Maktens arrogans

I sociala medier har bilder gått runt på den stora bokhylla i riksdagen där vi ledamöter kan gå och hämta dokumentation från regeringens arbete. Den brukar vara ganska full. Nu är den nästan tom.

Vi börjar ställa in utskottssammanträden, eftersom det inte kommer något från regeringen att behandla. Den mesta tiden har tagits för motionsbehandling och en och annan lagändring med anledning av EU-lagstiftning. Av de få lagstiftningsprodukter som faktiskt når utskottets bord är de flesta sådant som den förra regeringen beredde. Vi har, på grund av detta, också börjat ställa in planerade voteringar.

En förklaring kan vara svårigheter att komma överens internt i regeringen. Det är givet vad vi vet om de båda regeringspartiernas politik, redan en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att de är två partier vars partikultur bereder ytterligare problem. Å ena sidan ett maktparti som byggt sitt raison d’être på att få den politiska omeletten gräddad, även om några ägg måste knäckas (och kanske lite oavsett vilken fyllning omeletten ska ha). Å andra sidan ett parti som har för vana att säga det folk vill höra i debatterna och därmed varsamt pyssla om vart och ett av alla ägg. Det kanske inte är konstigt att det krockar.

Jag tror dessutom att det finns rent personliga problem i regeringens högsta ledning. Såväl statsministern som vice statsministern visar prov på en alldeles förfärlig arrogans. Sammalunda gäller också Fixa-skolan-på-100-dagar-Fridolin och finansministern. Löfvens ständiga tal om att sträcka ut handen provocerar alla oss som vet hur tonerna låter i riksdagen. När jag har tjänstgjort i EU-nämnden har statsministern kategoriskt undvikit att svara på mina frågor, utan bara svamlat på om annat. Han tittar inte ens åt mitt håll, utan markerar att jag och det parti jag företräder i hans ögon inte är någon han har för avsikt att ta på allvar. Än mindre föra ett politiskt samtal med.

Väl så, men indignationen i media över vad statsministern upplever som bristande samarbetsvilja blir ju då regelrätt knasig.

Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.
Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.
De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.
Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.
Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på ”Facebookskolan”.
En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter

Partiledardebatt med luckor och Lööf

En något speciell partiledardebatt blev de allt, då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vägrade komma med anledning av att SVT inte lät dem bestämma om hur de skulle stå. Larvigt. Som det såg ut i studion fanns ingen risk för sammanblandning med SD och skulle SVT gått med på dessa krav nu hade nya krav kommit från fler partier nästa gång.

Jag tänkte mig på att ge betyg på kombattanternas insatser (de som var där) och tar dem i ordning som de stod i studion:
Göran Hägglund klarade sig hyggligt, men jag hade nog räknat med lite mer fart från honom i dessa tider då han har en del att bevisa. Möjligen är han en smula skadeskjuten av den senaste tidens interna ifrågasättande av honom och saknar kanske därför det självförtroende som krävs för att övertyga. Betyget blir 2 av 5
Jan Björklund fick in ett par sköna repliker och visade bättre självförtroende än Hägglund. Lite märkligt blev det dock när han utmanade om energipolitiken, men utifrån hans eget och Folkpartiets perspektiv var det kanske bra. Betyget? 3 av 5.
Annie Lööf gjorde debut som partiledare i en debatt av detta slag och levererade sina repliker väl. Hon utstrålar en större självsäkerhet än vad man kan förvänta sig av en nybakt partiledare och hennes insats lovar mycket gott inför framtiden. En sak som jag generellt har problem med när det gäller Lööfs kommunikation är att hon ofta hamnar i lite för långa resonemang. Budskapen borde förpackas i lite kortare meningar. Men hey, det är ändå sjukt bra för en rookie! Betyget blir överkanten på 3 av 5
Statminister Fredrik Reinfeldt är kassaskåpssäker, men han måste vara på sin vakt så att han inte framstår som alltför överlägsen och arrogant. En fara man löper när motståndet är så svagt som det är. Idag höll han sig på rätt sida om gränsen och det var synd att Juholt inte var med för den brutala jämförelsen. Betyget en solklar 4 av 5.
Åsa Romson fick in ett par fina jabbar mot Alliansen och ett par riktiga klockor mot Sverigedemokraterna, men verkade nervös och stirrig och lyckades endast med stora svårigheter leverera sina repliker på något övertygande sätt. Den retoriska figur som foppatoffeln skulle objektifiera gick inte hem. Den rörde sig faktiskt inte ur fläcken, utan blev bara konstig. Om hon kan tygla känslorna, utan att för den skull tappa energin som hennes uppenbart starka engagemang ger, kan hon nog överraska inför valen 2014. Idag blir det dock bottenbetyg: 1 av 5.
Jimmie Åkesson var faktiskt överraskande svag. I de debatter där han stått ensam mot en annan partiledare har han alltid klarat sig bra. Även mot annorstädes mycket goda debattörer, Mona Sahlin och Maud Olofsson t ex. I detta sammanhang såg han ut som en strykrädd skolpojke som mest var glad att få vara med. Är det möjligen ett tecken på att han känner sig försvagad av den senaste tidens turbulens i hans parti? Betyget blir 2 av 5.
En reflektion är också att Allianspartiernas ledare alla bar en alliansknapp för att visa enad front mot.. tja… mot vad? Det finns inget alternativ till Alliansen idag. Lite trist, kan man tycka.

Att modernisera arbetsrätten kostar inte staten ett öre

Häromdagen kommenterade Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Annie Lööf det ekonomiska läget och hur vi bör tänka inför budgetförhandlingarna. Anna-Karin Hatt håller väl till största del med, får man anse, i ett uttalande i SvD.

Kontentan är att alla budgetbelastande reformer måste ha en tydlig styrning på att få fler människor i jobb. Medan det femte jobbskatteavdraget ifrågasätts härvidlag bör man nog ändå påminna om att den gamla centeridén jobbskatteavdrag faktiskt är konstruerat precis för att boosta arbetsutbudet. Det handlar om att göra skillnaderna mellan att jobba och inte jobba större. Belöna den som gör ansträngningen att skaffa sig ett jobb, relativt den som inte gör det.
På de förnyelsedagar Centerpartiet arrangerade i våras tydliggjordes av Nima Sanandaji vikten av att göra det lönsamt att gå från så kallat utanförskap till den ordinarie arbetsmarknaden, inte bara av rent ekonomiska, men också sociala skäl. Om en kultur där de vuxna inte jobbar etableras, visar forskning att deras barn löper större risk att fastna i samma utanförskap.
I dessa skakiga tider då vi kanske står inför en double dip, kanske till och med en perfekt ekonomisk storm, kan det ekonomiska reformutrymmet snabbt komma att minskas betydligt.
Det borde i så fall bli aktuellt att titta på reformer som inte belastar statens budget, men som ändå löser strukturproblem på arbetsmarknaden. En sådan är naturligtvis LAS och turordningsreglerna.
Missa inte heller Röda Bergets fria tolkning av verkligheten enligt vilken tingens tillstånd visar på att Juholt har Reinfeldt i ett järngrepp.

Chockerande nyheter: konspirationen mot Saab

Stoppa pressarna. En monumental konspiration är på väg att avslöjas. Drivna av blint saabhat, antivästsvenskism och allmän ondskefullhet, visar det sig nu att regeringen driver en hemlig agenda för att utplåna Saab och/eller Vladimir Antonov.

Och det är på allra högsta ort detta sker.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och näringsminister Maud Olofsson leder denna onda rörelse och det är självaste Anders Borg som ritat upp strategin för att jämna Trollhättan och hela dess innehåll med marken.
Bo Lundgren verkar dock vara en hedersknyffel som inte låtit sig duperas. Allt enligt Vladimir Antonovs svenska rådgivare, Lars Carlström.
Huruvida det faktum att folk inte verkar vilja köpa Saabar i tillräcklig utsträckning är en del i konspirationen framgår inte.

Juholt och den politiska utvecklingen

Polarn Johan Ingerö benar med sedvanlig skärpa upp politikens troliga utveckling och partiernas olika utmaningar i denna bloggpost och förklarar varför Juholt antagligen inte kommer att ha det så lätt.

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Den tid då Arbetarrörelsen kunde styra och ställa lite som de ville är över. Verkligheten är en mäktig fiende och så länge Sveriges gränser separerade folkskälen från omvärlden gick den att hålla stången, men saker och ting ser annorlunda ut idag.

Media är inte längre samma sak som under den tid som Juholt verkar längta tillbaka till. Socialdemokratisk dominans krävde kontroll över informationsspridningen. Numera kan svenskarna kolla på CNN och läsa internationella nyheter på nätet. Medborgarjournalistiken utmanar och ifrågasätter på alla sätt och från alla håll.

Det är naturligtvis ingen slump att Socialdemokraterna ville ha ett förbud mot paraboler. De ville helt enkelt fortsätta att kontrollera vilken information Svensken fick sig till livs. (Detta var alltså så sent som 1987.)

Det var egentligen inte så länge sedan som Palme kunde ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet och dessutom tvinga den privatägda tidningen Dagens Nyheter till falska dementier i den så kallade Geijeraffären, även om det nu känns som en helt annan värld.

Kultursektorn förstatligades indirekt genom att staten (och kommunerna) finansierade mer och mer av den. Möjligen till viss del i välmening, men med effekten att kulturutövning med annan finansiering i hög grad drabbades av undanträngningseffekter. Följdriktigt stödjer också kulturens intressen det politiska alternativ som erbjuder kulturen bästa livsvillkor. I ett system där staten dominerar kulturfinansieringen, kommer också den politik som lovar mest av sådan finansiering, premieras av de för samhällsutvecklingen så viktiga kulturinstitutionerna.

Arbetsmarknadens sammansättning har också förändrats med strukturomvandlingar. Förr i tiden var enkla jobb ofta nästan lite isolerade från omvärlden. I gruvor och fabriker pratade jobbarna mest med varandra. Facket, med sin unika särställning, hade helt andra möjligheter att trycka ner sin världsbild i medlemmarnas halsar. Med en växande tjänstesektor pratar folk med varandra på ett helt annat sätt i kontakten med kunder och leverantörer. Tjänsteföretagen är ofta mindre organisationer i vilka anställda och ägare har nära kontakt. Svårt då för en aldrig så slipad klasskampsagitator att måla upp den senare som ondskan själv.

Ekonomiskt lever vi i en globaliserad tillvaro med avreglerade finansmarknader och ömsesidigt beroende av vår omvärld.

Den politiska kraft som sossarna besatt under 50- och 60-talen byggde på centralistiska ekonomiska och kulturella strukturer, som faktiskt inte finns längre på samma sätt. Möjligheterna för Juholt att gå till val på drömmar om denna svunna tid torde sålunda vara begränsad.

(S) ballar ur totalt

Ojojoj… det är ju fan ingen hejd på de Socialdemokratiska tokerierna idag. Jag hade helt missat denna debattartikel i Expressen, i vilken ledamoten i Socialdemokraternas verkställande utskott – Peter Weiderud – vill följa Morgan Johanssons exempel och låta terrorister sätta gränserna för demokratiska fri- och rättigheter i Sverige. Jävla idiot!
Samtidigt får Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt en rejäl skopa beröm från självaste New York Times för hanteringen av händelserna i Stockholm.

Så har vi en ny regering

Regeringsförklaringen var lång, men innehållsmässigt fullt godkänd, tycker jag.

Ministerlistan var väl ungefär vad man kunde vänta sig, men Annie Johansson borde ha blivit statsråd.
Dagens mediala och moraliska bottennapp stod Sverigedemokraterna för när de lämnade storkyrkan under biskopens tal, eftersom denna adresserade kampen mot rasism.
Ett obegripligt etikettsbrott som visar att de är sopprötter som inte har i riksdagen att göra. Dessutom är det en dundertabbe för ett parti som påstår att de inte är rasister!