Hurra för (C) – nytt bottenrekord för (S)

Samtidigt som att vi gläds åt Centerpartiets fina 8,5 % i senaste mätningen, kan man inte låta bli att skakas en smula av Socialdemokraternas opinionsimplosion. Vad vi just nu bevittnar är en kollaps. Socialdemokraterna är obevekligt på väg utför och det finns just nu ingenting som tyder på att en förändring är i sikte. I mätning efter mätning går de allt sämre och förtroendet för deras företrädare blir bara svagare och svagare. De har påkletats en looserstämpel som är mycket svår, för att inte säga omöjlig, att bryta på annat än mycket lång sikt och efter stora, smärtsamma och välkommunicerade förändringar.

Anledningarna är flera. Det största och viktigaste är att regeringen inte verkar ha fått ihop en rimlig samordningsprocess. Det beror säkerligen till någon del på Miljöpartiets bristande erfarenhet av att bära politiskt ansvar. Men. Detta är inget nytt. Det visst statsministern innan han gjorde anspråk på att leda landet. Många var vi som pekade på det ansvarslösa i att inte, innan man söker detta mandat från väljarna, säkra ett stöd för att kunna regera i både teoretisk och praktisk mening. Men nu händer det just ingenting från regeringen. Det trampas mest vatten och man börjar skylla på varandra. Inget gott tecken…

Det är klart att det parlamentariska läget spelar roll, men det kan väl inte heller kommit som någon chock, givet opinionsläget innan valet? Trots detta agerade statsministern som om ansvaret vore någon annans och hotade med nyval. En spelteoretisk relevant manöver då huvuddelen av det politiska motståndet precis stod i begrepp att lagra valvapnen i malpåse och sätta igång större underhållsarbeten. Det var väl i princip bara vi i Centerpartiet som var fullt stridsdugliga, om än naturligtvis en smula tärda efter det s k supervalåret.

Trots att vi i alliansen verkligen gjort allt vad som rimligen kan krävas av oss för att ta ansvar för att Stefan Löfven och hans regering ska kunna styra, visas ingen tacksamhet. Än mindre ödmjukhet. Detta trots att man måste förstå att detta stora ansvarstagande kostar på politiskt. Inte kanske så mycket för Centerpartiet, men väl för andra alliansvänner. Tvärtom gnäller man på att vi i riksdagen står för vår politik och driver den igenom med hjälp av de få och trubbiga instrument vi har till vårt förfogande, t ex tillkännagivanden.

Tidigare har nog många väljare funnit en trygghet i en socialdemokratisk regering som kanske inte alltid agerat som man önskat, men som man ändå har kunnat lita på styra Sverige på ett rimligt kompetent sätt och som företräder oss väl internationellt. Det finns idag, 2015, vare sig trygghet eller styrning från den socialdemokratiskt ledda regeringen. Och det börjar väljarna märka.

Läget för regeringen är helt enkelt synnerligen bekymmersamt. Det finns heller helt enkelt ingenting man kan göra för att bryta en dylik trend. Det man kan göra är att vänta på att någonting händer som vrider om spelplanen, eller försöka starta om det hela med nya spelare.

Under tiden bör naturligtvis vi som tror på ett annat samhälle, ett friare samhälle, börja jobba med vårt erbjudande till väljarna. Visa vår bild av det goda samhället och hur vi kan bygga Sverige starkt genom att genomföra våra idéer. Det känns också som att det blir allt mer brådskande för oss att göra det. Allt färre tror nog längre att regeringen som den ser ut nu kommer att kunna hålla hela mandatperioden.

Maktens arrogans

I sociala medier har bilder gått runt på den stora bokhylla i riksdagen där vi ledamöter kan gå och hämta dokumentation från regeringens arbete. Den brukar vara ganska full. Nu är den nästan tom.

Vi börjar ställa in utskottssammanträden, eftersom det inte kommer något från regeringen att behandla. Den mesta tiden har tagits för motionsbehandling och en och annan lagändring med anledning av EU-lagstiftning. Av de få lagstiftningsprodukter som faktiskt når utskottets bord är de flesta sådant som den förra regeringen beredde. Vi har, på grund av detta, också börjat ställa in planerade voteringar.

En förklaring kan vara svårigheter att komma överens internt i regeringen. Det är givet vad vi vet om de båda regeringspartiernas politik, redan en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att de är två partier vars partikultur bereder ytterligare problem. Å ena sidan ett maktparti som byggt sitt raison d’être på att få den politiska omeletten gräddad, även om några ägg måste knäckas (och kanske lite oavsett vilken fyllning omeletten ska ha). Å andra sidan ett parti som har för vana att säga det folk vill höra i debatterna och därmed varsamt pyssla om vart och ett av alla ägg. Det kanske inte är konstigt att det krockar.

Jag tror dessutom att det finns rent personliga problem i regeringens högsta ledning. Såväl statsministern som vice statsministern visar prov på en alldeles förfärlig arrogans. Sammalunda gäller också Fixa-skolan-på-100-dagar-Fridolin och finansministern. Löfvens ständiga tal om att sträcka ut handen provocerar alla oss som vet hur tonerna låter i riksdagen. När jag har tjänstgjort i EU-nämnden har statsministern kategoriskt undvikit att svara på mina frågor, utan bara svamlat på om annat. Han tittar inte ens åt mitt håll, utan markerar att jag och det parti jag företräder i hans ögon inte är någon han har för avsikt att ta på allvar. Än mindre föra ett politiskt samtal med.

Väl så, men indignationen i media över vad statsministern upplever som bristande samarbetsvilja blir ju då regelrätt knasig.

Politiken och drömmen om svunna tider

Socialdemokraterna ska ha kongress och sätta ned foten i viktiga politiska och till och med ideologiska ställningstaganden och det kommer att bli intressant eftersom vi förhoppningsvis kommer att få ett och annat svar om Socialdemokraternas åsikter i viktiga frågor. Går man mot förnyelse och ser framtiden an med tillförsikt, eller vill man tillbaka till glansdagarna på det tidiga 70-talet?

Den hetaste potatisen är väl om företag som investerar för att kunna erbjuda medicinska tjänster ska kunna tjäna stålar om investeringarna faller väl ut?

Samtidigt kommer Socialdemokraterna med all rimlighet aldrig någonsin igen kunna regera i ensamt majestät. Häromdagen skrev Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt att han gärna ville regera tillsammans med (S) om de bara kunde gå med på ett politiskt innehåll som var tydligt vänster, däribland ett stopp för vinster i välfärden. En fullt rimlig hållning ur ett vänsterpartistiskt perspektiv, men det gör i praktiken kongressens beslut mindre intressant eftersom Vänsterpartiets krav inte direkt gav känslan av förhandlingsbarhet.

Först en gnutta ärlighet och självrannsaken: Detta fenomen finns säkert i alla partier och Centerpartiet är inget undantag. Den gamla ”det var bättre förr”-känslan. Det händer saker i världen och tur är väl det. Alla som drömmer sig tillbaka måste ställa sig frågan om det verkligen var så jäkla bra som vi minns det, eller om det var bra för att vi var unga och hoppfulla?

Vi har det mycket bättre nu än vad vi hade det på 70-talet. Materiellt absolut och för många har friheten ökat avsevärt, t ex vad beträffar homosexuellas rättigheter.

Jag såg nyligen en reklambild från 1978 på den utmärkta bloggen gammal reklam som både roar och ger en klump i magen. I det mediaklimatet växte jag upp. Konsumenten var inte värd mer än en tattig bild och motsvarande copy, indentifikationen var med förloraren och flickor skulle stå bakom lite passiva.

 

Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.
Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.
Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.
Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.
Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.
Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.
Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.
Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.
Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.
Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.
(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)
Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.
Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.
Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.
Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.
Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.
Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

(S) sjunker genom golvet

S-krisen ser bara ut att bli värre och värre. Idag publicerar SVT en undersökning de låtit göra om det förtroende de svenska väljarna känner för regeringsalternativen. Att Alliansen leder på totalplanet är väntat, men ett par saker är direkt anmärkningsvärda.

1. Till och med LO-medlemmarna har högre förtroende för alliansregeringen när det gäller förmågan att sköta landets ekonomi.

2. ”Välfärden” har varit Socialdemokraternas paradgren. Inte för att deras politik varit särskilt bra på området, men de har ändå lyckats ha en hög trovärdighet i frågan. Detta har nu förändrats. Alliansen leder även vad beträffar att vara bäst på att ”trygga välfärden”.

De som försöker driva någon slags framåtsyftande interndebatt, baserat i verkliga förhållanden kring Socialdemokraternas läge, anklagas för illojalitet och krypskytte. Ett trist förhållande som driver deras parti allt längre från en vändning.

Jag tror faktiskt att det är dags att börja tala om ett paradigmskifte i svensk politik. Det finns, enligt min mening, ingenting som tyder på att Socialdemokraterna åter igen kan bli den kraft de varit.


SVT, SVT/Mats Knutson och Expressen.

Det är inte lätt när det är svårt

Det finns en kommunikativ naturlag som i brist på bättre ord kan kallas ”flow”. Några samlade framgångar skapar nya. Initiala framgångar kan bero på tur, skicklighet eller yttre omständigheter, men några plötsliga sådana staplade på varandra leder till bättre självförtroende och att omvärlden börjar vänja sig att du är framgångsrik.

Samma förhållande råder motsatt. Några motgångar leder lätt till flera. I kombination med klantig hantering av motgångarna skapas lätt en förlorarstämpel. Denna negativa flow sköljer just nu över Håkan Juholt och Socialdemokraterna, som trampar vatten för fullt och försöker hålla näsan över vattenytan.
Medan hela den svenska socialdemokratin stänker lervatten på varandra på ett sätt som inte på mycket länge har kunnat kallas hjärtligt, sprattlar Juholt på och beskriver det hela som en helt vanlig simtur. Lite väl friskt i vattnet kanske, men det ska det ju vara. Han har gjort fel och ska granskas. Hårt. Fast det viktiga är att högerregeringen monterar ner välfärden.
Denna situation av monumentalt negativt flow tar sig bland annat uttryck i denna intervju med Aftonbladet. Juholt behandlas utan minsta välvilja. Alla stakningar och snubblingar på ord återges exakt. Vanligtvis brukar journalisten göra lite snälla tolkningar, aldrig med avseende på andemening, men väl språkligt. Så inte här och syftet är solklart främst: att visa vilken jubelåsna Juholt är. En ansats som möjligen kan äga sin riktighet, men artikeln visar prov på en behandling som ytterst få behöver stå ut med.
Även om Juholt naturligtvis har tillkortakommanden är Socialdemokraternas kris knappast isolerad till honom. Det finns en anledning till att det blev just han som valdes till partiledare. En fördjupning kring den Europeiska socialdemokratins kris finns i Gunnar Hökmarks (M) mycket intressanta artikel på ämnet från igår.
Under tiden blir Alliansregeringens finansminister korad till Europas bästa.

(S)ärintressesmaskinen

Alltså, denne Juholt… För närvarande reser han runt i landet för att ”be om ursäkt”. Något han tydligen inte gör lika mycket som att lova bort lagstiftningsmakten.

Häromdagen lär han ha erbjudit Kommunalarbetareförbundet att få författa den lagtext som ska ge dem rätt till heltid. Förutom de demokratiska implikationerna finns ett par rejäla problem förknippade med denna syn på politiken som en handelsplats för särintressen…
Den svåra utmaningen i politiken är att balansera olika intressen. Detta gäller på alla nivåer, från regeringens stora frågor till våra mer vardagliga, men mycket viktiga, ställningstaganden i stockholmspolitiken. Till vår hjälp har vi dels ideologiska principer för hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas.
Mer påtagligt kan dessa strävanden brytas ner i delmål som kompromissas fram med de andra partierna som är med och styr. Ett exempel från exploateringsnämnden är målet om 15 000 nya bostäder, ett mål vi lovat varandra och väljarna att uppfylla. Då måste vi ta strid för nya exploateringar även när de lokala debattvågorna går höga mot förändringar på folks backyards.
Man kan också fundera på det taktiskt riktiga att reducera sig till ett särintresses politiska gren. En politik som går ut på att mata dessa särintressen är inte långsiktigt hållbar. Särintressena kommer aldrig att vara riktigt nöjda och har de vant sig vid att det lönar sig att avkräva dig fördelar, kommer du att tvingas till dyrare och dyrare gåvor tills det inte finns något mer att dela ut.

Liberaler älskar det fria ordet – de andra not so much

Idag var det premiär för den liberala ”göra-smedjan” Liberalerna och jag tycker att upplägget är klockrent.

Det finns flera tankesmedjor som behandlar liberala spörsmål med hög kvalitet och på hög vetenskaplig nivå. Ratio och Captus är sådana som känns starkt knutna till den akademiska världen. Även Eudoxa släpper en hel del intressanta rapporter som ofta känns liberalt orienterade. Den mest betydelsefulla tankesmedjan är utan tvivel Timbro. Genom åren har de fostrat stjärnor som Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar och Johan Norberg.
Häromåret startades även den centernära tankesmedjan FORES med Martin Ådahl i spetsen.
Även om Timbro över åren har gjort stora insatser för att sprida den klassiska liberalismen är man nu mer en allmänborgerlig tankesmedja som även omfattar konservativa medarbetare som t ex Roland Poirier Martinsson.
Samtliga ovanstående arbetar med en ganska hög grad av abstraktion. Det förekommer konkreta ”råd” till lagstiftaren, men det är inte ofta det går att formulera ett politiskt alternativ utifrån en Timbrorapport och det är väl heller inte meningen.
Tankesmedjan (eller göra-smedjan) Liberalerna fyller sålunda två viktiga behov. Dels genom att vara uttalat liberala, snarare än alliansknutna eller allmänborgerliga. Dels genom att göra anspråk på att formulera tydliga politiska förslag utifrån liberala idéer.
Om man gillar liberalism eller inte, eller om man tycker att de rapporter, seminarier och annat som produceras håller någon vidare kvalitet är givetvis olika från person till person, men en sak är säker: det pågår en hel del idéutveckling, pratande och tänkande på den liberala sidan.
Detta sker samtidigt som den andra sidan försöker tysta journalister för att sanningen inte passar deras syften.

In for the kill

Det hela känns nästan regisserat. Samtidigt som Juholt reser landet runt för att ”återupprätta sitt förtroende”, något som tydligen går lite sådär, släpper Nya Moderaterna alla spärrar och ägnar sin stämma åt att vältra sig i traditionell socialdemokrati på sin stämma i Örebro.

Det långsiktiga resultatet av detta kan man naturligtvis inte veta, men en sak är säker: Moderaternas taktik fungerar. Sakta men säkert marginaliseras socialdemokratin. De är i de flestas ögon inget alternativ idag. Ytterst få kan nog tänka sig Juholt som statsminister.
Det faktum att Nya Moderaterna idisslar Socialdemokratiska tankar kanske inte direkt tilltalar alla som tidigare av vana röstat på (S), men det luckrar upp fältet och gör att många tidigare S-väljares kompasser snurrar betänkligt när SIFO ringer.
Detta är bra och dåligt. En rotation bland vaneväljare kan vitalisera demokratin. Till det sämre hör att det knappast är några nya idéer som väcker väljarnas lust att röra på sig.