(S) gör precis ALLT för att slippa prata politik

Jag hade, liksom Albin, inte tänkt kommentera den så kallade Littorinaffären.

För det första tycker jag att politik ska handla om politikens innehåll. Jag har i många olika omgångar skickat kritiska skopor till Sven-Otto Littorin för sin vansinniga hållning om LAS. En lika stor borde jag givit honom om kvotering till bolagsstyrelser.

Detta är enligt min mening berättigad kritik som jag tänker fortsätta driva även mot Sven-Ottos ersättare om denne tänker driva samma dåliga arbetsmarknadspolitik.

Uppenbarligen har Alliansens politiska motståndare större problem än jag att hitta substans i en saklig kritik mot den förda arbetsmarknadspolitiken. I full enlighet med den socialdemokratiska strategin fortsätter man att göra precis ALLT man kan för att slippa prata om politikens innehåll.

Det som nu händer mot Sven-Otto Littorin är inget annat än en cynisk och synnerligen osmaklig badspinnkampanj. Socialdemokraternas propagandamaskineri har plockat upp att Sven-Otto Littorin är personligt skadeskjuten i och med att vårdnadstvisten med hans förra fru förvärrades häromdagen.

Man ser en möjlighet att skada honom ytterligare så pass att man kanske kan tvinga fram en för regeringen neslig avgång och man smäller av sitt skott: en långsökt anklagelse och en ytterligt tveksam publicering genom partiorganet Aftonbladet.

Man väljer ut den halta gasellen – eller som oppositionen brukar kalla det: sparka på den som ligger. Det hela gick hem. Sven-Otto gör det rationella: ger upp.

Bottenlöst skamligt, osmakligt och fruktansvärt omoraliskt. Det är så de funkar. Det är så de jobbar.

(Bevisen: man har en e-postkonversation med en ”peter” och ett väl spritt telefonnummer som kan kopplas till någon som ”ser ut som” Sven-Otto Littorin.)

Med såna vänner behöver Ask inga fiender

Expressens ledarsida rycker genom Ann-Charlotte Marteus ut till justitieministerns försvar.

Hon skriver en ganska upprörd artikel om ”blogghatet” mot Ask. Visst förekommer det en och annan raljant bloggpost, rent oförskämda idiotförklaringar och några smaklösa övertramp. Men det finns också en hel massa balanserade och resonerande – låt vara i sak mycket kritiska – skrivningar på bloggarna.

Apelsineldsola har nämnt några i ett inlägg, som även det känns både utbildande och välavvägt.

HAX går sällan (eller faktiskt aldrig) över gränsen och är ibland nästan för artig i sin kritik.

SvD’s ledarblogg tycker (med visst fog) att Beatrice Asks uttalande var det i särklass knäppaste hittills under mandatperioden, men inte sjutton ger de uttryck för något näthat?

Hanna Wagenius gör ett tappert försök att förklara för Marteus vad det handlar om.

Det är väl för mycket begärt att Marteus faktiskt läser några bloggar innan hon fastslår vad det står på dem…

Expressen rubriksätter vilseledande

Att tidningen Expressen driver någon slags kampanj mot Centerpartiet är knappast någon nyhet. Idag slår man upp ett uttalande, ryckt ur sitt sammanhang, som Maud Olofsson har gjort i ett längre reportage i TV4.

Vad Maud har sagt är att hon blir annorlunda bedömd än vad män i motsvarande position blir. Hon har – efter vad jag förstår – inte på något sätt föreslagit några åtgärder i form av inrättandet av ett normkritikinstitut, kvotering eller inskränkningar i tryckfriheten, eller något annat festligt som svar på detta faktum.

Det är på inget sätt så att Maud Olofsson har spelat något ”genuskort”, som det kan verka när man läser rubriken i Expressen.

Maud får en del kritik, varav en hel del av den är orättvis. Oavsett vad som händer med näringspolitiken i övrigt är det faktiskt Maud Olofsson som satte punkt för 30 år av energipolitisk skleros inom den svenska debatten.

Vad det innebär för det svenska näringslivet är faktiskt större än det mesta. (Och det är inget mindre än skandalöst att det finns allianskollegor som verkar göra allt de kan för att sticka hål på energiöverenskommelsen.)

Den rakryggade hållningen när det gäller hanteringen av bilkrisen är också berömvärd. Långsiktigt klok politik har fått leda linjen till förfång för kortsiktiga överbudsjulklappar och tal om nationalisering (!) av bilindustrin som Mona Sahlin och Peter Eriksson i praktiken har drivit.

Regelförenklingen har inte nått sina mål, men faktum är att väldigt många av de viktigaste reglerna för företagen ligger på andra departement och måste förhandlas.

Som alla vet är inte Nya Moderaterna inga reformlok när det gäller arbetsmarknaden.

Det kanske största krångelområdet är väl skatterna och där bestämmer Centerpartiet (tyvärr) inte själva.

Ett område som Centerpartiet faktiskt dock har möjlighet att börja angripa omedelbart är miljöprövningsprocessen. Det är en massiv krångelkälla som Socialdemokraterna skapat med benäget bistånd av Miljöpartiet och som effektivt hindrar investeringar, utveckling och tillväxt i Sverige. (I de allra flesta fall handlar det faktiskt om miljöförbättrande investeringar, dessutom.)

Läs även Per Ankersjö.

Äppelkindad eller ej – tekniken finns

Med risk för att av Expressens ledarsida bli betraktad som en lallande äppelkindad teknikoptimistisk dåre, tycker jag att Volvos prototyp C30 BEV är ganska kool.

Det är inte en hybrid, utan en ren elbil. Med rätt typ av energi i jacket är framfarten emissionsfri.

Räckvidden är 15 mil, vilket motsvarar ungefär 7-8 resor fram och tillbaka på Förbifart Stockholm. Något blygsamma prestanda förvisso, men 130 blås räcker bra under mälaren.

Det är alltså ett exempel på sådana bilar som Expressens ledarsida inte anser finns eller kommer att finnas 2023.

Expressens motorjournalister verkar dock anse att bilen finns.

Update: SvD’s motorjournalister verkar också anse att den finns, eftersom de provkör den.