Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.
Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.
De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.
Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.
Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på ”Facebookskolan”.
En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter

En ineffektiv lösning på ett problem som inte finns

Karl Malmqvist benar ut begreppen kring det så kallade sjöfylleriet och gör samtidigt processen kort med Centerpartiets rättspolitiska talesperson, Johan Linander, som av oklara skäl hyllar den onödiga och frihetshotande ”sjöfyllerilagen” i och med en artikel i DN som jag skrev om häromdagen.

Karl konstaterar att Linander verkar drivas av någon nykterhetsagenda. Jag tycker att det är enklare än så. Tydligen är det ett självändamål att polisen griper många, för något annat ”problem” löser inte lagen.
Detta är ett sådant vedervärdigt exempel på hur en grundlös lag trummas fram av rent populistiska skäl. Lagen hotar inte bara i båtlivet och skärgårdsnäringarna utan har större konsekvenser: onödiga och missriktade lagar urholkar folkets förtroende för rättssystemet.
Om nu det är så viktigt att polisen griper många fritidsskeppare kan jag föreslå att man istället gör pulvermos olagligt, en vedervärdig produkt som göms i mången byssa.

Diskutera ”sjöfyllerilagen” på skärgårdsmässan

Stockholms skärgårdslandstingsråd, Gustav Andersson (C), går till storms mot den så kallade sjöfyllerilagen och kommer att diskutera saken skärgårdsmässan i morgon (lördag) kl 11 i Centerpartiets tält.

Lagen är rättsosäker i och med att det är en svår bedömning om vem eller vilken på båten som kan anses ha ”uppgifter av väsentlig betydelse för sjösäkerheten”.
Lagen öppnar upp för ett veritabelt DDR-samhälle där du som medborgare aldrig riktigt ska veta om du gör rätt. Får jag åka med över viken om jag har druckit vin? Om en kustbevakningsmatros har en dålig dag (vilket de påfallande ofta verkar ha) kan du hamna i en situation där du döms för sjöfylleri och – om du råkar vara en smula känd – blir föremålet för kvällspressens spiketunna.

Varför är småföretagares rättigheter oviktiga för Moderaterna?

I Expressen kunde man häromdagen läsa om hur ett litet företag på Gotland håller på att krossas under fackets stöveltramp.

Hur kan man tycka att det är i sin ordning att ett litet måleriföretag som fungerar bra, på vilket de anställda trivs och som bara vill jobba på och göra ett bra arbete för sina kunder, utsätts för sådana övergrepp som Colorelit måleri AB i Visby utsätts för av målarfacket?

Ingen på företaget önskar kollektivavtal. Ingen av de anställda är med i facket. Det finns inget problem för facket att ”lösa”, förutom det att företaget och deras anställda inte tycker att det kollektivavtal som målarförbundet vill påtvinga företaget (och de anställda) är särskilt bra.

Trots det hotas företaget av åtgärder som i praktiken gör det omöjligt att leva och verka.

Målarettans starke man anser sig ha ”ett uppdrag” av samhället att tvinga företagen på knäna. Anledningen? Målareförbundet ska ”medverka till en socialistisk samhällsutveckling”.

Det får de väl göra, om de tycker att det verkar bra, men problemet är att de har otillbörligt stora maktmedel i sina händer för att göra det. Det är inte OK att blanda sig i företags verksamheter på vilka ingen önskar deras närvaro. Än mindre utsätta dem för blockader och annat som förstör deras möjligheter att finnas.

Att facket – i många stycken en socialistisk relik från en mörkare tid – resonerar som de gör är visserligen beklagligt, men kanske inte så förvånande.

Att Moderaterna, ett parti som åtminstone inte uttalat är socialistiskt, driver samma linje genom arbetsmarknadsminister Hillevi Engström är direkt stötande.

Man kan uttrycka sitt stöd för Colorelit på facebook.

Update: I Hela Gotland kan man läsa mer om ”konflikten”.

Konflikträdsla (och svensk lag) stänger ute framgångsrika strategier

Såhär med valet bakom sig är fokus mer på företagandet och idéer kring detta inför framtiden. På rekommendation av en kollega läste jag i helgen en mycket intressant bok av Jack Welch, pensionerad före detta mångårig medarbetare och sedermera koncernchef för superjätten General Electric.

Förutom en hel del sunda idéer om värderingar och hur dessa ska genomsyra företagen och fördelarna med osentimental uppriktighet i alla riktningar, finns även en explicit strategi för hur personalen ska hanteras.
20% av personalstyrkan ska ha merparten av alla belöningssystem, löneökningar, bonusar och uppmuntran. 70% ska inte erhålla några särskilda förmåner, men motiveras med utsikten att genom hårt och smart arbete kunna kliva upp till de 20% som gör det. Resterande 10% ska sägas upp.
Detta är något som LO antagligen aldrig skulle acceptera, men det är en mycket sund filosofi.
Min erfarenhet av arbetslivet är att ingen människa är ”dålig”, men att människor i olika skeden av livet kan känna sig omotiverade, felplacerade och uppleva en brist på balans mellan de utmaningar man har och den kapacitet man har att möta dem.
Mot invändningen att detta skulle vara ”känslokallt” svarar Jack Welch att det faktiskt är tvärtom. Att låta någon gå, år in och år ut, på en arbetsplats där vederbörande inte gör särskilt mycket nytta är långt ifrån någon välgärning. Att känna att man inte bidrar till att föra företaget framåt urholkar ens självkänsla och gör dig inte bara till en sämre medarbetare, men till en olyckligare människa, vilket även drabbar ditt privatliv och din familj.
Bättre då med uppriktighet och säga som det är och ta konsekvenserna av det, även om det känns obekvämt när det sker.

Urban Bäckström till Stureplanscentern

Som varma anhängare av de svenska näringslivet och ett stort intresse för företagens villkor att leva och utvecklas i Sverige är det en stor ära att få välkomna Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström, som talare till Stureplanscentern!

Onsdagen den 5:e maj träffas vi på restaurang Republik från 1830. Om det blir väldigt mycket folk så kan ett sent lokalbyte bli aktuellt, så håll utkik efter mer info.

Varmt välkomna!

Bra förslag från MP

Jag var på resande fot hela dagen igår och hann aldrig till att blogga. Dock gick nyheterna i bilradion hela tiden om Miljöpartiets valmanifest i vilket de föreslår en lägre tjänstemoms. Detta är ett toppenförslag!

Dessutom kan jag glädja Miljöpartisterna och alla andra som tycker att sänkt tjänstemoms är en bra idé att Centerpartiet drivit frågan länge och att det as we speak bereds i regeringen.
(Läs mer hos ETR)
Tyvärr är ju Miljöpartiets kamrater där på vänsterkanten kallsinnigt inställda till saken, varför en bättre tjänstemoms inte kommer att genomföras med en rödgrön regering. Men det kunde varit värre: det går ju bra att rösta på Centern! ;-)
Det är också svårt att låta bli att notera den avgrundsdjupa klyfta som råder mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i frågan om Förbifart Stockholm. Senast i morse manifesterad av debatt mellan Ilja Batljan (S) och Karin Svensson Smith (MP, tidigare VPK).
Jag har all respekt för Miljöpartiets hållning även om jag inte håller med. De gillar helt enkelt inte bilar. De gillar inte att folk kör bil och de gillar nog inte att folk gillar bilar. Men de måste ju fråga sig om det är rimligt att man kan bygga pendeltågsspår fram till varje husknut i Storstockholmsområdet?
Även om spårtrafik innebär mindre koldioxidutsläpp än bildito kan det ju vara stora miljöproblem förknippade med dels byggnationen av alla dessa spår, för att inte tala om buller och annat obehag när pendeltågen dundrar förbi i hundra knutar mellan lekplatsen och sjukhemmet.
Ekonomisk verklighet har ju traditionellt sett inte heller bekymrat Miljöpartiet särskilt mycket, men man får verkligen inte särskilt mycket järnväg för de 28 miljarder som investeras i Förbifarten (som det dessutom kommer att gå bussar på).
En sak som förvånar är att integritetsfrågorna är så nedtonade i Miljöpartiets valmanifest. Deras svansföring har varit hög på området, men nu nämner man FRA och IPRED endast i två punkter under kapitlet om jämställdhet. Vad beror det på?

Is i centermagar ger förutsättningar för Saab

Nu kommer uppgifter om att Spyker/Saabaffären ska ha gått i lås.

Medan de rödgröna skällt på Maud Olofsson för att hon i egenskap av näringsminister inte går in och öser skattemiljarder över Saab (miljarder som ju i praktiken skulle rinna ut ur Saab – till Saabs ägare GM) har det centerledda näringsdepartementet gjort jobbet.

Utan offentliga åthävor och försök att plocka billiga politiska poäng ur Saabanställdas eventuella olycka, har den svenska regeringen av allt att döma utgjort ett gott stöd för förhandlingarna mellan GM och Spyker. Så pass bra så att parterna nu verkar ha kommit överens.

Maud Olofsson och kretsen kring henne som jobbat med frågan har räddat skattemiljarder och samtidigt skapat förutsättningar för att Saab kan få en långsiktigt lämplig ägare, som förhoppningsvis är en skickligare sådan än GM. (Garanterat en bättre ägare än vad den svenska staten hade varit.)

Faran är långt ifrån över för svensk bilindustri. Produktiviteten måste öka och biltillverkarna måste erbjuda attraktiva produkter som marknaden är beredda att betala för. Förutsättningarna ser dock idag bättre ut än på mycket länge!

Lycka till Saab och kör hårt!

SvD, SvD, Sydsvenskan och Ny Teknik.

Update:

Nähepp. Affären ÄR tydligen inte klar. Frågan är vad det är som dröjer? Köpare och säljare verkar vara överens. Näringsdepartementet torde vara klara. Är det finansdepartementet som är icke-operativa eller kommissionen som inte kan haspla ur sig något besked?

Det är ju sjukt spännande bara för oss vanliga bilentusiaster. Fatta hur det då ska vara för Saabentusiaster? (Anspänningen för en Saabanställd är naturligtvis enorm…)

Läs även Magnus Andersson, Per Ankersjö och Andreas Bjerke.

Update II:
Jamensedär… då var det tydligen klart i alla fall! Grattis Saab! :-)

Maud bäst när det gäller

Det är så skönt att veta att vår partiledare, Maud Olofsson, aldrig vacklar när det gäller principerna.

Det är egentligen ganska självklart att man inte bör ösa in skattemedel i privata verksamheter som inte bär sig av sig själv.

Det skulle dock vara så lätt för en politiker att vilja visa ”handlingskraft” genom att föreslå riktade stöd, åtgärder och allt vad man kallar det för att blidka en upprörd lokal opinion. Fastän man måste förstå att man samtidigt drar undan möjligheter för fungerande verksamheter att fortsätta att utvecklas. Det är nämligen så att det ju är deras pengar man måste ta för att dela ut till deras konkurrenter som gjort av med sina egna.

Alla jag känner med någorlunda liberala sympatier (och faktiskt en och annan socialdemokrat) tycker att Maud gör helt rätt i hanteringen av bilkrisen. Hon har mod och integritet nog att säga nej till kortsiktiga sockerchocker till förmån för en långsiktigt klok näringspolitik som bygger hållbara ekonomiska muskler.

För den som till äventyrs glömt bort hur Mona Sahlin resonerar kring bilkrisen rekommenderas denna gamla klassiker: