Bristande kunskap bakom lagändringen

Stockholms läns skärgårdslandstingsråd Gustav Andersson (C) och Karl Malmqvist, seglare (bland annat svensk mästare i 29er och innan dess nordisk mästare i optimistjolle) och förbundsstyrelseledamot i Centerstudenter, skriver idag på SvD Brännpunkt om att den så kallade sjöfyllerilagen är en dum och onödig morallag.

Lagen har uppenbarligen tillkommit genom bristande insikter i sjö- och skärgårdslivets villkor och praxis. Det är OK, vi är människor, vi gör fel. Men nu är det läge att inse att lagändringen var ett misstag och rätta till det.

”Svaret på vold er enda mer demokrati, enda mer åpenhet, men aldri naivitet”

Det är svårt att skriva något som betyder något och som samtidigt inte känns helt banalt, med anledning av de fruktansvärda händelserna i Norge.

Mycket klokt har sagts kring detta, men jag tror att Markus Uvell uttrycker det bäst på Newsmill: ”Sanningen är att fruktansvärda saker kommer att fortsätta hända då och då…”
Inget öppet samhälle kan bygga bort alla risker. Fria människor är fria att tänka även destruktiva tankar. Tydligen har den svenska justitieministern, Beatrice Ask, sagt att det nu är läge att överväga mer övervakning på nätet. Mycket sorgligt och en flat kapitulation inför det fria samhällets motståndare.
Lärdomen kanske istället borde vara att en kompetent, effektiv och lokalt belägen poliskår hade kunnat ingripa snabbare och kanske inte hindrat tragedin, men minskat dess omfattning betydligt.
Pinsamt och ledsamt är också Sverigedemokraternas skamlösa försök att plocka billiga poäng på katastrofen. Den enda trösten är väl att deras neddragna brallor skapar avsmak för en och annan potentiell sympatisör.
Lika usla som SD är, lika stor visar sig Jens Stoltenberg. ”Vedergällning genom mer demokrati” platsar bland de bevingade ord som uttalats av historiens största politiska ledare.

En ineffektiv lösning på ett problem som inte finns

Karl Malmqvist benar ut begreppen kring det så kallade sjöfylleriet och gör samtidigt processen kort med Centerpartiets rättspolitiska talesperson, Johan Linander, som av oklara skäl hyllar den onödiga och frihetshotande ”sjöfyllerilagen” i och med en artikel i DN som jag skrev om häromdagen.

Karl konstaterar att Linander verkar drivas av någon nykterhetsagenda. Jag tycker att det är enklare än så. Tydligen är det ett självändamål att polisen griper många, för något annat ”problem” löser inte lagen.
Detta är ett sådant vedervärdigt exempel på hur en grundlös lag trummas fram av rent populistiska skäl. Lagen hotar inte bara i båtlivet och skärgårdsnäringarna utan har större konsekvenser: onödiga och missriktade lagar urholkar folkets förtroende för rättssystemet.
Om nu det är så viktigt att polisen griper många fritidsskeppare kan jag föreslå att man istället gör pulvermos olagligt, en vedervärdig produkt som göms i mången byssa.

Populism, Peru och ett krig som inte kan vinnas

Populism är en märklig sak och i sig ämne för mången blogginlägg. Frågan har diskuterats i radions OBS och igår handlade det om valet i Peru där alternativen är en vänsterpopulist som lovar allt åt alla och en högerpopulist som berättigar (och bekräftar) sin blodiga historia med att man faktiskt ”mördade färre” (sic).

Nobelpristagaren, Peruanen och en av mina stora idoler, Mario Vargas-Llosa, väljer mellan pest och kolera, men föredrar trots allt vänsterpopulisten eftersom högerpopulisten (Keiko Fujimori, ex-diktatorn Alberto Fujimoris dotter) omger sig med sin fars gamla medarbetare och sålunda med all rimlighet kommer att bemanna en eventuell regering med en gäng som bygger sin politiska gärning på övergrepp, korruption och ständiga brott mot mänskliga rättigheter.
Populism bygger, enligt radioprogrammets analys, på avståndet mellan makten och väljarna. Det kan säkert äga sin riktighet, men resonemanget går nog att förklara enklare. Om folk inte vet så mycket kan de gå på större lögner, förenklingar och generaliseringar. Låg kunskapsnivå och svaga utbildningsinstitutioner är sålunda viktiga hörnstenar. Om detta dessutom kan kompletteras med ekonomiskt armod, som väcker krav på politiskt agerande, har man ramverket till ett maktstruktur som förmår att stampa ned folkets frihet.
Mario Vargas-Llosa har tagit tydlig ställning för en avkriminalisering av narkotika, en åsikt som i den svenska debatten emellanåt skulle beskrivas som en populistisk hållning. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom skulle jag vilja påstå att ”hårda tag mot knarkarna” både är populistiskt och gångbart ute i stugorna.
Att driva en avkriminaliseringsagenda har varit förknippat med gigantiska politiska risker. Jag har själv provat hur det är att sticka upp huvudet i den skitstormen. Det är inte trevligt, men det måste ju göras. Möjligen blir det lite lättare att föra debatten nu när en lång rad stora statsmän och intellektuella gör Vargas-Llosa sällskap och offentligt går ut och förordar en avkriminalisering.
Enligt bland andra Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Richard Branson och Brasiliens och Mexicos expresidenter är det nu dags för världens regeringar att överväga avkriminalisering som ett sätt att bättre hantera det mycket allvarliga läge som råder.
Faktum ÄR att de stora problemen som är förknippade med narkotikamissbruk helt och hållet beror på det faktum att det är kriminaliserat. ”Kriget mot narkotikan” går inte att vinna med mindre än att vi underkastar oss en totalitär kontrollstat och förlusten var ett faktum i samma sekund som kriget förklarades.

Morallagarnas absurditet

Ett exempel på hur sjukt det kan bli när lagstiftningen blir någon slags moralistisk skönhetstävling är hela det rättsfall där en ung flicka åtalas för att hon och en pojke har haft sex.

Det har begåtts ett övergrepp och den skyldige är lagstiftaren, som genom sitt behov av att nå politiska fördelar genom att exploatera människors moralindignation, släpar fram och vänder ut och in på två unga människors innersta liv. Med all säkerhet med stort psykiskt lidande och rimligen även sexuella problem för lång framtid som följd.
Det märkliga är dock, hur bisarrt det än kan låta, att flickan frias. Lagen är solklar: den som är straffmyndig och har sex med någon under 15 år begår våldtäkt mot barn. Tingsrätten konstaterar att pojken inte utsatts för något våld, hot eller tvång, (alla som någonsin har burit omkring på en 14-årig pojkes hormoner förstår hur absurd tanken är) men lagen är ju lagen.

Och ännu en polisskandal…

Läser hos goda vännen Anders W Jonsson en tragisk historia om hur poliser vållar en människas död genom fördomsfullhet och uselt omdöme.

Det är väl ingen större risk att de skyldiga kommer att ställas ansvariga för det, för så går det tydligen inte till i Sverige.
Det måste till en monumental förändring av det svenska rättssystemets sätt att arbeta…

Hornstullsincidenten blir bara värre

Alla känner väl till historien från för något år sedan, då två ”tunnelbanepoliser”, dvs poliser som knäcker extra som biljettkontrollanter i tunnelbanan, begick rov på såväl lag som all anständighet då hotade och tvingade en bloggare att radera bilder på ett ”ingripande” som de hade gjort mot misstänkta tjuvåkare.

Nu visar det sig att åtminstone en av poliserna är eller har varit Sverigedemokrat. Det behöver väl kanske i sak varken betyda till eller ifrån om man bara gör sitt jobb bra och enligt lagen och inte låter politiska motiv styra ingripanden. Så har ju då inte varit fallet.
Vad som tyvärr säger så ofantligt mycket om polisens syn på det hela är dock informationschefens kommentar (som jag läser på Nyheter24):
”Carl Larsson hävdar att han aldrig varit politiskt aktiv i något parti och/eller kandiderat i något val. […] Carl Larsson har ännu inte beslutat hur han ska gå vidare med dessa fakta.”
Vadå ”gå vidare med dessa fakta”? Är det fakta eller inte? Har han kandiderat eller inte? Det är väl för fan bara att berätta hur det är!?
Läs även Aaron Israelsons bloggpost i ämnet.

Rättssamhället bryts ner bit för bit

Jag blir så ledsen. Svenskt rättsväsende håller sakta på att ruttna inifrån. Det är knappast längre relevant att undvika att begå brott med hänvisning till risken att åka fast. Ett samhälle vars rättsmedvetande bryts ner kommer att fungera allt sämre.

Mänskliga drivkrafter, som t ex att skaffa sig ett bättre liv för sig och sina barn, eller till och med grundläggande trygghet som i skydd från att utsättas för hot och våld, stannar inte av bara för att staten inte längre erbjuder trovärdigt stöd för sådana strävanden.
När folk inte litar på de som upprätthåller lagen, försvinner också respekten för lagen.
I tidningarna kan man nu läsa att de maktmissbrukande arslen, som rättsvidrigt trakasserade och hotade en medborgare till att radera bilder på tveksamt ingripande från samma maktmissbrukande arslen, får behålla sina jobb som poliser.
Tyvärr kommer inte detta som någon chock. Markeringen är att detta är den standard som svenska poliser ska mätas efter.
Är du en vanlig svensson kan du kanske klara dig ganska bra ännu många år, men om du ser annorlunda ut, inte är beredd att titta bort när människor trakasseras i tunnelbanan, eller ännu värre – se utländsk ut och samtidigt ha en fin bil – bör du ta för vana att ha ett par femhundringar med dig i mutpengar. Annars är risken stor att polisen ”tycker att du ser drogpåverkad ut” och syr in dig.
Detta är inte långt borta. Och Nya Moderaternas justitieminister Beatrice Ask låter det hända. Hon är nämligen upptagen med brott mot moralen, snarare än brott mot människor.
Detta är ett grundläggande problem med politiken som måste hanteras: svaret på alla frågor är fler lagar. Då verkar man som minister handlingskraftig och det politiska tryck som anbringats i den aktuella frågan kan återgå till det normala.
Förutom de rent ideologiska invändningarna, så finns det rent praktiska: Med allt fler lagar och förbud blir de rättsupphållande institutionernas uppgift allt digrare, med följd att färre brott utreds – resurserna räcker inte till. Saken blir heller inte bättre om medborgarna har svårt att förstå de allt fler lagarnas moraliska grund.
Innan jul hade jag förmånen att lyssna till en föreläsning med Alvaro Vargas Llosa, nobelpristagarens son. Samtalet kom att ganska mycket av vikten av ”the rule of law”. Bristen på detsamma verkar som en systemisk sjukdom på samhällskroppen och är det största problem som många av de latinamerikanska länderna lider av.
Det känns kanske långsökt att varna för detta i ett land som vi tror om hög rättssäkerhet och låg korruption, men utvecklingen ser fan inte bra ut och om inte denna utveckling bryts så hamnar man förr eller senare i en situation som inte utan vidare går att ta sig ur.
Update: SL har en tävling där man kan designa sitt eget SL kort. Detta bidrag är ju mot bakgrund av diskussionen ovan inte så dumt…

Oacceptabel nonchalans från polisen

Helgens stora samtalsämne, artikeln i Sydsvenskan om stenkastning mot en invandrarmamma, väcker starka känslor och många tankar, t ex hur inkompetent, nonchalant och illa fungerande polisen kan vara.

Upprepade och systematiska trakasserier är ganska allvarligt i sig. Stenkastning är oacceptabelt våld och måste beivras. Den slöhet med vilken kriminalkommisarie Göran Schön möter Sydsvenskans frågor är häpnadsväckande och ett tydligt tecken på att saker och ting inte står rätt till med polisen.
Vad ska barnen tänka och tro, när huliganer får kasta sten mot deras mamma och vråla otidigheter, utan att polisen ställer ner kaffekoppen? Att gadda ihop sig i gäng med minsta gemensamma etniska nämnare för att skydda varandra blir på något sätt en följdriktig reaktion. Långt ifrån rätt och med oacceptabla konsekvenser, men fullt begripligt.
Det finns en massa projekt som ska adressera problem som man förknippar med integration, t ex ”Centrum mot rasism”, och tänker att resurserna istället borde läggas på att säkra rättsstatens funktion.