Storm i ett vattenfallsglas

Att jag tycker att statligt företagande inte är en alltigenom lysande idé kommer väl knappast som någon överraskning för någon som läser den här bloggen någon gång då och då.

Är detta dessutom ett energiföretag blir det extra pikant, eftersom energiproduktion så gott som alltid är förknippat med ett visst miljöslitage. (Och/eller risker.)

Energiminister Maud Olofsson är inte den första att ha problem med Vattenfall. Det är möjligt att hon kunde ha hanterat det hela på ett bättre sätt, men faktum är att tre ministrar (alla socialdemokratiska) innan henne har haft samma problem utan att lyckats lösa dem.

Björn Rosengren (S), näringsminister 1998 – 2002, prickades av riksdagens konstitutionsutskott för sin bristande styrning av Vattenfall AB.

Leif Pagrotsky (S), var bara näringsminister i två år (2002 – 2004), men hann ändå med att bli prickad för samma bristfällighet som sin företrädare.

Thomas Östros (S), är påfallande tyst i hela denna debatt. Möjligen beror den sparsamma stenkastningen på det glashus som denne vanligtvis så hätske debattör befinner sig i. Östros blev under sin tid som näringsminister prickad på samma sätt som sina företrädare på posten.

Man får inte glömma att hela kolkraftsäventyret initierades under Socialdemokratisk regering med benäget stöd från Miljöpartiet. Lusten till politisk och ekonomisk makt för den svenska staten och den som styr den övertrumfade både miljöhänsyn och marknadsprinciper.

Nu tar Maud Olofsson ändå tag i problemet och utlovar nya och bättre ägardirektiv innan sommaren.

Om jag fick önska skulle jag även se att Vattenfallet säljs.

Självfallet är detta ett sätt för Socialdemokraterna att försöka skada regeringen. Alla som läst en insändarsida i en norrländsk tidning förstår att Maud Olofsson är utsatt för en systematisk attack, gränsande till hatkampanj, initierad och orkestrerad från Sveavägen 68.

När energifrågor kommer på tal, som i fallet med en eventuell försäljning av nätet, fattar de socialdemokratiska spinndoktorerna att det finns möjligheter att driva kilar in i Centerrörelsen.

Detta tar sig rent bisarra proportioner när det läcks dokument, uppenbarligen från insidan i en ”liten krets” (DI idag s 8), till syfte att antingen skada energiministern eller det egna bolaget.

Nu är det svårt att tro, men skulle läckan i denna lilla krets vara någon i styrelsen, kan det vara fråga om brottslighet. (Läs mer om ansvar för styrelseledamöter som uppsåtligen eller oavsiktligen skadar bolaget i Aktiebolagslagen.)

Verklighetens folk vill handla på gården

KD verkar vara på väg att tina upp sin frostiga relation till drycker.

I en DN Debattartikel skriver man vettigt om att förbudet för restauranger att krydda brännvin efter egna recept bör hävas, liksom att cateringfirmor bör kunna ha permanenta serveringstillstånd.

Mycket bra! Men det är en fråga man glömmer: förbudet mot gårdsförsäljning. Det vore väl en logisk åtgärd att häva det samtidigt som man ändrar på de ovan nämnda exemplena.

Läste om detta hos Gustav Andersson.

Littorin tänker inte ändra sig

Ungdomsförbunden till allianspartierna debatterar i SvD om LAS och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins minst sagt anmärkningsvärda uttalande om att det skulle vara bättre att ungdomar drabbas av arbetslöshet än att äldre med lägre produktivitet gör det.

Alltså, detta är så upprörande på så många plan att jag knappt kan skriva om det utan att haverera.

Här sitter en minister och uttrycker en vilja om en viss grupp ska drabbas hårdare för att de på något sätt skulle tåla det bättre.

För det första är det inte sant. Äldre som är etablerade på arbetsmarknader har haft många år på sig att skaffa sig färdigheter och erfarenheter, kontakter och kunskap, a-kassa och trygghetsfond, en bostad som har ökat i värde och skulle gå att belåna utifall att man behöver få loss medel till ett eventuellt eget affärsprojekt, och förhoppningsvis också någon liten slant på banken.

Ungdomar har ingenting förutom sin entusiasm, arbetsförmåga och i bästa fall en hygglig utbildning.

För det andra är det INTE i en marknadsekonomi en politiker som ska fälla domen över vem eller vilka som ska vara arbetslösa eller inte. Det är företagen som ska fatta beslut om vem de vill anställa och varför!

Jag har givit upp hoppet om att LAS kommer att reformeras innan valet 2010. Det är synd. En massa människor drabbas av denna vansinniga arbetsmarknadspolitik.

Sven Otto Littorin har med all önskvärd tydlighet förklarat att han ställer sig på socialisternas sida i denna fråga. Den enda chansen att lösa problemet är att straffa honom för det i nästa val och se till att ett parti som driver LAS-frågan får fler väljare.

Ett sådant parti är Centerpartiet.

Passa på att komma till Stureplanscentermötet på onsdag, då Maud Olofsson kommer för att tala. Kan tänka mig att det till viss del kommer att handla om företagens rätt att styra över sina anställningsbeslut.

Systemet före människan?

Igår kunde man i papperssvenskan läsa om en svensk vinodlare (hittar ej reportaget på nätet). På några hektar arrenderad skånsk odlingsmark förverkligas en dröm. Vinet görs i väldigt liten skala och kostar en bra slant, men det tar tid att bygga upp nya verksamheter. För att inte tala om helt nya näringar…

Överallt i världen där det tillverkas vin förekommer vinturism. Man vill se hur vinet odlas, titta och känna på jorden, sniffa på barriquerna, prata med vinmakaren, provsmaka och köpa med sig några flaskor. Så får inte ske i Sverige.

Den skånska vinodlaren i reportaget fick på nåder ett tillfälligt serveringstillstånd för att kunna låta besökare provsmaka vinet. Flaskorna var han tvungen att beställa från systembolagets specialsortiment!

Om de som provsmakade tyckte att vinet var bra och ville köpa ett par flaskor, gick det naturligtvis inte att göra på plats. Man fick helt enkelt ta sig till ett systembolag och göra en specialbeställning.

Här finns driftiga innovativa människor som bryter ny mark och skapar nya näringar. Dessutom ofta på platser där de behövs allra bäst.

Hur företagare (och deras kunder) i vårt avlånga land kan behandlas på detta vis är en skandal i sig.

Att detta flippade förhållande drabbar glesbygdsutvecklingen är lika illa.

Bengt Westerberg debatterar idag på SvD Brännpunkt om att en öppning för gårdsförsäljning hotar systemmonopolet.

Vadå, är själva monopolet självändamål?

Det är väl OK att anse att politiken måste sätta gränser för folks ohämmade krökande (även om jag inte delar analysen), men som Fredrick Federley skriver på sin blogg: Hur troligt är det att någon som vill supa sätter sig och åker några mil till en vingård, köper några flaskor ungt kraftigt rödvin för ett par hundra kronor stycket, åker hem och super upp alltsammans? Det finns ju boxvin betydligt enklare och billigare på närmsta systembolag.

Det håller på att hända fantastiska saker med svensk livsmedelskultur. Förutom vinodlingen håller ett riktigt ölunder på att växa fram.

Flera mikrobryggerier producerar drycker av superkvalitet. Något att vara lika stolt över som amerikanerna över Napa Valley eller Fransmännen över Bordeaux.

I Mackmyra bränner man whisky och Stockholms skärgårdslandstingsråd Gustav Andersson berättar på sin blogg om det utsökta taffelbrännvinet från möja.

Låt inte gamla dogmer stoppa detta välkomna steg till en sundare dryckeskultur.

Hela Alliansen med på gårdsförsäljningståget?

Gårdsförsäljning av lokalproducerade drycker – även sådana som innehåller alkohol – innebär en enorm möjlighet för näringslivets utveckling i glesbygden.

Intresset för gastronomi ökar hela tiden i vårt avlånga land och faktum är att vi har några av världens skickligaste bryggare i landet. Detta är en bransch som kan utvecklas och ge många sköna jobb och vidhängande välståndsutveckling. Och då i synnerhet i natursköna miljöer som lockar till turism, dör det är nära till råvaror och där lämpliga lokaler är billiga.

I den kristna tidningen Dagen debatterar fyra riksdagsledamöter idag om varför vi bör häva hindren för dessa fantastiska företag och tillåta försäljning på tillverkningsstället.

Läs också Cecilia Gierttas kommentar på Sveriges Bryggeriers webbplats/blogg.

Centerpartiet bygger upp tryck i LAS-frågan

LAS-debatten tuffar på i sakta mak, men visst gör vi fart genom vattnet. Centerpartiet är det enda parti som driver på för en välbehövlig reform och man kan bli oerhört frustrerad över andra allianspartiers passivitet i frågan.

Men det handlar naturligtvis även här om demokratins ibland besvärliga, men rättvisa och nödvändiga villkor. Man måste helt enkelt kompromissa och ingen kan helt enkelt få igenom allt man vill utan att ha en stabil egen majoritet. (Och enligt de senaste meteorologiska rönen lär inte helvetet frysa till i år heller.)

Positivt är dock att det börjar byggas upp ett tryck i frågan. Man kan se hur LAS börjar diskuteras och ifrågasättas i andra partier. Till och med i självaste Socialdemokraterna.

Starkt och klokt av Centern, Maud Olofsson och alla andra som kämpar för reformer på området att rakryggat hålla linjen i indignationsstormen.

Sanningen har en tendens att segra till slut och LAS vilar på en förljugen verklighetsbeskrivning.

Mona Sahlin hade givit bort 5 miljarder av dina pengar

Så verkar det då som att affären är klar och att Saab får nya ägare.

Såhär med facit i hand måste det väl kanske kännas en gnutta lättnad för även den aldrig så inbitet socialdemokratiska skattebetalaren att vi har en näringsminister som stod emot trycket att ösa miljarder av medborgarnas pengar in i GM’s svarta hål, som oppositionen och Mona Sahlin inte bara ville, utan krävde och definitivt hade gjort om man suttit i regeringsställning.

Maud Olofsson visar att det inte bara är viktigt att hålla på principer, utan att det också lönar sig i längden. Hatten av för hennes rakryggade hållning i de vänsterpopulistiska vindar som letat sig in över andra länders bilindustrier.

Facket är positiva till affären och hur det än går i framtiden är situationen nu 100% bättre än tidigare, där Saab svävade i limbo under en ovillig och av kris och chapter 11-rekonstruktion handlingsförlamad ägare.

(Hur relationen mellan Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet och IF Metall mår i dagsläget kanske bäst skulle beskrivas av Lars Norén.)

—————–

Det känns i sammanhanget lite som att sparka på den som ligger, men jag kan inte låta bli att påminna om youtube-sekvensen i vilken Mona gör slarvsylta av sig själv i radiodebatt med näringsminister Maud Olofsson om Saabkrisen.

Läs även Magnus Andersson.

I Mona Sahlins värld äger staten dig och dina pengar

Nu är jag ju naturligtvis i allra högsta grad jävig. Jag lyssnade igår på Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju utan särskilt stor välvilja.

Min bild av Sahlin är att hon är en skicklig kommunikatör och säkerligen mycket kunnig i t ex jämställdhets- och HBT-frågor, men att hon faller platt när det gäller saker som ekonomi, handel och näringslivets förutsättningar.

Detta beror inte på att hon är Socialdemokrat, utan på att hon inte gjort det trovärdigt att hon skulle kunna hantera dessa frågor särskilt bra i ett skarpt läge.

Dels i debatten nu givetvis. (minns t ex den klassiska studioettsejouren, i vilken hon inte bara får dyngstryk av Maud Olofsson, utan även tar tillfället i akt att tjonga in i varje tänkbar lyktstolpe på vägen).

Dels också genom att betrakta hennes eget regeringsarbetet med just näringsfrågor, när hon tillsammans med Björn Rosengren var ansvarig minister. Från den tiden finns en rad exempel på ett skamlöst slarv med skattebetalarnas pengar. Huvudlösa ”investeringar” i tafatta försök att blidka lokal opinion, snarare än att genomföra åtgärder för långsiktiga effekter.

Ekots lördagsintervju igår bekräftar den bilden och det kanske vid ett första påseende skulle kunna verka bra för någon som jag, som är medlem i ett parti på andra sidan. (Centerpartiet – Kryssa Abir!) Men det är det inte.

En bra opposition ställer högre krav på regeringen och gör politiken bättre. Jag skulle önska att någon som Jan Nygren var s-ledare. Då jäklar skulle det vara fart på debatten om hur en grogrund för en långsiktigt hållbar industri i ständig förnyelse skulle anläggas.

Det finns (minst) en avgörande skillnad mellan blocken, men den är ganska ointressant så länge inte regeringen inte behöver försvara sin hållning. Jag talar om synen på människornas pengar, som framförallt tar sig uttryck i hur man talar om skatterna. Jag hoppas och tänker försöka bidra till att det talas mer om det.

I gårdagens lördagsintervju säger Mona Sahlin att regeringen har ”slösat bort 80 miljarder i skattesänkningar”.

Det gör mig upprörd och ledsen.

Hela resonemanget utgår från att pengarna per default är statens. Att staten äger dem och fritt kan dela ut dem eller suga in dem. Att den som tjänar dem egentligen bara gör det genom statens försorg, har dem till låns av staten och får behålla den del av dem som staten finner lämpligt.

Så ÄR det inte. Och den som inte håller med kan ju bara fundera ett ögonblick på var pengarna kommer ifrån om ingen ser till att tjäna dem.

Vi äger själva värdet av det vi skapar. Staten har en mycket viktig roll i att upprätthålla effektiva och rättsäkra institutioner, så att t ex avtalsbrott beivras, och för det behövs naturligtvis att vi betalar skatt.

Men huvudregel måste vara att människan själv äger värdet av det hon skapar.

Inte bara vill Mona Sahlin höja inkomstskatten för alla, utan talar också (i samma interjvu) om att återinföra förmögenhetsskatt. En skatt som nästan inte genererar några som helst intäkter till statskassan och som driver kapital och därmed investeringar ut ur landet.

Privat förmögenhetsbildning är en förutsättning för ett näringsliv som förnyas.

Främst av det enkla skälet att människor är mer noggranna med sina egna pengar än med statens och därför väljer investeringar med större omsorg, följer upp dem bättre och drar i varenda tänkbar tråd för att rädda en investering som håller på att barka hän.

Men istället för att låta människor använda sin kreativitet och skaparkraft vill socialisterna centralisera den och försöka portionera ut den där den även gör för dem politisk nytta. Problemet är att den då förlorat all sin energi.

Den bästa näringspolitiken är att blanda sig i så lite som möjligt. Det är ingen slagkraftig politik att bära plakat kring, men faktum är att skattesänkningar är den bästa krisåtgärden. Faktiskt den enda som har varaktigt resultat.

Låt människor som lyckas bra med sina företagsprojekt behålla det mesta av värdet de genom sitt projekt har skapat. Det är inte bara moraliskt riktigt. Det är också ganska troligt att pengarna har bättre möjligheter att växa i den människans händer.

Något som är till gagn för oss alla. (Tillväxt, ni vet…)

Den svenska modellen är död – dags att gå vidare

Godmorgon världen brukar vara bra och jag vet inte, kanske det beror på mig, men idag var det fan i mig helt uselt. Jag upplevde hela programmet som analytiskt svagt, oerhört vänstervridet och osedvanligt gnälligt. Inte ens Public Serviceavsnittet var kul, fastän ”Maud” var med.

Varför är det relevant att bemanna panelen med 2/3-dels övervikt åt socialism? Vi har ju liksom tre huvudsakliga inriktningar i Svensk politik, Socialism, liberalism och konservatism. Man kan ju gilla någon av de tre mer eller mindre, men det måste väl ändå anses relevant att köra med en fullspektrumanalys, när man ändå liksom har tre gäster?

Sedan ägnades en sissådär 5 – 10 minuter åt ”klassanalys” i vilken man fick lära sig att boende i innerstan ägnar sig åt organiserat klasshat mot ”arbetare”, något man skulle kunna förvänta sig att läsa i Flamman eller Proletären, men knappast i ett seriöst public serviceprogram.

Kanske detta är ett uttryck för att något håller på att hända?

Efter Maud Olofssons anförande på Liberala Gruppen häromsistens, där hon berättade om hennes mission och metoder för värderingsskifte, tänker man faktiskt på det hela tiden. Små steg, visserligen, men tveklöst små steg åt rätt håll.

Regeringen gör faktiskt ett hyggligt jobb med att förklara hur man tänker kring exempelvis den så aktuella näringspolitiken. PJ Anders Linder konstaterar i dagens SvD att Mona Sahlins föreslagna miljardrullning över Saab tas emot med berättigad misstänksamhet av opinionen och att en mer långsiktig och ansvarsfull politik belönas. Med förbättrat stöd för Alliansen som följd. Snart är gapet helt uppätet. (Då blir det fest, för den som undrar!)

Mona Sahlin förtjänar kritik för kombinationen av omotiverad kritik mot regeringen när det gäller näringspolitiken och avsaknad av en rimlig och trovärdig egen sådan.

Märkligare är den interna kritik som ständigt verkar bubbla upp. Nu senast av någon gammal dalademokrat, vid namn Erik Norelius, som kräver Sahlins avgång. Oerhört märkligt att göra detta mot sin partiledare på det här sättet och det krävs rimligen en särdeles höggradig misstro för att vädra sådana åsikter offentligt.

Noterbart är dock artikelns substanslöshet när det gäller politikens innehåll. Författaren klagar över det faktum att arbetarrörelsen har förlorat inflytande och storhet och saknar uppenbarligen fornstora dar.

Felet är knappast Mona Sahlins. Föremålet för Norelius kritik borde snarare kanske vara tiden. Den har sprungit ifrån såväl honom som den bedagade syn på arbetarrörelsens roll som han förkroppsligar.

Visst hade det väl kunnat vara bra med ett nytt ”saltsjöbadsavtal”, men den tid då 10-15 herrar med varierande slags rökverk i mungiporna kunde fatta beslut för alla arbetande människor är sedan länge förbi.

Dagens arbetsmarknad, och framförallt morgondagens, är mångfacetterad och individbaserad. Kollektiva överenskommelser passade finfint 1938, där den stora tillväxten under överskådlig framtid ägde rum i stora industrier med behov av lågutbildad men talrik bemanning.

Framtidens tillväxt förväntas ske i mindre företag som säljer högkvalificerade tjänster på en internationell marknad. En näringspolitik anpassad efter de villkor som gjorde arbetarrörelsen stor underlättar inte en sådan tillväxt, hur mycket än Erik Norelius saknar epoken.

Mona Sahlin har det goda omdömet att försöka anpassa Socialdemokraternas politik till 2000-talet, men gör sig samtidigt till den som måste delge sina kamrater arbetarrörelsens storhetstids dödsbud.

Det Statsbärande Partiet finns inte längre. Det är borta och har ersatts av ett parti som mer liknar andra partier, med allt vad det innebär. T ex behovet av att samarbeta med andra. (Detta är en naturlig utveckling och har redan skett i de andra nordiska länderna.)

För att återknyta till Godmorgon Världens bottenlösa uselhet vad beträffar dagens upplaga, så uppbärs hela argumentationen kring ”Den Svenska Modellen” på en sak, nämligen på dess förmåga att hålla arbetsfred.

Problemet är att detta inte stämmer!

Jag har skrivit om det förut. Värt att notera är också att det även OM den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle innebära färre konfliktdagar är det knappast anledning nog att driva en näringspolitik anpassad för 1938 års förhållanden.

Långt inlägg och det känns lite ovant att försvara Mona Sahlin, men så blir det ibland! :-)

Ansvar och mod från näringsministern

Det blir ju snudd på parodiskt när Mona Sahlin i gårdagens SVT Agenda framhärdar i sin kritik mot regeringen och Maud Olofsson om bilkrisen. Till och med den annorstädes mot socialdemokrater vänligt inställda Anna Hedenmo dristade sig till en uppgiven fråga om Mona Sahlin var mindre nogräknad med skattebetalarnas pengar.

Mona Sahlin berättar känslosamt att Saab måste få en chans och att därför regeringen måste skjuta till pengar, men på frågan om staten ska äga Saab blir hon svaret skyldig och det finns väl en viss möjlighet att hon helt enkelt inte förstår frågan.

Det finns heller inga svar från oppositionsledaren om vad som ska hända nästa år och nästnästa. Och året efter det. Saab kommer enligt sin egen prognos först göra vinst någon gång 2012-2013.

Vem ska täcka upp för Saabs förluster fram tills dess? Enligt Mona Sahlin ska tydligen de svenska skattebetalarna göra detta, hur stor den summan än blir?

Det finns också frågetecken kring Saabs affärsplan som leder fram till prognosen att man ska göra vinst 2012-2013.

I 18 år har man ju faktiskt konsekvent missat affärsmålen och det finns ingenting som säger att Saab under början av 2009 förfinat sitt prognosmaskineri till att bli mer pålitligt. Ledningen slåss helt enkelt för sin existens och då är väl kanske alla medel tillåtna, men man måste vara medveten om att det är ett faktum som påverkar deras egen bedömning om framtida vinster.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att staten ändå skjuter in pengarna som behövs nu i flera år och att Saab gör knakelibraksuccé med sina nya modeller och på så vis lever upp till den egna prognosen.

En av de nya modeller som man hoppas så mycket på i affärsplanen är – tada! – en stadsjeep. 9-4X heter den och ska tillverkas i Mexico. Det är klart att jag inte missunnar Mexikanarna jobb. De har högre produktivitet per satsad peso, jämfört med Trollhättebor. Men för svenska skattepengar?

Maud gör det som är långsiktigt rätt, medan Mona kläcker mer eller mindre obegripliga teser i något slags försök att utnyttja bilarbetarnas besvärliga situation för att plocka billiga politiska poäng.

—————–

Läs även Per Ankersjö.