Privatisering av arbetsförmedlandet

Då och då blir man påmind om varför man är Centerpartist och när man ser och läser om förslaget om jobbpeng som Centerpartiet genom Annie Johansson bär fram blir man både glad och stolt!

Medan Nya Moderaterna lanserar statssanktionerad könsdiskriminering i form av kvotering, tar Centern ett nytt kliv fram på vägen av förnyelse genom att föreslå en konkurrensutsatt arbetsförmedling.

AMS är en stor myndighet som kostar oerhört mycket pengar. Jag har för mig att man har en budget i storleksordningen 80 miljarder årligen. Samtidigt förmedlas ett mycket litet antal jobb.

Att öppna för nya arbetsförmedlare är att öppna för nya idéer och synsätt om hur matchningen kan gå till. Konkurrens driver alltid upp effektiviteten och med ett vouchersystem hamnar huvudmannaskapet där det ska vara: hos medborgaren!

Detta retar av oklara skäl gallfeber på vänstern. Den unge centerbloggaren Elias Giertz attackeras och hotas av antidemokrater som argumenterar med okvädningsord och debatterar med knytnävarna.

Läs även Magnus Andersson.

S och M leker företag för skattebetalarnas pengar

Nä, kommuner ska inte hålla på med sådant som näringslivet gör bättre. Om detta skriver Magnus Andersson (CUF) och Stefan Bergström, gruppledare för (C) i sumpan, på Politikerbloggen.

I Sundbyberg vill Socialdemokraterna och Moderaterna bygga ett kraftvärmeverk. För en massa skattepengar och mitt i det natursköna Kymlingeområdet.

Att sossarna gärna använder kommunernas budgetar för att leka företag är varken konstigt eller ovanligt. Att Moderaterna vill göra det är illavarslande och bör rendera en och annan eftertanke hos marknadsliberalt sinnade väljare.

Kolla även in facebookgruppen ”Kraftvärme är ingen kommunal kärnverksamhet”.

Ett avskaffande av LAS kräver ett starkare (C)

Det är med blandade känslor man betraktar Moderaterna och deras stämma. Skamlösa flirtar med gamla tiders socialdemokrati dominerar bilden och tydligen vill Fredrik Reinfeldt mest av allt likna Tage Erlander. Likheten finns ju. Lite torr, trygg och stabil sådär.

(Min gode vän och distriktsordförande Per Ankersjö skriver lite humoristiskt att Erlander antagligen inte heller hade velat avskaffa LAS. Jag tror att han har fel. Erlander var en stark anhängare av det som då ansågs vara den svenska modellen. Enligt den skulle arbetsmarknadens parter själva skulle komma överens, utan snedvridande lagstiftning. Det var först med Palme och den vidhängade socialiseringsambitionen som det som facket inte plockade hem vid förhandlingsbordet gjordes till lagstiftning.)

Samtidigt blir man ju naturligtivs lite avundsjuk på den professionalism som präglar Moderaternas arbete.

Inte desto mindre: LAS är en fruktansvärt orättvis lagstiftning, som vilar på en uppfattning att arbetstagare är menlösa offer, utlämnade till en ondskefull kapitalägares godtycke. Är det verkligen en uppfattning som råder bland moderater?

Det lär bli hård kamp idag med Munkhammar och MUF på ena sidan och Sven Otto Littorin på den andra. Det borde egentligen inte vara någon match. De som vill avskaffa LAS har alla argument på sin sida. Munkhammar har med sig teoretiska och empiriska stöd för sin tes, Wykman har de moraliska rättviseargumenten. Sven-Otto har ingenting.

På det hela taget känns det ganska bra att vara Centerpartist. Särskilt idag då Maud Olofsson tar till orda på SvD Brännpunkt och i artikeln t ex nämner LAS. Vi är emot. Vi är emot med emfas. Vi vill göra allt vi kan för att stoppa denna diskriminerande och för näringslivets utveckling hämmande lag.

(Tänk en kombination av Maud Olofsson som partiledare och Per Schlingmann som partisekreterare. Mitt hjärta klappar fortare vid blotta åtanken.)

Alla som tycker att vi i Centerpartiet har släppt för mycket av våra idéer måste också tänka på att våra förhandlingspositioner är direkt beroende av stödet för oss och dessa idéer.

Så länge integritetsfrågorna, kärnkraften, dieselskatten eller vad det nu må vara inte hotar andra partiers stöd kommer de att väga lätt på förhandlingsbordet.

Så länge vårt parti varken syns eller märks, finns ingenting som tyder på att våra idéer kommer väga tyngre.

Allt utgår från vårt partis förmåga göra våra idéer intressanta för fler.

toppnivå sker detta varje dag. Energiuppgörelsen, klimatpropen, bilkrisens hantering, matlandet, avregleringen av järnvägen och bilbesiktningsmonopolet är några exempel på vilka mirakel våra statsråd utför.

Bland gräsrötterna fungerar det också påfallande väl. Möten och seminarier, träffar och politikpubar arrangeras kontinuerligt och ofta. Centerbloggarna syns och hörs i den del av debatten som förs i nya medier.

Däremellan finns det en del att jobba med.

Sven-Otto Littorin strykrädd, lögnaktig och/eller dum i huvudet

På väg till jobbet hade jag det tvivelaktiga nöjet att lyssna till Sven-Otto Littorin försöka förklara varför LAS är så jävla bra. Den ena förklaringen är värre än den andra. Att handikappade och sjuka måste skyddas av LAS och jadajada…

Han punkterar själv sin argumentation med att säga att LAS är dispositiv. Att den kan förhandlas bort i kollektivavtalen. Då erkänner man ju implicit att LAS ÄR ett problem, även om det då med disposiviteten går att lösa.

Dessutom gäller ju detta i första hand de företag som alla förstår är på väg att spela en allt mindre roll – gamla industrier med lågkvalificerad personal. Alla är överens om att hoppet till nya jobb i första hand står till nya tjänsteföretag.

I dessa kluster av individuella krafter är inte kollektivavtalet relevant. De flesta är inte ens med i ett fackförbund och har sin trygghet i vetskapen om att ens kunskap är värdefull på en marknad.

Jag tror (och hoppas) att till och med Littorin håller med om att företagen själva ska få avgöra vem man ska anställa vid en expansion. (Eller borde facket få bestämma över det?) Att företagen INTE får bestämma vem man vill ha kvar vid de tillfällen man måste dra ner är ju egentligen samma sak.

Frågan är om vår arbetsmarknadsminister själv tror på det han säger? Detta rör sig med all rimlighet om en i det närmaste patologisk konflikträdsla där man låter LO diktera agendan.

Läs också CUF-ledningens newsmillkrav på ett stopp för Moderaternas socialism!

MP har sina ljusa stunder

Jag verkar gå genom en period av ett öppet sinne för eventuella nya politiska allianser utifall att det skulle gå helt bort i tok med Nya Moderaternas fackföreningskrameri.

På senare tid har jag lärt känna en del Miljöpartister som visar sig väldigt vettiga på det ideologiska planet.

Ingen ska missförstå mig. Jag tycker att det borgerliga regeringsskiftet 2006 var det bästa som hänt sedan självhäftande tejp och det finns en lång rad Folkpartister och Moderater som jag delar de flesta uppfattningar med, som jag respekterar djupt och tycker mycket om.

Dessutom kan man nog säga att den politiska diskursen innan valet 2006 liksom kördes i så djupa hjulspår, så att nyorienteringen och den nya infallsvinkel till politiken som Nya Moderaterna medförde, var nödvändig för att vända på debatten och vinna valet.

Väl så. Men nu behövs rejäla reformer i marknadsliberal riktning för att säkra välståndsutvecklingen i vårt land. De skattesänkningar som genomförts vill jag verkligen applådera, den effektivisering som äger rum runt om i förvaltningssverige är lovvärd och en rad viktiga förändringar gör Sverige lite mindre DDR varje dag.

Sedan har vi ju sorgebarnet integritetspolitiken, vars hantering av regeringen har lett till att spelplanen i svensk politik har ritats om. (Inte nödvändigtvis till det sämre, ska sägas.)

Miljöpartiet är det parti i vänsterblocket som är mest trovärdiga i integritetsfrågan. FRA-lagen var från början Socialdemokraternas påfund och (S) är just nu – i ”oppositioneringspolitiken” – mest liksom för allt som är ‘bra’ och emot allt som är ‘dåligt’. Vänsterpartiet hakar på fildelningståget, men bekänner sig samtidigt till en idétradition där kollektivet kommer före individen och där statens rätt att gräva i medborgarnas fickor anses obegränsad.

Miljöpartiet har också till största del en nykter hållning till den arbetsrättsliga lagstiftningen. De krävde tappert i förhandlingar mot Socialdemokraterna undantagsregler från den knäppa turordningsprincipen och fick igenom detta, trots att LO har ett stadigt grepp om varje S-regerings kulor.

Miljöpartiet har även en sund syn på friskolorna, alternativa upplåtelseformer i vård och omsorg och så vitt jag förstår även till den milda grad att man tycker att det är OK att även sådana företag får visa vinst, om de jobbar så bra att de skapar utrymme för sådan.

Arbetskraftsinvandringen är ett annat område som Miljöpartiet är helt rätt inom och även om det finns miljöpartister som hänfaller åt mer extrema hållningar inom miljöpolitiken, är kunskapen stor. Jag tror till och med att man förr eller senare kommer att ta sitt förnuft till fånga när det gäller kärnkraften.

Problemet är blockvalet.

Miljöpartiet ska försöka övertyga människor som tyckte att det var synd att muren föll, om att friskolor ska få finnas…

Som föredrar diktatorn Castro före folkvalde Tony Blair (!) och som inte tror på fri företagsamhet. Som vill att Sverige ska lämna EU – den enda nu existerande rimliga politiska enheten för att utverka en miljöpolitik som faktiskt betyder något. Som vill anställa 200 000 människor i offentlig sektor, vare sig de behövs eller inte.

De ska sitta i en regering som leds av ett parti som för dryga 20 år sedan diskuterade ett förbud mot parabolaantenner för att fortsätta att ha kontroll över vad svenska medborgare (och väljare) ska se för TV-program. Vars partiledare åtnjuter ett lägre förtroende hos folket än det egna partiets språkrör. Som fram tills den borgerliga regeringen Bildt -91 tyckte att löntagarfonder och vidhängande socialisering av näringslivet var en god idé. Som ska riva upp apoteksreformen om de vinner valet och som anser att människor från andra EU-länder som vill jobba och göra rätt för sig i Sverige ägnar sig åt ”social turism” och endast är här för att snylta på i bästa fall ”svenskarnas jobb” och i värsta fall svenskarnas bidrag.

Jobbigt sällskap, kan tyckas.

Abir och Anna om frihandel även för bryggerinäringen

Två politiker som jag respekterar oerhört mycket och ungefär av samma skäl, svarar båda intressant och principfast på Sveriges Bryggeriers kandidatenkät i vilken man ställer frågor om ölskatter, införselkvoter och hur den olagliga försäljningen till ungdomar ska stävjas.

Båda svarar de utan att blinka att de tror på frihandel och föräldraansvar. Inga andra svarar lika oförblommerat kring dessa frågor, utan för resonemang om folkhälsa och samhällsansvar.

Kandidaterna har något gemensamt. De har båda kommit till Sverige som flyktingar. Anna Ibrisagic och Abir Al-Sahlani. Kanske utrikesfödda har ett mer balanserat sinne för proportioner kring dessa frågor än vad etniska svenskar i regel har?

——————-

Abirs svar.

Annas svar.

Kandidater om ölskatter och smuggling

Sveriges Bryggerier har på sin webbplats en intressant exposé över de olika kandidaterna till europaparlamentets åsikter om ölskatter, införselkvoter och vad som kan och bör göras för att minska/stoppa den kriminella försäljningen till ungdomar.

Folkpartiet var först ut och svarar väl inte så upphetsande. Moderaterna bjuder dock på en del intressanta svar. Medan Folkpartisterna svarar lite svävande ger Moderaterna betydligt tydligare besked:

Det är de höga svenska ölskatterna som är problemet. (Säger t ex unga Christoffer Järkeborn) Dock är alla av dem överens om att denna nivå inte är något som de i egenskap av europaparlamentariker har så mycket att säga till om, utan att det är en fråga för vart och ett av medlemsländerna.

Anna Ibrisagic svarar principfast och klokt angående införselkvoter: ”Egentligen borde vi inte ha några införselkvoter. Jag anser att en fri marknad bör betyda just det: en fri marknad. Jag är emot systembolaget och därför också införselkvoter.” Poesi! :-D

Det ska bli intressant att se vad de andra partiernas kandidaterna svarar.

Igår var Reinfeldt kungen – hatten av

Den politiska spelplanen har stuvats om. Gårdagens tv-kväll var inget annat den våtaste av drömmar för Alliansdiggare i allmänhet och Moderater i synnerhet.

Elände och misstroende för Socialdemokraterna och Mona Sahlin. Avgångskrav och allmänt dålig stämning kring det Socialdemokratiska Arbetarepartiets huvudmän, LO.

Efter denna skamsköljning – i samma nyhetssändning – solar sig Fredrik Reinfeldt i glansen av självaste Obama och blev av den samme komplimenterad för sitt ledarskap i klimatfrågan.

Efter aktuellt, i SVT Agenda, fick svenska folket se Reinfeldt när han är som allra bäst. Svar på tal, insatt och initierad, även i komplicerade miljömässiga och ekonomiska samband. Och han kunde till och med kosta på sig ett leende då och då. En statsminister med stort självförtroende. Som vet att hans ledarskap och den regering han leder är så ofantligt mycket bättre än alternativet. Som vet att fler än hälften än alla svenskar vet det.

Äntligen plockades vapnet mot Östros och kravmaskinerna fram: Sverige är ett litet och därmed synnerligen exportberoende land. Den statsbudgeten finns inte i VÄRLDEN som skulle kunna rädda de jobb som nu försvinner på grund av den internationella lågkonjunkturen.

Däremot skulle det betyda osäkerhet för den svenska budgetdisciplinen och därmed höja räntorna och sannolikt även skattetrycket. Ett par faktorer som ytterligare skulle försämra läget för det svenska företagandet.

Socialdemokraternas monumentala fiasko

Det känns som att Wanjaskandalen liksom var droppen som fick bägaren att rinna över. Mona Sahlin och socialdemokraterna har haft det motigt en längre tid. Samtidigt har regeringen enats kring en fantastiskt bra energipolitik, levererat ett bra klimatpaket och visat att man fungerar som regering även under svåra prövningar i tider av svår kris.

Gårdagens opinionsmätningar måste slagit ner som en bomb hos Socialdemokraterna. Man måste förutsett att kombinationen bristande trovärdighet för det tänkta regeringsunderlaget, frånvaro av någon vettig krispolitik och en massa fackskandaler skulle straffa sig, men att ett sjok av hela 9% av sympatisörerna skulle vända Mona Sahlin ryggen hade nog ingen kunna drömma om.

Stort grattis till hela Alliansen och i synnerhet Moderaterna som lyckats suga åt sig det mesta av de före detta (S)-sympatisörerna.

För vårt parti, Centerpartiet, är den ena undersökningens resultat oroande. Den andra undersökningen visar dock att vi stannar kvar på normala nivåer, 6,1%. Vilken siffra man ska sätta störst tilltro till är väl en smaksak. Men det får faktiskt vara hur det vill med den saken. Båda siffrorna är ändå en bra bit ifrån där vi vill vara, så hursomhelst ska ärmarna kavlas upp!