(S) sjunker genom golvet

S-krisen ser bara ut att bli värre och värre. Idag publicerar SVT en undersökning de låtit göra om det förtroende de svenska väljarna känner för regeringsalternativen. Att Alliansen leder på totalplanet är väntat, men ett par saker är direkt anmärkningsvärda.

1. Till och med LO-medlemmarna har högre förtroende för alliansregeringen när det gäller förmågan att sköta landets ekonomi.

2. ”Välfärden” har varit Socialdemokraternas paradgren. Inte för att deras politik varit särskilt bra på området, men de har ändå lyckats ha en hög trovärdighet i frågan. Detta har nu förändrats. Alliansen leder även vad beträffar att vara bäst på att ”trygga välfärden”.

De som försöker driva någon slags framåtsyftande interndebatt, baserat i verkliga förhållanden kring Socialdemokraternas läge, anklagas för illojalitet och krypskytte. Ett trist förhållande som driver deras parti allt längre från en vändning.

Jag tror faktiskt att det är dags att börja tala om ett paradigmskifte i svensk politik. Det finns, enligt min mening, ingenting som tyder på att Socialdemokraterna åter igen kan bli den kraft de varit.


SVT, SVT/Mats Knutson och Expressen.

In for the kill

Det hela känns nästan regisserat. Samtidigt som Juholt reser landet runt för att ”återupprätta sitt förtroende”, något som tydligen går lite sådär, släpper Nya Moderaterna alla spärrar och ägnar sin stämma åt att vältra sig i traditionell socialdemokrati på sin stämma i Örebro.

Det långsiktiga resultatet av detta kan man naturligtvis inte veta, men en sak är säker: Moderaternas taktik fungerar. Sakta men säkert marginaliseras socialdemokratin. De är i de flestas ögon inget alternativ idag. Ytterst få kan nog tänka sig Juholt som statsminister.
Det faktum att Nya Moderaterna idisslar Socialdemokratiska tankar kanske inte direkt tilltalar alla som tidigare av vana röstat på (S), men det luckrar upp fältet och gör att många tidigare S-väljares kompasser snurrar betänkligt när SIFO ringer.
Detta är bra och dåligt. En rotation bland vaneväljare kan vitalisera demokratin. Till det sämre hör att det knappast är några nya idéer som väcker väljarnas lust att röra på sig.

”Centern lyfter alliansen till egen majoritet”

Rubriken är från Dagens Industri och är vacker läsning, även om man naturligtvis inte ska dra några större växlar på den. Opinionsundersökningar är bara opinionsundersökningar, men det är ändå betydligt roligare när de pekar uppåt än tvärtom.

Update: DN skriver också.

Kan vi vara överens om att det kanske behövs lite förändring snart?

Säga vad man vill, men Centerpartiets frontfigurer har onekligen blivit mycket bättre på att ta plats i debattmedia. Bra jobbat!

För ett par veckor sedan var det Anna-Karin Hatt som outade sin kandidatur till… tja, en hel del. Idag slår Kristina Jonäng på den stora trumman i SvD.
Utan att recensera Jonängs idéer idag kan man ju ändå ställa sig frågan varför hon inte gjorde allt detta när hon under 2009 och 2010 var ytterst ansvarig för Centerpartiets strategi?
Under den perioden fattades strategiska beslut som har lett oss fram till var vi är nu: 4%. Jag tror ärligt talat att det inte är MER av den medicinen som behövs…

Jag är beredd att jobba häcken av mig för Maud!

Mot bakgrund av de senaste dagarnas diskussion om ledarskapet i Centerpartiet kommer idag Skops senaste opinionsundersökning som ett stänk påminnelse av situationens allvar. I den hamnar vi under 4%, för andra gången sedan valet.

För att lugna mina nerver skulle det sitta fint med lite öppenhet kring hur vi ska kunna vända detta. Jag älskar ju Maud och det hon gjort för Centerpartiet, men det finns ju gränser för hur mycket vi kan backa utan att man gör några förändringar. Vi måste nog inse att läget är så funtat att sådana kommer att behövas.
Maud själv säger att hon sitter så länge hon tycker att det är ”kul”, men jag tror att den öppenhetslinje, som vi alla är överens om att Centerpartiet ska följa, kräver någon slags prognos över ledarskapets förväntade lustkänslor framöver. Vill Maud Olofsson leda oss till ett succéval 2014?
Kommer ett positivt besked därom är jag beredd att jobba häcken av mig. För Maud. Men, och det är ett stort men, förändringar måste ske. Förändringar vad beträffar politikens inriktning, partiets organisation och ledarskapets bemanning.
Alltså stora och riktiga förändringar. Inte bara ord på papper, utan riktiga i handling, manifesterade i tuffa beslut och benhårda markeringar som visar att det menas allvar.
Partiledaren måste visa att hon är beredd att göra en make over av sitt ledarskap. ”Kill her darlings”, tänka fritt och nytt. Byta ut de flesta av sina nuvarande medarbetare och även, om inte alla, så i alla fall flera av de statsråd som nu förknippas med och driver på i den riktning som håller på att föra oss in på grunda vatten.
Läs även unga och kloka Hannes Herviue om saken.

Hög tid för stora förändringar

För oss som är verksamma i näringslivet är förändringens nödvändighet obarmhärtigt tydlig. Anpassa dig så att du är relevant för dina kunder eller gå under. Samma förhållande råder i politiken, men fast med inbyggda tröghetssystem som gör signalerna mindre tydliga. Man gör så att säga affär en gång vart fjärde år, jämfört med företagen som gör det varje dag.

Icke desto mindre är det helt uppenbart att Centerpartiet har gjort för få affärer detta valår och som det ser ut i opinionen just nu är ännu färre sugna på att köpa det vi säljer.

För det första är det naturligtvis frågan om vad det är vi ska erbjuda väljarna. Det finns viktiga grunder i Centerpartiets ideologiska kärna som måste få ta sig uttryck i våra politiska strävanden, varav den allra viktigaste kanske kan sammanfattas med att statens makt ska minska till förmån för den enskilda individens.

Sedan ska politiken ut på marknaden och affärsprocessen omfattar många moment. Det handlar om att ha ett stabilt varumärke, något som underlättar affären genom att förse köparen med en positiv grundbild av Centerpartiet. Som ger säljaren utrymme att fokusera på det som leder till avslut istället för att behöva börja förklara från början vad Centerpartiet är för något.

Redan där har vi problem. Jag tror inte att det är solklart för en normal väljare vilket parti Centerpartiet är. Vi dras fortfarande med en stämpel om att företräda vissa delar av landet, medan vi i själva verket – precis som alla andra partier – vill vara ett parti för hela Sverige.

Vi har stora problem med säljet. Alla företrädare, kandidater och valarbetare, är partiets motsvarighet till företagens väskdängare. Att en säljare inte säljer kan bero på två saker: Produkten är dålig eller att säljaren är dålig. Att vissa av våra företrädare runt om i landet lyckats landa mäktiga storordrar (Emil Källström från Västernorrland, t ex) tyder ändå på att det finns attraktiva artiklar i vår portfölj.

För både trade och marknad krävs en kommunikationsavdelning som står på tårna. I år tycker jag att Centerpartiets valmaterial var bättre än någonsin, men det finns fortfarande enormt mycket att göra på området.

Det handlar dels om ren kompetens, men det handlar lika mycket om att släppa in kommunikationen i de politiskt strategiska processerna. För varje strategiskt beslut som fattas finns kommunikativa konsekvenser – hot och möjligheter. Dessa måste analyseras och integreras i utformningen av partiets politik, utnämnandet av dess företrädare och valet av vilka allianser man väljer att verka inom.

För att Centerpartiet och dess säljorganisation ska fungera bättre framöver krävs stora förändringar, i arbetssätt såväl som i organisationen. De distrikt som nu gjort dåliga val måste också rikta blickarna inåt och fundera på vad man kan göra bättre till nästa gång. Det är en del besvärliga frågor som måste ställas. Frågor som kräver brutalt ärliga svar.

(M) off the charts

Socialdemokraterna har det ju inte lätt. I den senaste opinionsmätningen förlorar man ännu mer av det redan kraftigt decimerade stöd med vilket man förlorade valet med dunder och brak.

Jag tror ärligt talat inte ens att Baylan kommer att försöka förklara bort katastrofsiffrorna denna gång. (S) är ett parti i djup kris och det kommer bara att bli värre.

Medan vi i Centern brukar vara bäst när det gäller, så har Moderaterna en stolt tradition av att vara bäst på träning. Idag, såhär två månader efter VM, spöar man Panathinaikos med 3-0.

Kul också att siffrorna skulle räcka till egen majoritet utan KD, även om Centerpartiet behöver bli mycket starkare i sällskapet för att viktiga frågor om frihet för folk och företag ska hamna på agendan.

Update: Missa för allt smör i Småland inte Tokmoderatens inlägg på ämnet.

Statskritiken måste vara maktoberoende

I en mycket intressant intervju i Dagens Opinion med Aron Etzler skjuter många tankar fart.

Alla idéburna rörelser riskerar för eller senare att fastna i formen. Allt man kämpat för och emot riskerar liksom att bränna fast en skärmbild av en verklighet som inte längre gäller. Det är ett tillstånd som präglat den så kallade arbetarrörelsen en längre tid i varierande grad.
Politik är ju alltid att vilja något. Det kan ofta vara en ganska odefinierad utopi som företrädesvis kommuniceras implicit genom att kritisera tingens tillstånd idag, men det är likväl att vilja något annat än det som är. En relevant färdväg mot det man vill måste utgå från var man är, vilket ställer krav på just verklighetsbeskrivningen.
Vänsterpartiernas kommunikation i årets valrörelse utgick i hög grad från en undermålig sådan verklighetsbeskrivning. Folk kände nog inte helt och hållet igen sig i det elände som vänstern beskrev.
Även om jag – liksom Aron Etzler – tycker att vi som vill ha ett friare samhälle (såväl ekonomiskt som socialt) har haft bättre fart i idéarbetet får vi nu inte tappa greppet. Vi som ägnar oss åt frihetlig opinionsbildning slits mellan att kritisera vår regering för att inte vara tillräckligt liberal, samtidigt som vi vill försvara den mot ett annat regeringsalternativ som skulle vara ännu sämre ur ett liberalt perspektiv.
Att kritisera staten, men samtidigt försvara de partier som förvaltar den, är en inte helt okomplicerad manöver. Icke desto mindre är det nödvändigt att hitta vägar att göra det…
Läs även Fredrik Segerfeldt.