Svenska flyguppdrag långt ifrån riskfria

beslutades då att Sverige ska delta med en division JAS Gripen för att hjälpa till att freda luftrummet över Libyen. Man optimerar naturligtvis teknik och taktik för att inga onödiga risker ska uppstå. Dock måste man vara medveten om att dylika företag innebär faror.

Det är lite ironiskt. En av de flygplanstyper de svenska JAS Gripenplanen kommer att kunna möta över Libyskt luftrum är franska Mirage III och Mirage 5, som har tjänstgjort i Kadaffis styrkor om än i något mindre skala än Sovjetiska/Ryska stridsflygplan. MiG 23 och 25 utgör väl stommen i Libyens flygvapen.

Det finns erfarenheter från liknande situationer av framförallt amerikanska flygplan mot MIG 23:or. 1982 sköt syriska MiG 23:or ned två israeliska F16 med sina AA-7 ”apex”-robotar. Ett sovjetiskt svar på den klassiska sidewindern som inte ska underskattas med sina mäktiga prestanda.
När det börjar pipa och blinka på cockpit har de svenska flygförarna sannolikt en Apex på väg i tredubbla ljudhastigheten, som hänger med i svängar upp till 7 G och exploderar i ett moln av vassa metallbitar när den kommer i närheten.
Nu är det väl meningen att JAS Gripen ska kunna åka ifrån sådana vapen, men det bygger lite på att man har ordentligt med bränsle för att både köra med efterbrännkammare och kunna ta sig hem. Apex jagar i fem mil och behöver liksom inte tänka på refrängen.
Det är väl på sätt och vis bra att JAS-planen nu kan användas till något vettigt och det ska bli intressant att se hur de står sig i skarpt läge.

Nu måste FN skriva ett jättejätteargt brev

Vad som blir allt tydligare i dessa frihetskampens rafflande dagar är hur irrelevant FN börjar kännas. Ärligt talat, varför ska vi lyssna på mördare från tredje världen och väga in deras intressen i den internationella politiken?

Varför ska vi hjälpa dem genom att legitimera deras förfärliga styren och låta dem sola sig i den internationella diplomatins strålglans?
Dagens ledare i SvD förser tveksamma med en lång rad argument.
Johan Ingerö skrev för några dagar sedan om idén om ett Demokratiernas Förbund, en sammanslutning av stater som inte i första hand har som affärsidé att plåga skiten ur sina medborgare…

Gaddaffi gör mig till bombliberal

Vänstereliten brukar vråla ”bombliberal” efter folk som tycker att det kan vara på sin plats att hindra storskaligt mördande med hjälp av en och annan välplacerad smällkaramell västerifrån.

Principiellt är jag skeptisk till militära interventioner. De har en tendens att skapa lika många problem som de löser. Men det finns undantag…
För det första ska man inte underskatta amerikanernas närvaro i Irak som en bidragande faktor till de frihetstörstande nordafrikanernas nyfunna självförtroende.
För det andra kan man ju inte bara se på när en galning försöker mörda ”sitt” folk?
Läs även Johannes Forssberg som för dagen är osedvanligt läsvärd i Expressen om hur vänstern hatar USA mer än de tycker om människor.

Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.
Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.
Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.
Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.
Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.
Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.
Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN’s arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)