Strejk vs jobbskatteavdrag

Det konflikten mellan Handels och deras medlemmars företag handlar om är ett löneökningskrav på 940:- i månaden, om jag hörde rätt i morse på radion.

Jobbskatteavdraget är ju något som LO har varit emot hela tiden.

Samma jobbskatteavdrag gav Handels medlemmar ca 900:- mer i månaden redan 2008 och de tre senaste åren har de ca 1500:- mer i månaden efter skatt, även om man tar hänsyn till att medlemsavgiften i fackföreningen inte längre är avdragsgill.

Kanske insatserna borde riktas in för att få till ett 5:e steg av jobbskatteavdraget, istället för att öka kostnaderna för företagen de jobbar på?

Räkna här på ditt jobbskatteavdrag.

Plattskatt är rättvisare och effektivare

Jag läser ett mycket intressant inlägg på Maria Wennbergs blogg om landsbyggdsliberalismens betydelse och om hur bönderna i Hälsingland trotsade statens regleringar och skapade sin egen marknadsfrihet i ett av staten hårt reglerat samhälle.

Jag har tidigare skrivit om den skrift som författats av Martin Ådahl från tankesmedjan Fores, som heter just Den svenska landsbyggdsliberalismens betydelse och här kan du läsa den i sin helhet.
Den sunda statskritik som var och förblir central i centerrörelsen behövs mer än någonsin. I en tid då det anses extremt att anse att de värde en människa skapar i första hand tillhör henne själv har vi en lång väg att gå.
Staten ska inte begränsa vare sig våra drömmar eller våra möjligheter att förverkliga dem, genom att bestraffa de som jobbar hårt och smart, som skaffar sig utbildning och som kommer på bättre sätt att lösa nya och gamla problem, som genom kunskap och engagemang erbjuder en vara eller tjänst som människor föredrar framför konkurrentens.
Dessa människor bidrar oerhört mycket bara i sin gärning, men också genom sina skatter, även om dessa skulle vara proportionella (platta).
Kanske faktiskt ännu mer än om de är progressiva, dels eftersom incitamenten att anstränga sig blir starkare, men också för att det antagligen är smart att låta makten över dessa resurser stanna hos den som bevisligen är bra på att förmera dem.
Update: missa inte Johan Ingerös ledare om Annie Lööf i dagens SvD.

Annie utmanar om restaurangmomsen

Annie Lööf utmanar statministern, inför dennes sommartal som börjar om ett par minuter, om restaurangmomsen, och säger att även frisörer och bilverkstäder bör omfattas. Anledningen är solklar: prioritera sådant som ger unga möjligheter att komma ut i jobb.

Det verkar också som att Fredrik Reinfeldt har blivit på samma linje.
Att ha olika moms för olika verksamheter är egentligen inte särskilt bra, men eftersom momsen är en sådan gigantisk del av intäkterna till statens budget kan man inte ta allt på en gång. Någonstans måste man dock börja, och varför inte i en bransch som har en relativt rörlig arbetsmarknad och där unga kan ta plats?
På sikt bör dock tjänstemomsen som helhet skruvas ned till rimliga nivåer.
Detta visar om inte annat att det numera inte råder något som helst tvivel om att skatterna och jobben står mot varandra. Debatten står mellan vilja skatter som gör mest skada och därmed ska prioriteras.

Att modernisera arbetsrätten kostar inte staten ett öre

Häromdagen kommenterade Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Annie Lööf det ekonomiska läget och hur vi bör tänka inför budgetförhandlingarna. Anna-Karin Hatt håller väl till största del med, får man anse, i ett uttalande i SvD.

Kontentan är att alla budgetbelastande reformer måste ha en tydlig styrning på att få fler människor i jobb. Medan det femte jobbskatteavdraget ifrågasätts härvidlag bör man nog ändå påminna om att den gamla centeridén jobbskatteavdrag faktiskt är konstruerat precis för att boosta arbetsutbudet. Det handlar om att göra skillnaderna mellan att jobba och inte jobba större. Belöna den som gör ansträngningen att skaffa sig ett jobb, relativt den som inte gör det.
På de förnyelsedagar Centerpartiet arrangerade i våras tydliggjordes av Nima Sanandaji vikten av att göra det lönsamt att gå från så kallat utanförskap till den ordinarie arbetsmarknaden, inte bara av rent ekonomiska, men också sociala skäl. Om en kultur där de vuxna inte jobbar etableras, visar forskning att deras barn löper större risk att fastna i samma utanförskap.
I dessa skakiga tider då vi kanske står inför en double dip, kanske till och med en perfekt ekonomisk storm, kan det ekonomiska reformutrymmet snabbt komma att minskas betydligt.
Det borde i så fall bli aktuellt att titta på reformer som inte belastar statens budget, men som ändå löser strukturproblem på arbetsmarknaden. En sådan är naturligtvis LAS och turordningsreglerna.
Missa inte heller Röda Bergets fria tolkning av verkligheten enligt vilken tingens tillstånd visar på att Juholt har Reinfeldt i ett järngrepp.

Sparande skapar egen trygghet

Att ha en slant på banken är oerhört värdefullt. Det handlar om mer än bara den tekniska förmågan att kunna hantera en oförutsedd utgift – vetskapen om att man kan klara sådant ger ett inre lugn och större självförtroende. Man känner sig starkare och mer oberoende av sin arbetsgivare, sina kunder och statens så kallade trygghetssystem.

Svensken har överlag väldigt lite sparat. Tvärtom är vi skuldsatta upp över öronen. När vi får en slant över är det vanligare att man åker till Thailand eller köper platt-TV, än att man sätter in dem på banken. Möjligen är det ett uttryck för ett samhällssystem där vi inte skulle skapa vår egen trygghet, utan lita på staten? I så fall är det hög tid att tänka om.
Annie Johansson skriver om detta på DN Debatt idag och föreslår ett grundavdrag för avkastningen på sparandet. Detta är ett steg i rätt riktning och jag skulle vilja gå ännu längre: Man borde kunna spara upp till en viss nivå skattefritt. Alltså, förslagsvis får alla svenskar dra av upp till säg tusen spänn per månad av sin inkomst om de sparar pengarna.
I takt med att den svenska ekonomin växer och behöver stramas åt vore det vettigt att komplettera det naturliga flödet från konsumtion till investeringar som kommer genom räntorna, med en reform som sätter även låg- och medelinkomsttagare på trygghetstågets trappsteg.
Om sparandets värde har jag skrivit tidigare.

Värnskatten borde bekämpas av (S)

Jag känner emellanåt en stark samhörighet med några av de sossebloggare jag följer. Flera av dem verkar jag i inte obetydlig utsträckning dela bakgrund och erfarenheter med.
Vi har också landat i samma slutsatser när det gäller några av livets väsentligheter (exempelvis Hammarby och hårdrock), men någonstans när idén om den enskilda individens ansvar, rättigheter och möjligheter började formuleras skildes tydligen våra vägar.
För mig är det inget konstigt att drömma om att köpa t ex en fin bostad och för alla oss som inte har ärvda pengar, eller föräldrar som bosparade åt oss från späd ålder och med det såg till att sätta oss på det värdeökningståget, återstår egentligen bara en möjlighet: hederligt arbete.
(Det finns också en annan möjlighet: ohederligt arbete, men det är inget som kan rekommenderas. Är du utrustad med moral och anständighet kommer du inte att kunna njuta av oförtjänta rikedomar. Lätt fånget är också lätt förgånget och inga pengar verkar ta slut så fort som sådana man inte arbetat sig till på hederligt vis. Dessutom har rättvisan en tendens att hinna ifatt till slut, även om den i Sverige emellanåt verkar linka på kryckor.)
Dessvärre finns en hel del hinder för alla oss vanliga killar och tjejer som vill påverka våra liv genom att arbeta. Trösklarna in till arbetsmarknaden är höga genom LAS och annat.
När man väl lyckats ta sig in och kommer till den nivån att man gör så pass mycket rätt att man kan konkurrera i budgivningar och annat med folk som haft det bättre förspänt stöter man på fler hinder genom progressiva skatter. Statsskatten först och sedan den så kallade värnskatten.
De som relativt sett är privilegierade gynnas alltså skattemässigt genom generösa villkor för kapitalbeskattning och uppskovsrätt för vinster av bostadsaffärer, medan den som vill kavla upp ärmarna och jobba sig till något fint betalar för kalaset med mycket höga inkomstskatter.
Förbannat orättvist, kan jag tycka.
Det finns många rent praktiska argument mot värnskatten, varav det främsta kanske är att den faktiskt inte genererar några pengar till staten, men som jag har varit inne på tidigare borde det fan räcka med rent moraliska argument!
Jag har (under viss frustration) insett att politikens vägbommar svårligen forceras med mindre än kompromisser, varav de kraftfullaste är de blocköverskridande.
Jag skulle därför vilja utmana några av de (S)-bloggare jag gillar bäst – Erik Laakso, Peter Högberg och Peter Andersson - enligt följande: Jag vill ta bort värnskatten av ovan angivna skäl. Är detta överhudtaget något som kan diskuteras och vad skulle behöva läggas i den andra vågskålen?
Update: Peter Högberg har antagit utmaningen och levererar med den äran. Mikael Jonsson, Salacenterns stolthet, bloggar också.

Update II: Erik Laakso svarar också och föreslår en hel del intressant till ”den andra vågskålen”, saker som jag verkligen tycker är riktigt bra! Även Karl Malmqvist och Hanna Wagenius bloggar.

Som fler är inne på så verkar det gå en ideologisk vattendelare i frågan. Jag ska klura lite och återkomma med någon analys på det.

RIT-avdrag en toppenidé

Annie Johansson och Almegas Ulf Lindberg går idag ut med en gemensam SvD Brännpunktartikel om att ett RIT-avdrag bör införas. Alltså, ett skatteavdrag för att någon kommer och piffar med din dator i hemmet.

Det finns en massa människor som inte får det bästa ut ur de digitala möjligheterna och det finns folk som är oerhört kunniga på området. Att skapa möjligheten för dessa att mötas utan ohemula skattekilar vore en värdefull reform som skulle hjälpa många och samtidigt skapa jobb för många företrädesvis unga.

Decentralisering genom avlägsnande av centralistiska skatteinstrument

Systemet med höga skatter är inte bara skadligt för samhällsekonomin, det är också ett politiskt instrument konstruerat för att hålla medborgarna i känsla av beroende av staten. En praktiskt princip för varje rörelse som söker kontrollera varje del av samhällslivet, men dålig för alla andra.

Decentralisering är en gyllne centerprincip och en bättre åtgärd än den som igår föreslogs på SvD Brännpunkt är väl svår att finna. Makten måste föras närmare medborgaren och allra helst ända fram.
Läs även Gustav Andersson, Magnus Andersson och Roger Jönsson (S) som inte håller med, men som på ett seriöst sätt skriver varför.