Stämmoombud till Åre

Stämman i lördags skulle ju även välja ombud till stämman i Åre i höst. Viss dramatik föregick det beslutet, då CUF ville ingå i den ordinarie representationen. (Tobias Gillberg var föreslagen som ersättare.)
Antalet ombud som ett distrikt får skicka utgår från antalet kommuner i distriktet och eftersom Stockholm bara är en kommun får Stockholmscentern bara skicka 5 ombud. Att jämföra med t ex Stockholms län som får skicka 30, fastän man representerar ungefär lika många väljare som Stockholms stad.
Länet låter som vanligt ålder gå före skönhet när de väljer sina ombud. Av de 30 fick inte en enda från CUF plats. Detta är lika trist som korkat om man vill framtidssäkra centerpolitiken. Dessutom har CUF jobbat hårt och smart och betytt oerhört mycket för det goda valresultatet i både staden och länet, så de förtjänar verkligen att få vara med på riktigt. Mer än många andra.
De utmanade Bengt Hansson som var föreslagen av valberedningen och efter en liten debatt klev Bengt upp i talarstolen och deklarerade att han tyckte att CUF hade en poäng i detta och därför avstod sin plats, så att Tobias Gillberg fick den. Snyggt och stort av Bengt som med detta vann stor popularitet i Stockholm, ett distrikt som han är ny i, trots gedigen bakgrund i Centerrörelsen som bland annat mångårigt kommunalråd i Vaxholm.
Som ersättare valdes bland andra undertecknad.

Juholt och den politiska utvecklingen

Polarn Johan Ingerö benar med sedvanlig skärpa upp politikens troliga utveckling och partiernas olika utmaningar i denna bloggpost och förklarar varför Juholt antagligen inte kommer att ha det så lätt.

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Den tid då Arbetarrörelsen kunde styra och ställa lite som de ville är över. Verkligheten är en mäktig fiende och så länge Sveriges gränser separerade folkskälen från omvärlden gick den att hålla stången, men saker och ting ser annorlunda ut idag.

Media är inte längre samma sak som under den tid som Juholt verkar längta tillbaka till. Socialdemokratisk dominans krävde kontroll över informationsspridningen. Numera kan svenskarna kolla på CNN och läsa internationella nyheter på nätet. Medborgarjournalistiken utmanar och ifrågasätter på alla sätt och från alla håll.

Det är naturligtvis ingen slump att Socialdemokraterna ville ha ett förbud mot paraboler. De ville helt enkelt fortsätta att kontrollera vilken information Svensken fick sig till livs. (Detta var alltså så sent som 1987.)

Det var egentligen inte så länge sedan som Palme kunde ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet och dessutom tvinga den privatägda tidningen Dagens Nyheter till falska dementier i den så kallade Geijeraffären, även om det nu känns som en helt annan värld.

Kultursektorn förstatligades indirekt genom att staten (och kommunerna) finansierade mer och mer av den. Möjligen till viss del i välmening, men med effekten att kulturutövning med annan finansiering i hög grad drabbades av undanträngningseffekter. Följdriktigt stödjer också kulturens intressen det politiska alternativ som erbjuder kulturen bästa livsvillkor. I ett system där staten dominerar kulturfinansieringen, kommer också den politik som lovar mest av sådan finansiering, premieras av de för samhällsutvecklingen så viktiga kulturinstitutionerna.

Arbetsmarknadens sammansättning har också förändrats med strukturomvandlingar. Förr i tiden var enkla jobb ofta nästan lite isolerade från omvärlden. I gruvor och fabriker pratade jobbarna mest med varandra. Facket, med sin unika särställning, hade helt andra möjligheter att trycka ner sin världsbild i medlemmarnas halsar. Med en växande tjänstesektor pratar folk med varandra på ett helt annat sätt i kontakten med kunder och leverantörer. Tjänsteföretagen är ofta mindre organisationer i vilka anställda och ägare har nära kontakt. Svårt då för en aldrig så slipad klasskampsagitator att måla upp den senare som ondskan själv.

Ekonomiskt lever vi i en globaliserad tillvaro med avreglerade finansmarknader och ömsesidigt beroende av vår omvärld.

Den politiska kraft som sossarna besatt under 50- och 60-talen byggde på centralistiska ekonomiska och kulturella strukturer, som faktiskt inte finns längre på samma sätt. Möjligheterna för Juholt att gå till val på drömmar om denna svunna tid torde sålunda vara begränsad.

Ministerämnet Magnus

Jag gillar Magnus Andersson, det är ingen hemlighet för alla som följer den här bloggen. För det första är han grymt skärpt och har en tydlig moralisk och ideologisk kompass, som dessutom i mitt tycke pekar i rätt riktning. Men det viktigaste som politiker är kanske hans förmåga att nå ut!

Jag blev jäkligt förbannad på partikompisarna i Stockholms län som flyttade NER Magnus på riksdagslistan. En person som tar för sig och jobbar hårt och smart och förstår hur man samverkar med media på ett effektivt sätt förtjänade ett bättre utgångsläge.
En enkel mediamätning ger vi handen att Magnus gör åttor kring samtliga andra på länets lista och frågan är om han inte sällar sig till den särklass i vilken Annie Johansson och Fredrick Federley ställer sig i när det gäller lyskraft?
Som kommunalråd i Solna verkar Magnus göra bra ifrån sig redan och med några månader i kroppen kommer han att bli en av de naturliga ledarna i Storstockholmspolitiken. Häromdagen hade han DN Debatt och idag SvD Brännpunkt om den angelägna frågan om tunnelbana norrut, som han skriver tillsammans med Maria Rankka från Stockholms Handelskammare.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur väl sådana krafter skulle behövas i regeringen.

Politiken och näringslivet SKA kommunicera

För ett par veckor sedan skrev jag om hur de nya ministrarna utsätts för en övernitisk, eller åtminstone felriktat nitisk, granskning.

Det som händer nu mot Moderaternas nya partisekreterare, Sofia Arkelsten, är orättvist och faktiskt ganska osmakligt.

Orsakerna till varför denna storm kring Sofia äger rum är huvudsakligen två.

Dels är det ett uttryck för frustration hos den granskande mediakåren, över att inga av de nya ministrarna kunde uppbåda tillräckligt tryck för att de skulle kollapsa och kasta in handuken.

Dels är det också fråga om ett allvarligt missförstånd om näringslivets roll. Möjligen har det att göra med att den samlade journalistkåren överlag håller sig med vänsteråsikter, som ger synen på näringslivet och dettas förhållande till politiken.

Att politiken och näringslivet kommunicerar är inget konstigt. Tvärtom är det mycket viktigt! Hur olika politiska beslut påverkar företagens möjligheter att leva och verka måste in i bedömningsmodellerna och det enda sätt på vilket detta kan ske är genom kommunikation.

Shell är ett oljebolag och sådana älskar miljövänstern att hata. Icke desto mindre är oljebolagens verksamheter livsviktiga för samhällets funktionssätt. Att Sofia Arkelsten deltar i samtal med sådana för miljön och energiförsörjningen så viktiga företag är inget som kan ifrågasättas. Inte heller att de pröjsar flygplåten för hennes medverkan i seminariet. Kritiken mot det är infantil.

Ibland frambärs att så kallad ”lobbying” är något skadligt och ska lagstiftas emot eller regleras på olika sätt, men då avses som regel BARA näringslivets kommunikation. I så fall måste även LO, IOGT-NTO och Astma- och Allergiförbundets kontakter med politiker stoppas eller regleras på samma sätt.

Jag gillar Sofia, för hennes kompetens, men också för hennes integritet. Hon är en nya tidens politiker och en gigantisk tillgång för riksdagen, Moderaterna, Alliansen och Sverige. Drevet mot henne saknar alla proportioner och jag bara hoppas att hon inte tar allt för illa vid sig. Debatten handlar faktiskt på inget sätt om henne och definitivt inte om hennes viktiga och väl utförda arbete.