Kulturens kraft krossade kommunismen

Många skriver idag om den makalösa spelning som bland andra Metallica gav i Moskva något år efter murens fall. Det finns en youtubefilm från begivenheten som bara måste ses. Den visar kraften i …tja… – med risk för att låta klyschig – rock’n’rollen.

Man ryser. Man bevittnar något historiskt.

Verklighetens Sovjetmedborgare hade en längtan efter frihet. Frihet att lyssna på vilken musik de ville. Frihet att använda sin skicklighet och arbetsförmåga för att skapa ett bättre liv.

För 20 år sedan segrade demokratin och människorna mot diktatur och tyranni. Att enstaka galningar som Åsa Linderborg och Lars Olhy sörjer denna demokratins triumf är bara att beklaga, men det får helt enkelt stå för dem.

Vi andra kan glädjas åt att världen är en enormt mycket bättre plats efter det att kommunismen kollapsat. Och glad blir man av Metallicaklippet i vilket unga militärpoliser utposterade för att ”hålla ordningen” efter viss tvekan rycks med och headbangar i kapp med James Hetfield.

Words that Won the War

För 70 år sedan idag bröt andra världskriget ut. En händelse som antagligen inte kunde lämna en enda människa på jorden opåverkad.
Några oerhört betydelsefulla enskilda människors insatser kom att spela en oerhört stor roll för att vinna kriget mot nazisterna.

Winston Churchill var kanske den främste, med en politisk ledarskapsförmåga utan motstycke.
Ett antal tal från i första hand honom är samlade på skiva till musik. Det är riktigt bra och mycket inspirerande.
Mer info om skivan finns på en webbplats.

Les Paul lämnar efter sig en värld av musik

Legenden Lester Paul har gått ur tiden. Han kallas elgitarrens uppfinnare, eller åtminstone den solida elgitarrens uppfinnare.

Folk som inte är gitarrnördar vet oftast inte hur oerhört betydelsefull själva plankan är. Man kanske tror att elgitarr liksom är elgitarr och att så länge det finns strängar och (minst) en pick-up, så låter det bra. Så är det verkligen inte och det är ingen slump att två gitarrer som ser precis likadana ut kan kosta och låta så olika.

Den gitarrmodell som bär Les Pauls namn är konstruerad och materialvald för en nästan obegriplig mångsidighet. Kroppen är av mahogny, men på toppen ligger ett lager lönn. Mahognyn ger stor, rund och djup klang, medan lönnen ger bett, krisp och snygga anslag.

Även halsens beskaffenhet spelar naturligtvis roll. Vanligast på en Les Paul är mahogny med greppbräda av rosenträ. I några enstaka fall byggdes Pållar med lönngrepp och de allra finaste har grepp av ebenholtz. Då har man drösvis med vacker ton över hela frekvensomfånget. En dröm för alla ljudtekniker som då har stor frihet att skulptera gitarrljudet.

Med precis samma instrument kan man spela allt ifrån den stillsammaste jazz till riktigt jävla ond metal.

När jag kommer hem ikväll, ska jag glädja grannskapet med en trudilutt på mitt exemplar av Lesters mästerverk, en studiomodell från -94, helsvart för bästa metalkänsla. En gammal god vän med vilken jag delar många minnen.

Hängiven kampanj ger hårdrockskryss?

Man känner igen riktig hängivna politiker på att de aldrig liksom slutar kampanja. På efterfesten i lördags fick vi som jag nämnt tidigare besök av några av Hammerfallkillarna. Abir Al-Sahlani tar givetvis tillfället i akt och sätter igång att övertyga dem att rösta på henne. Och verkar (enligt egen utsago) ha lyckats värva ett kryss! :-D

Man kan heller inte annat än älska Joacim Cans facebookstatus idag, två dagar efter festen:

På det hela taget en ganska lyckad stämma

Jag hade tänkt gå upp i talarstolen angående LAS. Tyvärr hann hela jobb- och företagarprogrammet avklaras innan jag hann till Örebro. Man har ju liksom ett jobb att sköta också. Det hade dock inte spelat någon större roll.

Partistyrelsen hade ju föreslagit ett miniLAS, där skiten är kvar, men att antalet undantag från turordningslistan ökar med antalet anställda. Jag hade hoppats att stämman var beredd att gå längre: Att avskaffa LAS helt och hållet. Det gick inte. Men det opinionsbildningsarbetet fortsätter.

I övrigt antogs faktiskt en ganska så radikal reformagenda, med formuleringar som att minska statens utgifter, minska statlig styrning, sänka företagens skatter (börja med egenavgiften).

Dock säger man ingenting om företagarens skatter. Det är viktigt att inte släppa in den socialistiska verklighetsbeskrivningen, enligt vilket det skulle vara ett problem att folk blir rika. Vi behöver människor som lyckas, därför är det jävligt dumt att behandla dem (och deras plånböcker) som boskap. Dessutom är det moraliskt fel.

Att centerstämman inte var moget för proportionellt skatteuttag är en stor besvikelse.

På det hela var dock det politiska utfallet ungefär vad man kan förvänta sig. Arrangemanget verkade fungera fint och stämmopresidiet gjorde ett bra jobb överlag.

Det stora undantaget är naturligtvis integritets- och öppenhetsdebatten. Ett gigantiskt och oerhört viktigt frihetsområde som av lätt insedda skäl är traumatiskt för vårt parti. Vi fick rådäng i FRA-frågan och sviterna efter det debaclet brottas vi fortfarande med.

Mot bakgrund av detta ville naturligtvis många många nya och gamla, unga och äldre centerpartister debattera. Man kan förstå vreden när presidiet först begränsade talartiden till 30 sekunder och sedan satte streck i debatten långt långt innan ämnet var färdigdiskuterat.

Det hade verkligen varit oerhört intressant att få höra argumenten FÖR FRA-lagen i sin ursprungliga form (om sådana nu finns), men det hanns så att säga inte med. Dåligt och dumt.

Stämman omfattade också en bankett. Nu har jag varit på centerbankett förut och var sålunda förberedd på vad som väntade. Det tar väl kanske en sissådär 20 minuter tills folk sjunger och dansar vid sina platser. Någon timme tills en del börjar dansa på borden och ytterligare någon timme senare är det lyckliga kaoset totalt. Alla dansar med alla och glädjen svämmar över.

Väldigt kul var också efterfesten på polarn Tobbes hotellrum, där statsråd, folkvalda och hårdrocksstjärnor partajade tillsammans. (Supertrevliga Joakim Cans och ett par av hans kompisar och medmusikanter från Hammerfall gjorde oss sällskap efter deras konsert och stannade långt in på natten.)

IPRED eller inte – skivan är min!

1983 var mina största idoler Saxon. En grammofonskiva kostade på den tiden det mesta av månadspengen, så det var en uppoffring som gjordes för att köpa en bit vinyl och den tillhörande rätten att lyssna på de låtar som den innehöll.

The Power and the Glory är ett av det bästa rockalbum som gjorts och jag lyssnar fortfararande ofta på några av de låtarna.

Några år senare kände man sig mer eller mindre tvungen att köpa samma album på CD. Ingen spelade ju vinylskivor längre och jag hade städat undan spelaren (som dock tagits fram och dammats av igen). Även om den relativa uppoffringen inte var fullt lika stor då, med en hissnande lumpardagpenning om 26 kr, plus tillägg med 4:50 för att man riskerade livhanken när man desapterade sjunkbomber. Inte desto mindre köptes musiken igen. En bit plast och rätten att lyssna på låtarna.

Den där skivan hamnade sedermera på något smart ställe, som dessutom av allt att döma inte var någonstans hemma hos mig, varvid jag kände mig nödgad att köpa skivan på nytt. Denna gång i en nice priceback på OBS, så uppoffringen var väl den minsta hittills.

Nu imorgon införs IPRED. En produkt av en allt mer desperat skivindustri som faktiskt verkar förlorat all markkontakt.

Man vill ju liksom göra rätt för sig, men när det gäller The Power and the Glory har jag fan i mig BETALT för rätten att lyssna på den.

(Inte bara en, utan TRE gånger. Borde faktiskt kunna dela med mig till minst två andra utan något som helst slags knot från någon.)

Därför tänker jag även fortsättningvis bereda mig rätten att lyssna på den, även om jag – istället för att rippa den själv – laddar ner den från någon som gjort det. Det kan och bör inte vara olagligt.

Länk till Saxonalbum. (The Pirate Bay)

Jag ber om ursäkt

Lik en lejonklippt kungspudel ligger jag på rygg med blottad strupe och hoppas på omgivningens överseende fast jag egentligen inte förtjänar det.

Johan Ingerö uppmärksammar en kanske oförlåtlig fadäs. Min själ kan vara utan räddning och det känns på sätt och vis förmätet att be om förlåtelse. Min förhoppning är dock att detta aldrig kommer till Biff Byford och de andra närmast berördas kännedom, utan stannar innanför landets gränser.

Jag har – hur nu jag har kunnat gjort det – nämnt sifferkombinationen 747 i musiksammanhang, utan att hylla dessa halvgudar som långt innan Kent började sitt korståg mot tonårsflickornas hjärtan, tog några meningslösa siffror som betecknar en flygplanstyp och gjorde stor poesi av dem, ackompanjerad av den ljuvaste kontrapunkt.

Saxon heter de naturligtvis och var mina största idoler 1984. Fantastiskt band.

Jag får försöka gottgöra detta efter bästa förmåga.

Ber härmed ödmjukt om ursäkt till alla som (med rätta) känner sig kränkta av mitt hemska tilltag.

Dementi – det var inte jag. (Tyvärr)

Eva skriver ett jättebra inlägg på stureplanscenterbloggen om det självklara faktum att god musiksmak inte behöver höra ihop med socialism.

(Tyvärr kan man tro det ibland. Många liberaler har påfallande nära till sådant som Kicki, Bettan och Lotta. Vad är tanken med det?)

Tyvärr är det så att det inte är jag som ligger bakom den utmärkta artikeln som Eva hänvisar till. Det är en helt annan Johan Hedin. Jag tror att det den trevligare, kortare och koncisare Johan Hedin som skrivit den. (Han är en god liberal, gubevars)

Man ser honom då och då i kommentarsfälten och ibland tror folk att det är jag, vilket i o f s är kul eftersom den andra Johan Hedin är grymt skärpt och oftast levererar bra och slagkraftiga inspel.

Min bloggsignatur är dock alltid Johan P, L & C.

(Liberaler med bra musiksmak är för övrigt bland andra Johan Ingerö och Mattias $vensson.)

”I Satans spår för framtida segrar”

På tal om skidframgångar och hjältar.
En god vän skickade en länk idag till ett något udda band.
De kallar sig Sportlov. De spelar black metal med ..tja… vasaloppstexter.
Det är 50% galet och 50% (jag tänkte säga genialiskt, men…) ännu galnare.
Men samtidigt riktigt bra! Ett totalkoncept som jag VERKLIGEN hoppas att vasaloppsarrangörerna kontrakterar till årets begivenheter.
Första EP:n heter Snöbollskrieg och nu verkar det komma en ny, Offerblod i Vallabod.