyelsen är det partipolitiska oberoendet.
Detta verkar inte tilltala (S) som liksom verkar betraktat facken som en garant för en massa gratisröster.
Johan Ingerö skriver idag på SvD om att Ylva Thörn förordar en särskild partisekreterare, en sorts politisk kommissarie, som ska ”hjälpa” tjänstemanna- och akademikerfacken till facklig-politisk samverkan.
En stilla fundering är varför man begränsar sig till att stanna där? Varför inte koppla en Socialdemokratisk partifunktionär till varje företag, myndighet, förening och familj? Finns ju stora samverkansvinster att göra…
#självbild #verklighetsuppfattning

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har ”barnfattigdomen” blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.
Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).
Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.
(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)
Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.
Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa ”efter behov” som är lösningen.
Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.
Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.
Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.
Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.
Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.
Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.
Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Förhandlingsresultat om värnskatten

Förrgårdagens utmaning om värnskatten blev mycket intressant. Peter Högberg säger att ett avskaffande av värnskatten inte är aktuell, men faktum är att väldigt mycket i hans resonemang ändå knystar om att han – om inte köper, så i alla fall anmäler intresse – för min argumentation.

Peter lyfter också in den skillnad som kan beskrivas som ideologisk. Så är det nog. Det kan tyckas lönlöst att argumentera för sin egen ideologiska övertygelse mot en annan, men jag vill kring detta ställa en öppen fråga:
Peter anser inte att utsikten att tjäna dessa extra pengar är drivkrafter för honom. Även (S)-bloggaren Martin Moberg är inne på samma linje.
Detta kan ingen ifrågasätta.
Men lika lite kan ju Peter och Martin ifrågasätta att det finns andra som faktiskt vill tjäna dessa extra pengar och göra det på hårt och smart arbete. Varför ska staten begränsa vissa människors drömmar? Och varför i all sin dar anser man det förenligt med Socialdemokratisk politik att just människor som kommer från enklare ekonomiska förhållanden ska begränsas särskilt hårt i sina möjligheter att uppfylla sådana drömmar?
Och här, kära vänner, går skiljelinjen. Lika för alla, överhetens påbud om en lägsta nivå – och en högsta nivå. Eller frihet för varje människa att själv avgöra hur man vill leva sitt liv, vad man önskar uppnå och hur man vill utvecklas – och en politik som inte lägger onödiga begränsningar för var och ens strävan att kämpa för detta (med mindre än att andra människors frihet hotas).
Men lägsta nivån då? Även människor som av olika skäl fått sina möjligheter beskurna, måste kunna ha en rimlig chans att skapa ett gott liv.
Erik Laakso är inne på något oerhört intressant i hans svar på min värnskatteutmaning. Erik är beredd att förhandla och det han lägger i vågskålen är något att ta på högsta allvar. Någon typ av progressivitet för att utjämna skillnader kan jag tänka mig att ställa upp på, men värnskatten är konstruerad på allra sämsta sätt om det är syftet, då bestraffar den som kämpar och lyckas, men inte gör ett skapandes grand för den som har det svårt.
Progressiviteten bör istället matas in underifrån, så att den som inte har någonting får en möjlighet att försörja sig själv, även om lönsamheten initialt är svag. Erik föreslår att man kapar alla avdragsmöjligheter och istället lägger hela surven på ett rejält grundavdrag: de första 120 000:- man tjänar är ens egna. Man betalar skatt på endast inkomsterna över den gränsen.
Omfördelningen från andra avdragsmöjligheter kanske inte räcker rent statiskt sett, men de dynamiska effekter som uppstår av bara det faktum att skattesystemet görs mycket enklare kan nog bidra en hel del.
Att sedan murar in till egen försörjning för många människor skulle krossas så att dammet ryker motiverar reformen många gånger om!

Värnskatten borde bekämpas av (S)

Jag känner emellanåt en stark samhörighet med några av de sossebloggare jag följer. Flera av dem verkar jag i inte obetydlig utsträckning dela bakgrund och erfarenheter med.
Vi har också landat i samma slutsatser när det gäller några av livets väsentligheter (exempelvis Hammarby och hårdrock), men någonstans när idén om den enskilda individens ansvar, rättigheter och möjligheter började formuleras skildes tydligen våra vägar.
För mig är det inget konstigt att drömma om att köpa t ex en fin bostad och för alla oss som inte har ärvda pengar, eller föräldrar som bosparade åt oss från späd ålder och med det såg till att sätta oss på det värdeökningståget, återstår egentligen bara en möjlighet: hederligt arbete.
(Det finns också en annan möjlighet: ohederligt arbete, men det är inget som kan rekommenderas. Är du utrustad med moral och anständighet kommer du inte att kunna njuta av oförtjänta rikedomar. Lätt fånget är också lätt förgånget och inga pengar verkar ta slut så fort som sådana man inte arbetat sig till på hederligt vis. Dessutom har rättvisan en tendens att hinna ifatt till slut, även om den i Sverige emellanåt verkar linka på kryckor.)
Dessvärre finns en hel del hinder för alla oss vanliga killar och tjejer som vill påverka våra liv genom att arbeta. Trösklarna in till arbetsmarknaden är höga genom LAS och annat.
När man väl lyckats ta sig in och kommer till den nivån att man gör så pass mycket rätt att man kan konkurrera i budgivningar och annat med folk som haft det bättre förspänt stöter man på fler hinder genom progressiva skatter. Statsskatten först och sedan den så kallade värnskatten.
De som relativt sett är privilegierade gynnas alltså skattemässigt genom generösa villkor för kapitalbeskattning och uppskovsrätt för vinster av bostadsaffärer, medan den som vill kavla upp ärmarna och jobba sig till något fint betalar för kalaset med mycket höga inkomstskatter.
Förbannat orättvist, kan jag tycka.
Det finns många rent praktiska argument mot värnskatten, varav det främsta kanske är att den faktiskt inte genererar några pengar till staten, men som jag har varit inne på tidigare borde det fan räcka med rent moraliska argument!
Jag har (under viss frustration) insett att politikens vägbommar svårligen forceras med mindre än kompromisser, varav de kraftfullaste är de blocköverskridande.
Jag skulle därför vilja utmana några av de (S)-bloggare jag gillar bäst – Erik Laakso, Peter Högberg och Peter Andersson - enligt följande: Jag vill ta bort värnskatten av ovan angivna skäl. Är detta överhudtaget något som kan diskuteras och vad skulle behöva läggas i den andra vågskålen?
Update: Peter Högberg har antagit utmaningen och levererar med den äran. Mikael Jonsson, Salacenterns stolthet, bloggar också.

Update II: Erik Laakso svarar också och föreslår en hel del intressant till ”den andra vågskålen”, saker som jag verkligen tycker är riktigt bra! Även Karl Malmqvist och Hanna Wagenius bloggar.

Som fler är inne på så verkar det gå en ideologisk vattendelare i frågan. Jag ska klura lite och återkomma med någon analys på det.

(S) inte längre ett seriöst alternativ

Socialdemokraterna verkar bara komma längre och längre från att vara relevanta i Svensk politik. Förr om åren har de åtminstone lagt sig vinn om att jobba fram seriösa förslag, baserade på verkliga förhållanden, som ett lite mer vänsterinriktat alternativ till regeringens politik i samband med budgetpropositioner.

Naturligtvis kan och bör de i viss utsträckning ursäktas för att det faktiskt är en helt ny bemanning på området, men då får man väl också liksom erkänna att man som svar på just denna vårbudget inte har något att komma med.
Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, Annie Johansson, förklarar att det faktiskt inte finns något regeringsalternativ till alliansen.