(SD)-populismen samhällsfarlig

Varje gång folk har förfasat sig över Sverigedemokraternas framfart i opinionen har jag sagt att man inte ska underskatta dylika rörelsers förmåga att ställa till det för sig själva.

Populism är alltid dåligt och aldrig långsiktigt hållbart. Den vänsterpopulism vi sett slå Greklands ekonomi i spillror är naturligtvis tragisk, men ännu värre är den typ av populism som syftar till att skuldbelägga en grupp och förklara samtliga samhällsproblem med existensen av vissa människor.

Sådan är Sverigedemokraternas populism.

Jag tror inte för ett ögonblick att ens merparten av människorna i deras opinionssiffror faktiskt är rasister, eller att de ens håller med om Sverigedemokraternas analys av samhällsproblemen, men att de upplever allvarliga samhällsproblem som de söker någon slags lösning på. Ansvaret vilar tungt på oss andra att ta avstamp i samhällskritiken och kommunicera våra lösningar på ett tillgängligt sätt.

De händelser som nu blottläggs är kanske bara toppen på ett isberg. När det börjar skaka finns en tendens att mer rasslar fram. När det gäller den ökända ordväxlingen förekommer en hel del olämpliga ordval, men det är inte det som skrämmer mig mest; ord är ord och kan yttras i affekt utan att det egentligen behöver betyda så mycket. Vad som oroar mig mer är förhållningssättet, att man reagerar som man gör, släpper halvdolda hot och det utomordentligt kuriösa faktum att man filmar det hela OCH sparar filmen som någon slags trofé över sin framfart mot det osvenska i natten. Och då kommer vi till pudelns kärna: Sverigedemokraterna tar sig rätten att definiera vem som är svensk, dela upp samhället i svenskar och andra och odla konflikten dem emellan.

Fruktansvärt destruktivt, cyniskt och förbannat osmakligt.

Läs även Frihetligt, Soran Ismail i Expressen och Högberg.

Update: Jag ser nu att de interna stridigheterna växlar upp.

 

Kapitalismens kris?

Vänsterns förmåga att lyfta ut en statisk ögonblicksbild och helt kunna bortse från historiska fakta är lika märklig som imponerande. Den överträffas egentligen bara av förmågan att missförstå kapitalismen, som i bästa fall förväxlas med korporativism, men kanske oftare som ett samlingsbegrepp för allt som är ”dåligt”.
Även från (någorlunda) seriösa debattörer får man allt oftare höra att kapitalismen har misslyckats och exemplen finanskris och Grekland läggs fram som bevis.
Alltså, utan kapitalism hade hela världen varit Grekland! Det hade inte funnits några finanser att krisa kring!
Man kan ju undra var sådana som Kajsa Ekis Ekman tror att stålarna kommer ifrån, de som de vill ska distribueras på ett mer ”rättvist” sätt? Hur kan man ha missat att värdet någonstans måste skapas? Att enskilda människor i frivillig samverkan tar initiativ som utvecklar näringslivet och som lösgör resurser för allt som vi tar för givet? (Värme i bostäderna, t ex, för att anknyta till Ekmans artikel.)
Kapitalism är inget annat än frihet för folk och företag att använda sina förmågor att tjäna pengar. När så sker uppkommer tillväxt som kommer alla till del på ett eller annat sätt. Det är ju fullt förståeligt att anse det olyckligt att några lyckas bättre än andra, men man måste ju begripa att det inte gynnar någon att slå undan förutsättningarna för effektivt skapande – en ofrånkomlig konsekvens av socialismen.
Om Grekland är ett exempel på misslyckande är det väl snarast frågan om ett politikens misslyckande: Ineffektiv och rättsosäker skatteuppbörd, en växande offentlig sektor med livstidsanställningar och ett näringsliv utan förutsättningar och förmåga till förnyelse.
På det en vänsterpopulistisk politisk kultur där den som lovar allt åt alla vinner medborgarnas gunst.
Kris för kapitalismen? My Ass…

Sjöfyllerilagen ett uttryck för moralism

Gustav Andersson, (C), skärgårdslandstingsråd i Stockholm, skriver på sin blogg om att den så kallade sjöfyllerilagen är en onödig morallag. Och jag håller med. Den är tillkommen av de allra sämsta av politiska skäl – skamlös populism.

Man ”tar i” mot något som en majoritet kan hetsas till att anse moraliskt förkastligt, men med en åtgärd som faktiskt inte löser några som helst problem och samtidigt slår undan benen för en fram tills nu växande skärgårdsnäring. (Förutom det glädjemord för båtlivet man samtidigt begår.)
Eftersom ingen verklig grund för lagändringen existerar tvingas lagens försvarare förvanska sanningen och hävda att olyckorna ökat och att lagen löser något problem, men så är inte fallet. Det farliga beteendet omfattas inte av lagen (små båtar och ofta i sjöar där varken sjöpolis eller kustbevakning finns) eller omfattades redan av tidigare lagstiftning (båtförare är dyngrak och en fara för sig själv och andra).
Det är vanligt hederligt och hyggligt folk, sådana som sjökrogarna gärna vill ha som gäster och som sköter sig väl både till sjöss och på land, som får sin frihet kringskuren av inga andra skäl än att några moralkärringar till riksdagsledamöter ska kunna lura i några stackars väljare att de åstadkommer någonting om dagarna.
Läs tidigare inlägg i frågan från denna blogg.
Läs även Karl Malmqvist och titta på ABC-nytts inslag.
Experterna på sjörätt (och professorerna) Hugo Tiberg och Mats Edenius sågar lagen vid fotknölarna i en artikel på DN Debatt från i våras.

Gnäll inte på vänstern, greker

Maria Ludvigsson är ny på Svenskans ledarsida och levererar idag en artikel som verkligen sätter tonen.

Rapporteringen kring Grekland och krisen har varit en smula märklig. Möjligen beror det på den svenska journalistikens vänstervinkling på det mesta. Det kanske är helt enkelt svårt att förstå att den situation som grekerna hamnat i inte är kapitalets, västvärldens eller någon annans fel. De har konsekvent röstat på vänsterpopulister som lovat allt åt alla och till slut funkar det inte längre.
Någon måste helt enkelt baka kakan som så frikostligt fördelas av politiker som är snela. I Grekland bakas det inget, man är fullt upptagen med att kasta sten på polisen och vandalisera banker.
Lika lite som våld och hot förmår skapa värde, lika lite är Vasilis Zahos tårar giltiga som valuta för att betala de skulder som han och hans landsmän dragit på sig.
Som Margaret Thatcher en gång sa: ”The problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money.”
Och problemet med Grekland är – som Maria Ludvigsson skriver – inte vänsterpopulisterna, sådana finns det alltid, utan att ingen högerliberal satte ned foten och hade modet och den kommunikativa förmågan att förklara att man faktiskt måste skapa mer värde än vad man sätter sprätt på.
Storbritannien var mycket illa ute på 70-talet. Galopperande inflation, en föråldrad industristruktur, massarbetslöshet och allmänt elände. Margaret Thatcher ändrade allt. Precis allt. Trots att hennes medicin var besk, lyckades hon förklara dess nödvändighet för en majoritet av britterna och Storbritannien vändes från en uträknad krisekonomi till ledande i Europa med en löftesrik framtid för miljontals britter som annars skulle levt i arbets- och hopplöshet.
Greklands problem kan bara lösas genom att grekerna börjar skapa igen. Om man vill hjälpa dem på något sätt är varje åtgärd som kan återinföra stabila institutioner som säkrar marknadernas funktionssätt guld värda. Våldsamma demonstrationer och vandalism, understödda av europafacket (fram till nyligen lett av svenska Wanja Lundby-Wedin) är det inte.

Populism, Peru och ett krig som inte kan vinnas

Populism är en märklig sak och i sig ämne för mången blogginlägg. Frågan har diskuterats i radions OBS och igår handlade det om valet i Peru där alternativen är en vänsterpopulist som lovar allt åt alla och en högerpopulist som berättigar (och bekräftar) sin blodiga historia med att man faktiskt ”mördade färre” (sic).

Nobelpristagaren, Peruanen och en av mina stora idoler, Mario Vargas-Llosa, väljer mellan pest och kolera, men föredrar trots allt vänsterpopulisten eftersom högerpopulisten (Keiko Fujimori, ex-diktatorn Alberto Fujimoris dotter) omger sig med sin fars gamla medarbetare och sålunda med all rimlighet kommer att bemanna en eventuell regering med en gäng som bygger sin politiska gärning på övergrepp, korruption och ständiga brott mot mänskliga rättigheter.
Populism bygger, enligt radioprogrammets analys, på avståndet mellan makten och väljarna. Det kan säkert äga sin riktighet, men resonemanget går nog att förklara enklare. Om folk inte vet så mycket kan de gå på större lögner, förenklingar och generaliseringar. Låg kunskapsnivå och svaga utbildningsinstitutioner är sålunda viktiga hörnstenar. Om detta dessutom kan kompletteras med ekonomiskt armod, som väcker krav på politiskt agerande, har man ramverket till ett maktstruktur som förmår att stampa ned folkets frihet.
Mario Vargas-Llosa har tagit tydlig ställning för en avkriminalisering av narkotika, en åsikt som i den svenska debatten emellanåt skulle beskrivas som en populistisk hållning. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom skulle jag vilja påstå att ”hårda tag mot knarkarna” både är populistiskt och gångbart ute i stugorna.
Att driva en avkriminaliseringsagenda har varit förknippat med gigantiska politiska risker. Jag har själv provat hur det är att sticka upp huvudet i den skitstormen. Det är inte trevligt, men det måste ju göras. Möjligen blir det lite lättare att föra debatten nu när en lång rad stora statsmän och intellektuella gör Vargas-Llosa sällskap och offentligt går ut och förordar en avkriminalisering.
Enligt bland andra Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Richard Branson och Brasiliens och Mexicos expresidenter är det nu dags för världens regeringar att överväga avkriminalisering som ett sätt att bättre hantera det mycket allvarliga läge som råder.
Faktum ÄR att de stora problemen som är förknippade med narkotikamissbruk helt och hållet beror på det faktum att det är kriminaliserat. ”Kriget mot narkotikan” går inte att vinna med mindre än att vi underkastar oss en totalitär kontrollstat och förlusten var ett faktum i samma sekund som kriget förklarades.

Miljöpopulism som säljknep

Ett välkänt knep för folkförförelse är att exploatera rädslan för det okända. Det har förekommit i olika former under historien och inte sällan med förödande resultat.

En inte lika direkt osmaklighet som många av historiens brutala exempel, men som ändå kan få skadliga följder, är det som livsmedelskedjan City Gross håller på med när de förklarar att deras kött är ”GMO-fritt” och implicerar att GMO skulle vara något hemskt och farligt.
För detta får City Gross idag ett rejält och välförtjänt kok stryk av en lång rad forskare.