Varför svarar inte gruppledningen?

Det vore smakfullt att kosta på sig om inte en förklaring, så i alla fall en kommentar! Eftersom frågan om FRA’s utökade befogenheter uppenbarligen är så pass viktigt att man väljer att offra både medborgarnas och enskilda ledamöters integritet borde det ju finnas massor av goda argument?

Men från gruppledare Annika Qarlsson är det hittills tyst.

CUF och den nyvalde ordföranden Magnus Andersson, toppar TV4-nyheterna och berättar om ett öppet brev till gruppledningen där man tar avstånd från det sätt på vilket man behandlar sina folkvalda kollegor.

En välkommen och viktig markering av morgondagens centerpolitiker, som förtjänar ett svar från gårdagens.

Update: Gruppledningen svarar:
”De allra flesta har ingen aning om vad signalspaning är – efter vinterns och vårens debatt är det något fler…

Det har varit en lång resa där känslorna har svallat heta och där det både är sakargument, ideologiska argument och politiskt spel – såklart. Vi har haft Annie och Staffan som gjort ett omfattande och ambiöst arbete och lyft fram de krav för att stärka integritetsskyddet som vi från partiet sedan fått med i dagens betänkande. När vi då fått in de krav vi ställt så är det också en del av spelets regler att ställa upp bakom besluten.

Jag är fullt medveten om att det är en svår röstning för några idag. Nästa votering är en hjärtefråga för någon annan. Att fatta beslut i en demokratisk process är inte alltid lätt – men demokrati är ett lagspel. ”

Annika Qarlsson, gruppledare (c).

Fortfarande dock utan argument om varför förslaget är bra.

Vad är viktigare än demokrati?

Vad som händer i FRA-frågan är inget annat än en politisk skandal.

Anledningen till att jag har varit så imponerad av Centerpartiet den senaste tiden (och till och med blivit medlem) är synen på integritet och öppenhet.

Och integriteten har inte bara varit ord på papper. Det har funnits en uppfattning om att Centerpartiets riksdagsmän verkligen sitter på sina väljares mandat. Att ingen kan piska in dem att rösta mot sin vilja och mot de löften de ställt till dem som röstat in dem.

Det är tyvärr läge att ompröva den uppfattningen.

Fredrick Federley och Annie Johansson har deklarerat en avvikande uppfattning jämfört med den övriga riksdagsgruppen (och regeringen). Det märkliga är att det är Annie och Fredricks linje som ÄR partilinjen. Eller åtminstone var det tills nu, när Centerpartiets riksdagsgrupp kör över förtroenderådet för nästan exakt ett år sedan, då man fastslog Öppenhetsmanifestet.

(enligt Centerpartiets stadgar är förtroenderådet beslutande organ i de fall då frågor av riksstämman eller partistyrelsen hänskjutits dit för avgörande. Sidan 18, §25, Mom 3.)

Annie ger sin förklaring om varför hon nu byter fot och det handlar om att hon upplever att förslaget blivit lite bättre, samt att hon litar på att sossarna skickar frågan till KU och på så sätt förhalar den.

Fredrick tar bladet från munnen och berättar om den veritabla mobbing som gruppledningen utsätter honom för. Han sätts i en ofattbart prekär situation. Lojaliteten mot sina väljare står överst, om det råder inget tvivel. Men att trycka på rätt knapp i morgon innebär en utfrysning från partigruppen, och med det ett kraftigt reducerat inflytande för Fredrick Federley och i förlängningen dem som röstade på honom.

Vad är det då som är så viktigt att parti- och gruppledning väljer att nonchalera partiets interndemokrati?

Vad är det som är så viktigt att man behandlar sina kanske mest lysande nya stjärnor i riksdagen på det här sättet?

Vad är det som är så viktigt att man säljer ut sin övertygelse och det som partiet var överens om för ett år sedan?

Dessa frågor kräver svar.

En annan fråga man kan ställa sig är var andra som tidigare haft starka åsikter i FRA-frågan befinner sig nu. Hos Johan Linander kan man läsa många och långa rader upp och ner om hur konstitutionen fungerar när det gäller minoritetsbordläggning. Men inte något som ärligt förklarar om och i så fall varför det var läge att byta åsikt.

Har någon sett något blogginlägg, debattartikel eller någonting överhuvudtaget från en centerpartist som öppet och stolt berättar om att man tänker rösta ja på torsdag, och varför?

Something is rotten in the state of demokrati.

Update: Det är nu klart att sossarna gör gemensam sak med vänsterpartierna och stoppar förslaget.

Varför är det så bråttom?

Vaknade i morse till Ekot och Annie Johanssons milda stämma och kloka ord.

Övervakningsivern – med Mikael Odenberg i spetsen – verkar vara ett skenande lok, där inga argument tillåts hindra dess framfart.

Vad finns det för anledning att INTE lyssna på integritetsskyddskommittén, som säger att det egentligen krävs en betydligt mer omfattande bedömning av konsekvenserna för den personliga integriteten?

DN skriver en hel del om detta också.

Update: Henrik Sjöholm skriver på sin blogg om att WIRED uppmärksammar det svenska övervakningsförslaget och beskriver det som det mest långtgående i Europa när det gäller övervakning av sina medborgares e-posttrafik.

Stoppa storebror

Lagrådet sägerja till avlyssning”. Men kompletteringar och förändringar kommer att krävas för att ökad elektronisk övervakning av folket lagligen ska kunna göras.

Det är en mycket farlig utveckling vi går till mötes. Tyvärr verkar det också råda en blocköverskridande enighet (S+M/fp) om att individers integritet inte är så mycket värt.

Det finns heller inget vetenskapligt stöd för att ökad övervakning faktiskt hjälper. Brottslingar och terrorister skaffar sig alternativa vägar att kommunicera, medan vanligt folks privata sfär riskerar att bli allt annat än privat.

Detta är en jävligt viktig principfråga som kräver mer debatt och diskussion än som hittills ägt rum.

Kolla Pär Ströms site: Stoppa Storebror.

Update: SvD skriver också om grunkulationen.