Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

In for the kill

Det hela känns nästan regisserat. Samtidigt som Juholt reser landet runt för att ”återupprätta sitt förtroende”, något som tydligen går lite sådär, släpper Nya Moderaterna alla spärrar och ägnar sin stämma åt att vältra sig i traditionell socialdemokrati på sin stämma i Örebro.

Det långsiktiga resultatet av detta kan man naturligtvis inte veta, men en sak är säker: Moderaternas taktik fungerar. Sakta men säkert marginaliseras socialdemokratin. De är i de flestas ögon inget alternativ idag. Ytterst få kan nog tänka sig Juholt som statsminister.
Det faktum att Nya Moderaterna idisslar Socialdemokratiska tankar kanske inte direkt tilltalar alla som tidigare av vana röstat på (S), men det luckrar upp fältet och gör att många tidigare S-väljares kompasser snurrar betänkligt när SIFO ringer.
Detta är bra och dåligt. En rotation bland vaneväljare kan vitalisera demokratin. Till det sämre hör att det knappast är några nya idéer som väcker väljarnas lust att röra på sig.

(M) missar missmatchen

Magnus Andersson debatterar även på SvD Brännpunkt (tillsammans med Per Ankersjö) idag och där är ämnet den så kallade missmatchningen, som starkt hör ihop med trögrörligheten på arbetsmarknaden.

Det är svagt politiskt ledarskap att inte våga adressera LAS-eländet. Har man inte modet att styra arbetsmarknadsskutan på rätt kurs bör man lämna över rodret till någon som vill och kan.

Värnskatten bekräftar det socialistiska perspektivet

Som trogna läsare av denna blogg säkert har anat, så tycker jag att mer av politiken måste byggas på idéer. Närmare bestämt liberala idéer. Relationen mellan stat och individ är i dagsläget inte helt sund. Staten är alldeles för dominant och håller oss medborgare nere och det maktförhållandet måste enligt min mening bli mer nyanserat.

Ett exempel är den så kallade ”värnskatten”. En extraskatt för alla de som ägnat sig åt studier och/eller flit och som lyckas bra med det.
Om bland annat detta gästbloggar jag hos goda vännen Tokmoderaten.
Och fler är på samma spår vad beträffar värnskatten.

Bekymmersam lördagsintervju

På radion nyss: en av landets mest ansedda politiska journalister intervjuar den minister som har ansvaret för lösningen på vårt allvarligaste samhällsproblem, arbetslösheten.

Det hela är en halvtimmes meningslöst svammel om hur mycket folk som inte jobbar ska ha i ersättning.

Ingen av dem verkar bekymra sig om de strukturella problem som gör att alla dessa människor behöver ersättning.

Man blir så trött…

(M) off the charts

Socialdemokraterna har det ju inte lätt. I den senaste opinionsmätningen förlorar man ännu mer av det redan kraftigt decimerade stöd med vilket man förlorade valet med dunder och brak.

Jag tror ärligt talat inte ens att Baylan kommer att försöka förklara bort katastrofsiffrorna denna gång. (S) är ett parti i djup kris och det kommer bara att bli värre.

Medan vi i Centern brukar vara bäst när det gäller, så har Moderaterna en stolt tradition av att vara bäst på träning. Idag, såhär två månader efter VM, spöar man Panathinaikos med 3-0.

Kul också att siffrorna skulle räcka till egen majoritet utan KD, även om Centerpartiet behöver bli mycket starkare i sällskapet för att viktiga frågor om frihet för folk och företag ska hamna på agendan.

Update: Missa för allt smör i Småland inte Tokmoderatens inlägg på ämnet.

Stockholmsmoderaterna goes Alva Myrdal

Jag blir upprörd. Riktigt upprörd. Det moderata borgarrådet Joakim Larsson gör en serie uppseendeväckande uttalanden med anledning av planerna på Norra Djurgårdsstaden som vittnar om

Tydligen är det politikens sak att avgöra hur människor ska leva. Boende i Norra Djurgårdsstaden ska tvingas att leva ”miljövänligt och hälsosamt”. Att det sedan kan råda delade meningar om vad som är både miljövänligt och hälsosamt är ett faktum för profant att oroa sig kring för välmenande politiker med totalitära tendenser (och uppenbarligen utan idéhistorisk skolning).
Detta är mycket allvarligt och synnerligen illavarslande för det fortsatta arbetet i staden. Jag kommer ärligt talat inte att ha lätt att samarbeta med politiker som anser att människor inte är kapabla att bestämma över sina egna liv.
Mellan Joakim Larsson (M) och Alva Myrdal (S) är skillnaden inte stor och Myrdals ambitioner att detaljstyra människors liv var inte bara moraliskt oacceptabla. Politiken som följer av sådana ambitioner är också riktigt jävla usel, såväl ekonomiskt som socialt.

Moderaternas arbetsmarknadspolitik suger!

Jobbskatteavdraget är mycket bra. Inget annat kan sägas om det. Det är en frihetsreform som dessutom minskar kilarna mellan bruttoutbetalaren och nettomottagaren, minskar företagens kostnadsutveckling och ökar incitamenten att söka jobb bredare och djupare.

Men någonstans där stannar det. Jag angrep vid ett stort antal tillfällen den förre arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin, för dennes undlåtenhet att adressera de stora strukturproblemen på arbetsmarknaden.
Jag måste erkänna att jag närde ett visst hopp för den nya ministern på området, Hillevi Engström. I Dagens Industri intervjuas Engström och beskeden är inte bara nedslående, utan direkt upprörande!
Hon ser det som sin främsta uppgift att – håll i dig nu – ”uppfostra företagen i socialt ansvarstagande”. Ja, du läste rätt.
Hon säger också att ”det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb”. Hur då? LAS har tidigare kritiserats för att företagen inte har haft kontrollen över vilken personal man ska få behålla vid neddragningar… Lite som en retorisk finess har jag ställt frågan om Nya Moderaterna även vill ta ifrån företagarna rätten att avgöra vem de ska anställa. Dessa ord får jag nu äta upp; det är konsekvensen av Hillevi Engströms ansats.
Företag har EN uppgift och EN uppgift BARA: Att tjäna pengar till sina ägare. I samma sekund som man viker från det målet försvinner deras existensberättigande (liksom långsiktiga möjligheter att faktiskt existera i en global konkurrens).

Fortsatt förnyelse nödvändig (och möjlig)

En reflektion från valrörelsen var att det var ganska trött stämning bland de socialdemokratiska valarbetarna. I valstugorna såg man sällan någon under 60 år och man kunde inte med den bästa av viljor hävda att Socialdemokraterna drev någon slags förnyelseagenda.

Snarare var det frågan om att gå tillbaka till något man upplevde som bättre och tryggare, men häri verkar en paradox finnas vad beträffar väljarbeteende: Samtidigt som svenskarna är ett trygghetsälskande folk som föredrar beprövade lösningar framför ”experiment”, så belönas aldrig återgång till något som varit.

Jag ska inte ödsla så mycket kraft åt att diskutera behovet av socialdemokratisk förnyelse. För det första känns det faktiskt en smula respektlöst mot alla kloka och förändringsvilliga socialdemokrater som känner sitt parti och ideologi långt bättre än en klassiskt liberal centerpartist som jag själv. För det andra behöver all tankekraft riktas inåt, i vårt eget parti, till vår fortsatta utveckling och mot den framtid som vi vill gå till mötes.

Utnämnandet av Sofia Arkelsten som Moderaternas partisekreterare öppnar spelplanen på ett sätt som borde ge alla andra partier stora skälvan. Vikten av förnyelse nämns av Sofia själv i intervjuerna efter offentliggörandet: ett parti som inte förmår att förnya sig, sin politik och de kommunikativa metoder med vilka politiken förs fram, blir snabbt irrelevant för väljarna.

Förnyelsen kan inte heller bara vara vackra ord i ett manifest, den måste också genomsyra partiets politiska riktning, kunna förklaras av partiets företrädare och även förkroppsligas av företrädare som känns relevanta för de väljare vi önskar nå.

Jämfört med Moderaterna riskerar nu samtliga andra partier att upplevas som förgubbade.

Inte för att det är något fel på gamla gubbar. De kan naturligtvis också vara kompetenta och göra ett värdefullt arbete. Men gör man anspråk på förnyelse är det naturligtvis lättare om den som förmedlar anspråket är någon som tilltänkta nya väljare lättare kan relatera till. Som talar samma språk som dem och som delar kulturella och sociala värderingar.

Efter 2006 har idédebatten inom Centerpartiet kommit av sig en aning. Efter ett par tunga kompromisser har vi förlorat en del av den trovärdighet vi lyckats byggt upp bland helt nya väljare. Trots detta står vi ändå relativt starka hos en lång rad viktiga liberala opinionsbildare på ett sätt som vi antagligen aldrig gjort tidigare.

Det gör att Centerpartiet har en god plattform för ett fortsatt bygge av ett intressant politiskt alternativ. Principfastheten i samband med SAAB-affären och viktiga ställningstaganden för företagarnas rättigheter har imponerat. På samma tema kan och bör vi bygga vidare. Dels för att det stämmer överens med vår historia, men också för att det i detta finns en tydlig position på det politiska slagfältet som vi har goda chanser att befästa.

En förkroppsligad förnyelse kräver framförallt en sak: Nya medlemmar. Nya partister. Nya engagerade som kommer in på ett effektivt sätt i partiet. Mycket glädjande ser vi en medlemstillströmning i mitt distrikt, varav många har spring i benen och får mycket gjort. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet, men till alla som inte har jobbat tillräckligt hårt för att attrahera nya krafter finns bara en sak att säga: Sätt igång!

Vi har ett ungdomsförbund vars arbete saknar motstycke i svensk politisk historia! Under Magnus Andersson har CUF blivit större, bättre, mer ideologiskt och en kraft att räkna med i den svenska opinionsbildningen. I ungdomsförbundet finns en lång rad fantastiska människor som kommer att kunna bli nya, fräscha centerföreträdare på ett sätt som man matcha Moderaterna.

Studentförbundet under Karin Ernlund gör ett lika imponerande arbete, om än i något mindre skala ännu så länge.

Nu är det upp till partiledningen att anträda en väg med många påfarter för nya som vill in. Att belöna folk för lång och trogen tjänst (för att inte säga vänskapskorruption), tillsätta viktiga poster med lojalitet som enda merit, liksom en överdriven hänsyn till externa intressen, är saker som måste stå tillbaka för att Centerpartiet ska lyckas framöver.

Jag tror också att vi måste höja nivån på vår interna debatt. I min drömvärld instiftas ett komplement till Fores som har till syfte att förse intresserade företrädare med ideologisk förkovran, politisk kunskap och goda argument för den riktning man själv anser Centern bör ta.

Varför inte kalla det Bramstorpsakademin?

Moderaterna har fel om LAS

Nya Moderaternas hållning om arbetsrätten är ohållbar. Vi har nu, liksom under högkonjunkturen när sossarna styrde, en oacceptabelt hög ungdomsarbetslöshet. För varje dag som går kommer allt för många unga människor allt längre från ett liv som de kan påverka, känna sig nyttiga, utveckla sin kompetens och göra karriär.

Hur man kan bortse från arbetsrätten och LAS som en del i detta övergår mitt förstånd.

I tider då ett företag måste dra ner på personal måste det få behålla de medarbetare som är mest lämpade att göra jobbet. På så vis kan de snabbare vända röda siffror till svarta och börja anställa fler igen. Visst är det dåligt för de individer som får gå, men inte värre än för de som hade fått gå under principen sist in – först ut. Att företaget har större chans att överleva är ju dessutom bra för alla.

Vad är det rättvisa i att den som är anställd sist ska ut först? Människor som dessutom oftare saknar fast mark under fötterna på arbetsmarknaden, jämfört med en kollega som jobbat länge…

Glöm inte heller att LAS hindrar folk från att byta jobb, eftersom man då hamnar ”sist in” på en ny arbetsplats. Det gör att allt för många går kvar på ett jobb som man kanske vantrivs på (och riskerar att utveckla ohälsa) och där man inte får utlopp för sin fulla kapacitet. Dåligt för den enskilde och dåligt för ekonomin i stort.

LAS är inget problem för stora industriföretag. Sådana vars styrelser befolkas av personer som t ex Gustaf Douglas som också sitter i Moderaternas partistyrelse.

Gustaf Douglas är en beundransvärd person på många sätt. Dessutom är han mycket trevlig. Men när det gäller småföretagens relation till arbetsrättslagstiftningen är han icke desto mindre helt aningslös.

För alla som vill starta företag och för små företag som vill växa ÄR LAS ett gigantiskt problem. Det stora företaget kan lätt köpa ut någon man vill säga upp, eftersom tre årslöner för en person inte är så mycket pengar om man har några tusen anställda. Har man tre anställda är samma manöver sällan görbar. Lagen snedvrider alltså konkurrensen till storföretagens fördel och till det lilla och nystartade företagets nackdel.

Detta kanske inte är ett problem på kort sikt, men för att fler ska få jobb behöver vi ett förnyelsebart näringsliv! Nya företag i nya branscher och med nya metoder som tar över där strukturomvandlingen eroderar marknadsmarken för de föråldrade.

De enda som talar om detta nyföretagande på allvar är Centerpartiet.

(När det gäller arbetsrätten har även vännerna i Folkpartiet markerat en företagarvänlig position.)