Att modernisera arbetsrätten kostar inte staten ett öre

Häromdagen kommenterade Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Annie Lööf det ekonomiska läget och hur vi bör tänka inför budgetförhandlingarna. Anna-Karin Hatt håller väl till största del med, får man anse, i ett uttalande i SvD.

Kontentan är att alla budgetbelastande reformer måste ha en tydlig styrning på att få fler människor i jobb. Medan det femte jobbskatteavdraget ifrågasätts härvidlag bör man nog ändå påminna om att den gamla centeridén jobbskatteavdrag faktiskt är konstruerat precis för att boosta arbetsutbudet. Det handlar om att göra skillnaderna mellan att jobba och inte jobba större. Belöna den som gör ansträngningen att skaffa sig ett jobb, relativt den som inte gör det.
På de förnyelsedagar Centerpartiet arrangerade i våras tydliggjordes av Nima Sanandaji vikten av att göra det lönsamt att gå från så kallat utanförskap till den ordinarie arbetsmarknaden, inte bara av rent ekonomiska, men också sociala skäl. Om en kultur där de vuxna inte jobbar etableras, visar forskning att deras barn löper större risk att fastna i samma utanförskap.
I dessa skakiga tider då vi kanske står inför en double dip, kanske till och med en perfekt ekonomisk storm, kan det ekonomiska reformutrymmet snabbt komma att minskas betydligt.
Det borde i så fall bli aktuellt att titta på reformer som inte belastar statens budget, men som ändå löser strukturproblem på arbetsmarknaden. En sådan är naturligtvis LAS och turordningsreglerna.
Missa inte heller Röda Bergets fria tolkning av verkligheten enligt vilken tingens tillstånd visar på att Juholt har Reinfeldt i ett järngrepp.

”Vi har den största slipmaskinen”

Via Apelsineld och Gunilla Hjelm läser jag ett underbart citat från Torbjörn Egerhag (C). Han blev uppringd av Aftonbladet som ville ha en ”kriskommentar” och svarar:

”-Kris!? Vi håller på att helrenovera Sverige, vi är mitt i bygget men lugn det kommer vara klart för inflyttning i september.”

Journalisten undrade då varför det är mer ”damm” på C än på M (med hänvisning till opinionsläget), varpå Torbjörn svarar:

”- Enkelt, vi har den största slipmaskinen.”

:-)

Hatten av för Åsa Torstenssons avregleringar!

Aftonbladet ger idag (ofrivilligt) infrastrukturminister Åsa Torstensson en rejäl skopa beröm!

Det är fantastiskt att vi har en icke-socialistisk regering. Det satt långt inne och det krävdes en ordentligt inbrytning i traditionellt socialdemokratiska väljarlager för att regeringsskiftet skulle komma till stånd. Något som har krävt offer. Alternativet vore dock enomt mycket värre ur ett frihetligt perspektiv och i synnerhet nu i kristider vågar man väl inte riktigt tänka på hur det skulle ha varit med Mona Sahlin som statsminister.

Jag och många andrar kritiserar emellanåt regeringen för bristen på principer och politisk utväxling av sådana. Reformtakten känns mer än lovligt snigelaktig.

Men är det något av statsråden som lutar sin politik på frihetliga principer och genomför stora reformer i det tysta, så är det Åsa Torstensson.

De avregleringar som Aftonbladets socialdemokratiska ledare idag kritiserar är viktiga frihetsreformer. Bilbesiktningsmonopolet och järnvägstrafiken.

Av oklara skäl verkar AB tycka det det är ett ”experiment” med marknadsekonomi. Det är snarare så att det gigantiska experimentet ”socialism” provats både grundligt och väl med samma resultat. Katastrof.

I Sverige är staten norm. Avregleringar från statligt till privat bidrar till att förändra bilden av staten som norm och kan plana vägen för vidare och djupare reformer.

Heja Åsa Torstensson, helt enkelt! :-)

All politik utgår från samhällskritik – din eller andras

Min gode vän och den allmänt sköna snubben Johan Ingerö skriver (som vanligt) jäkligt läsvärt på sin blogg. Inlägget handlar om Alliansens stora tillkortakommande: Bristen på politiska visioner.

(Att vara lite som sossarna fast bättre räknas inte som politisk vision.)

Med rädsla för indignerade utfall i stil med Hans Tillys idag tidigare omskrivna floskelbingo, vågar helt enkelt inte Reinfeldt, Borg och Littorin utmana det invanda politiska språket, i vilket nyliberal är den värsta svordomen.

Men rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor (och vice versa åt alla håll).

Priset för ett par procent av den bingolottospelande husvagnssemestrande generationen kan mycket väl vara Moderaternas (och kanske hela alliansens) trovärdighet i det som är viktigt för folk under 30.

Ärligt talat är det ju – av en mängd skäl – hellre dem man vill hångla upp, liksom?

Min partikompis Karl Malmqvist kommenterar det hela och jämför den politiska trianguleringen med nationalekonomins beskrivning av den långsiktiga Phillipskurvan och effekten av adaptiva förväntningar. Också i högsta grad läsvärt.

Malmqvist varnar för att väljarna anpassar sig och börjar förvänta sig trianguleringen och att den då kommer att sakna effekt. Detta äger antagligen lejonparten av sin riktighet.

Trovärdighet är all kommunikations hårdvaluta och en viktig väg till trovärdighet är konsekvens. Det går alltså inte att lägga om kursen hur många gånger som helst.

(En gång går dock bra. Särskilt om den omsvängningen skulle gälla FRA.)

När överraskningseffekten av att Moderaterna inte längre hatar facket lagt sig måste man helt enkelt hitta på något nytt.

Att gå tillbaks och ägna sig åt motiverad och välbehövlig fackkritik blir ett lappkast som riskerar att haka av fotbollsmorsorna som för första gången röstade på ett par snälla ögon då det begav sig. Ska man fortsätta ännu längre vänsterut, kan man ju fråga sig vad det är för mening med att hålla på överhuvudtaget.

Det är också förknippat med stora risker att själv inte formulera någon reformagenda. Någon typ av samhällskritik förväntas man ju ändå som politiker att ha. När du inte presenterar någon egen blir det ganska lätt för motståndaren att formulera den åt dig. Särskilt med tanke på att Socialdemokraterna betalar bra för direktkanaler till fackförbundens medlemmars öron.

Om kampanjen i europaparlamentsvalrörelsen var ett smakprov inför nästa års riksdagsvalrörelse har vi problem.

Politik utan innehåll är inte politik. Det är på sin höjd Socialdemokrati.