Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.
Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.
De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.
Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.
Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på ”Facebookskolan”.
En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter

Almedalssummering

Hemma från Almedalsveckan kan man bara konstatera att det var lika fantastiskt som vanligt. Större än någonsin på alla ledder blir det viktigare att planera och prioritera, men jag har ärligt talat svårt att förstå mig på Almedalsdissarna. Menmen, man väljer själv. För min egen del ska det dock mycket till för att jag ska välja bort Almedalsveckan.

Ska man försöka sig på någon summering kan man konstatera att det politikertal som gjorde störst intryck på mig var Maud Olofssons. Det spelar naturligtvis in att jag är Centerpartist, men jag tror att de flesta kan hålla med om att Maud gjorde sitt starkaste almedalstal någonsin. Hela Centerpartiets dag höll hög kvalitet och de båda stora seminarier som arrangerades rönte stort intresse. Spekulationerna om nästa partiledare förde också blickarna till Annie Johansson vart hon vände sig i dalen. Något hon hanterade mycket väl.
Bland näringslivets alla aktiviteter var det främst ett seminarium som satte avtryck på mig och det var i ett ämne som jag engagerat mig i en hel del tidigare: miljörätt. Arlanda, LKAB och Gjuteriföreningen är exempel på talarna som alla bekräftade bilden av miljöbalken och dess tillämpning som fullständigt vansinnig. Det är ärligt talat svårt att se att några som helst industriella investeringar i större skala kan komma att ske i Sverige med rådande regelverk, riskerna, osäkerheten och kostnaderna är helt enkelt för stora. Läs mer om miljörätt här.
Minglen och kvällarnas möten med gamla och nya vänner är också en viktig del av Almedalen och ett särskilt tack vill jag rikta till den Socialdemokrat (av traditionalistisk sort) med vilken jag kom att ha en hetsig, men ärlig, debatt om vårdvalet med över ett glas vin ganska sent in på nattkröken. Jag tror att, nu ett par dygn senare när stridsdammet har lagt sig, vi båda kan känna att vi lärde oss en hel del av varandra…
Stort tack till alla för en fantastisk vecka! Vi ses nästa år.

Miljökrångel driver jobb ur landet

Idag skriver Svenskt Näringslivs miljörättsexpert, Nicklas Skår, på debattsidan i Dagens Industri (ej på nätet ännu). Ämnet är det onödigt krångliga och rättsosäkra regelverk som kringgärdar tillstånd och tillsyn på miljöområdet (med viss råge) och som drabbar folk och företag på de märkligaste sätt.

För att vi ska kunna minska våra utsläpp krävs investeringar i ny, bättre och mer miljövänlig och mindre energikrävande teknik. För att få göra dessa förbättringar krävs i de flesta fall tillstånd enligt Miljöbalken, något som i vissa fall funkar finfint, men som också alltför ofta lämnar företagen i ett flerårigt limbo.
Riskerna blir onödigt stora för företag som måste ge sin in i dylika miljöprövningsäventyr, med följd att detta driver investeringarna till andra delar av världen där miljöprövningen går fortare och är mer förutsebara.
Allt annat lika finns det ingen anledning att riskera en långdragen och osäker process för t ex en ny pappersmaskin i Sverige när man lika gärna kan göra det i Finland. Inte för att det är något fel på Finland, men det vore ju kul med lite fler arbetstillfällen i Sverige också…
Det är en klockren centerfråga att ta tag i Miljöbalkseländet. Här har vi ett dubbelpipigt problem laddat med företagande och miljö. I ett och samma slag kan vi förbättra förutsättningarna för såväl företagsklimatet som klimatet i stort.

Fem myror är fler än en myndighet

För ett par år sedan jobbade jag i ett uppdrag där vi hade en viss samverkan med kundens reklambyrå. Det gick ganska bra till slut, men vi hade en hel del problem med att få bra leveranser från reklambyrån.

Jag har funderat en hel del på vad det berodde på… Ett systemfel var att i princip alla deras idéer byggde på att deras copywriter sedan skulle skriva en skitbra text. Man hängde upp ett helt projekt på att EN människa förväntades leverera ett litet mirakel. Att leveransförmågan i just detta fall var något mindre än mirakulös bidrar givetvis till min upplevelse av projektet, men även om självaste Selma Lagerlöf suttit vid pennan skulle riskerna varit för stora.
Det är lite samma sak med det socialistiska förhållningssättet till stat och människa. Man strävar efter att skapa system där sedan en tjänsteman ska fatta ett optimalt myndighetsbeslut. Man verkar tro att det liksom går att veta vad som är bäst och man verkar tro att det går att veta vad som är bäst för varenda människa.
För det första missar man ju det uppenbara faktum att alla människor är olika. Att vi har olika preferenser och vill fatta olika beslut om hur vi vill konsumera, jobba och leva våra liv. För det andra bortser man ju helt ifrån det faktum att en mångfald av försök har betydligt större chans att träffa rätt än ett.
Denna felsyn har en del allvarliga implikationer för våra samhällsinstitutioners konstruktion.
Det är bland annat därför det är så galet med vänsterpartiernas idéer om statliga riskkapitalfonder. Man verkar tro att tjänstemän kan fatta bättre investeringsbeslut än folk och företag. (Till saken hör också att det faktiskt är folkets och företagens pengar från början och det i alla lägen vore bättre att låta dem investera själva.)
Ett annat exempel på samma felsyn är miljölagstiftningen som liksom bygger på att handläggaren i kommunen eller på länsstyrelsen ska vara någon slags renässansmänniska. Inte bara måste man veta allt om de senaste naturvetenskapliga rönen i alla upptänkliga discipliner, utan även vara väl bevandrad i företagsekonomiska spörsmål och juridikens snårstigar.
Eftersom det är ganska ont om universalgenier i den svenska förvaltningsapparaten blir det som det blir. Bristande insikt i investeringskalkylens förtrollande värld och företagandets villkor, parat med rädslan för att göra fel – att släppa igenom något som senare visar sig miljökatastrofalt – gör tillståndsprocesserna till långdragna och komplicerade historier.
Ett mycket allvarligt förhållande som skadar inte bara företagen, tillväxten och välståndsutvecklingen, utan också miljön.
Ämnet diskuteras mer än någonsin nu (i DN igår, t ex) och på fredag nästa vecka håller Svenskt Näringsliv ett seminarium i Visby (klockan 14 – restaurang Bolaget på stora torget) där man presenterar en skrift som sammanfattar intrycken från möten med närmare 100 företag som alla vittnar om den ohållbara situation som rådande miljölagstiftning skapat.
Läs även Miljöfara.

Miljömarxism funkar lika dåligt som vanlig marxism

Dagens Nyheter har idag en artikel om hur illa svensk miljölagstiftning fungerar.

Den verkar vara tillkommen i sann miljövänsteranda: att företag är dåliga för miljön och därför ska förhindras att bedriva sin verksamhet.
Investeringar i energieffektiviseringar och andra miljöförbättrande åtgärder är tydligen mindre viktigt än att sätta käppar i hjulen för folk och företag.
Miljöbalken måste göras om i grunden.

Miljöbalken har orimliga implikationer

Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Miljöprövning i Sverige är ingen lättsam historia. Brister i rättssäkerheten är uppenbara. Olika länsstyrelse ger helt olika svar på liknande ansökningar och det tar väääldigt lång tid för företag att få svar.

Detta är dåligt för företagen och därmed tillväxten, men också för miljön. Ofta handlar prövningarna om miljöförbättringar. Väldigt ofta handlar det om energieffektiviseringar.

Miljöbalken drabbar inte bara företagen. Även privatpersoner har hamnat på fel sida om denna märkligt skrivna lag. Enligt den kan nämligen lite vad som helst vara ”miljöfarligt”. Det är som de säger: verkligheten överträffar dikten. Det finns fall där det prövats om lekande barn är miljöfarlig verksamhet. Om detta skriver idag Per Gudmunsson i SvD.

Jag blir lite orolig för vad som händer när elallergikerna börjar upptäcka lagens möjligheter…

Mina drömvallöften

Vänsterpartierna gör en rejäl vänstersväng nu. Alla tankar från den stora skatterefomen 1990 är nu borta. Tanken med den var att en gång för alla göra upp med marginalskatteeländet som med bred enighet ansågs mycket skadlig för svensk ekonomi.

Socialdemokraterna och Folkpartiet satte sig ned och såg till att göra en blocköverskridande överenskommelse, så att den skulle vara framtidssäker.

I någon mån bröts överenskommelsen i och med införandet av värnskatten, men det skulle vara något tillfälligt. Huvuddragen i skattereformen skulle gälla och det fanns nog en önskan om en successiv avveckling av statsskattedelen. Åtminstone från borgerligt håll.

Vänsterns skuggbudget från igår gav ett oerhört tydlig besked. Statens makt över individens plånböcker, vardag och framtid ska öka och öka rejält. Du ska definitivt inte genom egen ansträngning kunna bli rik!

Mot bakgrund av detta är det bra att regeringen markerar med sina icke-löften som jag skrev om tidigare idag, men jag tror att vi också ska tillåta oss att vara offensiva. Nu regnar det utanför och det är några mil kvar till Borås så jag tänkte ta mig en liten tupplur. Jag kommer antagligen att drömma att Fredrik, Maud och gänget hade en presskonferens där de presenterade Alliansens vallöften, PLC-style:

Vi lovar att avskaffa såväl LAS som fackföreningarnas unika maktprivilegier.

Vi lovar att avskaffa statsskatten och att införa ett grundavdrag på 50 000:- och dubbelt för företagare.

Vi lovar att förenkla miljöbalkens regler och införa en supereffektiv och rättssäker miljöprövningsmyndighet som garanterar en handläggningstid på maximalt 12 månader.

Regelkrångel stoppar nya jobb

I gårdagens bloggande om vänsterpartiernas superturbotåg resonerade jag lite om hur pass rimligt det är att tro att man kan bygga en massa snabbspår genom såväl naturkänsliga områden som andra med rådande lagstiftning.

Inför morgondagens miljörättsmöte i Karlstad har Svenskt Näringslivs miljörättsexpert, Nicklas Skår en debattartikel i NWT, tillsammans med Svenskt Näringslivs regionchef Urban Svanberg. Ämnet är just hur miljölagstiftningen hindrar investeringar som skulle leda till såväl jobb som miljöförbättringar.
Detta är ett område som vår kära regering MÅSTE ta tag i.

Miljölagstiftningen hindrar miljöförbättringar

Besökte idag å yrkets vägnar ett industriföretag i södra norrland. De är världsledande på sitt område och mycket innovativa. De har funnits länge och sitter mer eller mindre ihop med sin lokalisering; de flesta på orten har sin utkomst från företaget, direkt eller indirekt.

Bland alla de utmaningar de tar sig an finns naturliga många hinder att ta sig över. Vissa stora, naturliga och ofrånkomliga, men också andra helt onödiga.

Genom Sveriges luddiga, komplicerade, ineffektiva och rättsosäkra miljölagstiftning har företaget varit ålagda att först utreda en mängd irrelevanta konsekvenser av verksamheten. Senare tvingade till dyra och komplicerade åtgärder för att ändra på eventuella miljöproblem som utredningen påvisar.

Men ska inte företagen då ta sitt ansvar? Är miljön inte så viktig att värna att länsstyrelser och miljödomstolar ska kunna stoppa miljöbovar?

Jo, självklart. Men…

Vad som verkligen är ett miljöproblem är i sig föremål för debatt och tydligen kan vad som helst vara det enligt gällande lag. En dam som röker i sin trädgård, lekande barn och flagglinor som slår mot grannens flaggstång.

I det aktuella fallet handlar det om ett läckage från en deponi. En i naturen vanligt förekommande och ogiftig metall spiller över i en intilliggande sjö med ca 8 kg per år.

För det första är det inte på något sätt påvisat att metallen skulle vara miljöfarlig.

För det andra ligger det några hundra meter från platsen ett reningsverk som årligen släpper ut ca 1700 kg av samma metall, till samma vatten.

Företaget tvingas till investeringar i 100-miljonerkronorsklassen för att genomföra en miljömässigt och på alla andra sätt helt meningslös åtgärd. Ordstävet ”sila mygg och svälja kameler” dyker upp…

Företagets mycket kunniga och välrenommerade miljöchef avslutade mötet med en suck: ”Tänk vilka miljöförbättringar vi hade kunnat gjort med dom pengarna.”

Snö miljöfarligt avfall?

Läser en fantastiskt text av Magnus AnderssonNewsmill om det bisarra faktum att snö klassas som avfall och att det därför är problematiskt att forsla bort och dumpa de snömassor som fallit över gator och torg.

Kung Bore borde ju i det närmaste efterlysas för brott mot mänskligheten!
Det hela säger lite om hur världsfrånvänd miljölagstiftningen faktiskt är! Vore det inte bättre att fokusera på de verkliga miljöhoten?
Läs även Karl Malmqvist.