Liberalas existens är tydligen våld

Jag anstränger mig en hel del för att förstå argument från dem som inte bara tycker som jag. Oftast lyckas man hitta en tanke som man möjligen inte delar, men åtminstone kan se bakgrunden till och respektera.

Efter ganska skarpa kommentarer här på bloggen kollade jag runt lite på nätet och hittade helt sjuka grejer. Dessa människor går inte att förstå, för implicit i deras övertygelse ligger själva omöjligheten för mig (som liberal) att förstå dem.

Tydligen misshandlar jag dem bara genom min blotta existens och jag är hemskt ledsen, men jag tänker inte upphöra att existera (inte frivilligt i alla fall).

Smaka på en del citat:
”Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt.”

Eh.. ja, det liberala våldet syns inte och det är tydligen genom en extra djävulsk förslagenhet. Känns det inte lite 1600-tal? Djävulen syns inte och därför är han extra läskig, liksom.

”Kommer detta att vara våldsamt? Tveklöst. De relationer av utsugning som vårt samhälle bygger på har byggt värn av rättsväsenden, rättsmedvetande och repressionsapparat.”

Det finns alltså inga moraliska begränsningar, förutom dem man själv klurar ut. Smart. Om man är typ hitler… Och att våldsaspekten lyfts fram som en nödvändighet är månne ärligt, men inte desto mindre vidrigt.

Gillar särskilt slutklämmen: ”Fakta är ingen ursäkt, det är vårt liknöjdhet inför dem som gör oss skyldiga.”

Fakta spelar alltså ingen roll. Ungdomshuset spelar antagligen ingen roll. Det är resan som är målet. Det är den destruktiva lusten att förstöra, vandalisera och misshandla som driver dessa människor.

Detta är inte en fråga om politik. Det är en fråga om psykiatri.