Aftonbladet gnuggar in arbet(S)föraktet

Häromdagen skrev jag om Aron Lunds något märkliga Randanalys, men fördjupade inte resonemangen nåt vidare värst. Jag kommer att tänka på detta och behovet av ett sådant fördjupande resonemang, när jag läser kommentarerna till Tobias inlägg på Stureplanscenterbloggen, i vilket han delar med sig av sina erfarenheter och tankar vad beträffar så kallade skitjobb.

Jag och Tobias är kollegor sedan många år och jag vet att han, liksom jag, har haft flera ”skitjobb”, att vi båda lärt oss enormt mycket av att ha dem och att vi inte hade varit där vi är idag utan dessa viktiga erfarenheter. Plus – inte helt oviktigt – man kunde försörja sig hjälpligt på dem, medan man utvecklade säljbara skills att gå vidare med.
Björn Fridén, tidigare Alliansfrittbloggen, skriver på Aftonbladet ett inlägg med en rubrik som antyder att vi i Stureplanscentern är aningslösa pundhuvuden som inte fattar hur det är ejenkligen.
Det är väl kanske hans jobb att försöka få politiska motståndare att verka så osympatiska som möjligt. Det är väl definitivt hans jobb att söka vrida debatten till att handla om något annat än Wanngårds nedsättande uttalande om folk som hon inte anser ha tillräckligt fina jobb…
Jag tycker att det politiska samtalet mer ska handla om vad man vill och förklara varför det är bättre än alternativet. Dels för att politikens kvalitet blir bättre av att alternativen kämpar om vad som är bäst, istället för att försöka få motståndaren att framstå som dålig. Dels av personliga skäl: jag skulle aldrig stå ut med att ägna mig åt sådan destruktivitet.
Jag tror dessutom att frekvensen av ”skitjobb” är högre i Stureplanscenterns medlemskårs cv:n än i Aftonbladets ledarredaktions.
Vad har då detta med Atlas Shrugged att göra? En hel del faktiskt. Jag vet inte om Björn Fridén har läst boken (han ska få den av mig i julklapp), men Aron Lund (som antagligen inte gjort det och som inte heller kommer att få någon julklapp av mig) verkar tro att det handlar om att vissa människor liksom är ädlare än andra och därför förtjänar fördelar relativt de som är onda, lata och har dålig hy.
Jag läser boken på ett helt annat sätt. (För tredje gången just nu.)
För mig handlar det om en inre kamp som jag utkämpat hela livet och som konkretiseras av bokens gestalter. Varje dag ställs man inför situationer där man måste välja mellan att resonera som Dagny eller hennes bror James.
Dagny är 100% ärlig mot sig själv, möter motgångar genom att rikta blicken inåt och tänka vad hon kan göra för att lösa situationen. Kavlar upp ärmarna och gör det som hon vet att hon måste göra, även om det är jobbigt.
James skyller ifrån sig, kräver subsidier och ”rättvisa” som i bästa fall är högst subjektiv och ofta mycket orättvis.
En avgörande skillnad, förutom det att Dagnys förhållningssätt bygger välstånd och att James bryter ner det, är att man faktiskt på ett rent personligt plan mår jäkligt mycket bättre av att försöka vara mer som Dagny. Åtminstone gör jag det. (Både själsligt och materiellt.)
Det är inte alltid man lyckas, men ingen påstår att man måste vara perfekt.
Och Björn Fridén och eventuellt andra som har fördomar om Stureplanscentern välkomnar jag varmt till besök på något av våra möten. De är öppna för alla och det är gratis.