MiljöRätt i Gnosjö i morgon (fredag)

I morgon kommer jag att besöka Gnosjö och ett seminarium om hur svenskt miljörätt egentligen fungerar för företagen.

Helt klart är att det fungerar väldigt dåligt och något måste göras.

Jag har tidigare skrivit om detta och bland annat Volvos satsning på att bygga koldioxidneutrala fabriker. Sådana beslut och andra måste kunna fattas fort. Annars blir det svårt för svenska företag att hänga med i marknadens takt med ökade krav på miljövänlighet. Men i dagsläget hindrar det miljörättsliga regelverket svenska företag att göra energibesparande, miljöförbättrande och andra investeringar.

Seminariet i Gnosjö är det första i en serie sådana över hela landet. Syftet är att samla in erfarenheter från dem som faktiskt använder miljölagstiftningen varje dag – Sveriges företagare.

För dig som är i närheten och har lust att komma kan jag berätta att det hela äger rum på Restaurang Köket på Storgatan 8.

Det hela äger alltså rum i morgon fredag och börjar kl 11 med tre intressanta talare i ämnet och kl 12 blir det lunchmingel.

Läs mer om MiljöRätt här.

(Hunden på bilden heter Lage och är MiljöRättsturnéns maskot.)

Sverige centralt för miljökapitalism

Förbifartsdebatten plockade på något sätt verkligen fram det allra sämsta ur miljödebatten.

Från Miljöpartiet på officiell nivå debatterades ändå hederligt. Man kan helt enkelt inte acceptera den utsläppsökning som man tror att förbifarten kommer att leda till.

Till måste man dock tillägga att inga alternativa sätt att lösa trafikproblemet har presenterats och att Miljöpartister helt verkar ha missat att det faktiskt händer en hel del inom utvecklingen av både elbilar och biobränslen.

I undervegetationen förekom inte desto mindre en hel del ren civilisationskritik, gränsande till ekofascism.

En del verkar liksom anse att jorden vore en bra plats ”om det inte bara var för människan.”

Detta är – enligt min mening – inte bara en rejält jäkla pundig åsikt, utan också en potentiellt farlig sådan som inspirerar galningar till människofientlighet. Ibland med fruktansvärda konsekvenser.

Skadeverkningarna av företagarfientligheten yttrar sig på flera sätt och är i vissa stycken väldigt allvarliga. När villkoren för att göra affärer offras på miljövänsterns moralistiska altare, undergrävs förutsättningarna för tillväxt.

De politiska alternativen är ganska tydliga på den här punkten.

Vänstern gapar sig hesa om att åtgärder som ska sätta käppar i hjulet för näringslivets utveckling på punkt efter punkt, oavsett om det gäller att höja skatten för alla som eventuellt lyckas med sitt företagande, eller om det gäller att stoppa viktiga infrastrukturprojekt.

Regeringen – genom främst Maud Olofsson – står för handling i näringspolitiken. Inte genom att ösa pengar över amerikanska biljättar, utan genom att förbättra förutsättningar för företagande.

Företag, ni vet sådana som vänstern tror att de kan behandla hur som helst (eller i extremfallet inte ens önskar), löser miljöproblem as we speak. Inte alla på en gång. Men fri företagsamhet gör faktiskt svenska företag bäst i världen på miljö.

För den som är mer intresserad av vad som faktiskt åstadkoms på miljöområdet kan man i september bevista tre olika världskongresser på området.

På måndag är det stor offshorevindkraftsmässa/konferens på Stockholmsmässan med bland andra energikommissionär Andris Piebalgs och energiminister Maud Olofsson och ett hundratal skickliga företag som får det hända.

Direkt efter följer World Bioenergy Clean Vehicles & Fuels 2009 med självaste Kungen närvarande, samt bland andra den nya amerikanska ambassadören Matthew Barzun. Av allt att döma kommer han att fortsätta in på det spår som företrädaren Michael Wood stakade ut, i att sammanföra svenskt miljökunnande med amerikanskt entreprenörskap.

Tidigare i veckan ägde också en stor vågkraftkonferens rum i Uppsala. Ett område där Sverige är världsledande, tack vare framförallt den fantastiska industrimannen Billy Johansson (tidigare ABB).

Tycker man att handling och konkreta resultat är tråkiga och upplever att de krockar med den marxistiska klassanalysen får man helt enkelt sälla sig till miljövänstern…

Miljövänsterns koketteri utmanas av (C)

Stockholms miljölandstingsråd, Gustav Andersson (C), skriver idag en oerhört bra artikel på Politikerbloggen om skillnaden mellan en modern och människovänlig miljöpolitik och en moraliserande miljövänster.

Inom miljödebatten blir argumenten ofta oerhört abstrakta. Nästan aldrig utgår debatten från vad folk faktiskt gör, utan vad de borde göra utifrån någon slags ekoradikal moralism. Det kan man ju ägna sig åt om man tycker att det är kul, men det kommer inte lösa några miljöproblem.

Det finns ingen människa som vill ha dålig miljö. Men samma människor vill ha andra saker också. Möjlighet till effektiva och bekväma transporter, god mat och tak över huvudet där det också finns element att skruva upp ett snäpp när novembermörkret lägger sig.

Miljövänstern borde fråga sig om det liksom känns rimligt att människor en vacker dag kommer på att det här med att åka och hälsa på farmor, äta sig mätt och typ sova inomhus faktiskt inte är ett eftersträvansvärt sätt att leva?

Det är bara goda villkor för företagande och tillväxt som varaktigt skapar möjligheter till samhälleliga förbättringar. Miljöförbättringar och annat.

Som ett flagrant exempel på ofruktbar miljödebattslig abstraktion är Miljöpartiets blanka nej till tunneln mellan Mälarens södra och norra stränder. De redovisar ingen alternativ lösning på problemet utan är liksom bara emot i största allmänhet.

Det kanske drar ner applåder på Jordens Vänners julfest, men det duger fan inte om man aspirerar på att regera landet.

Tällberg forums råd till universums härskare

Tällberg Forums styrelseordförande, Bo Ekman, tar idag till orda på SvD Brännpunkt och förklarar vad politikerna ejenkligen borde göra.

Med några intressanta tankar insprängda i det substanslösa svammel som tyvärr utgör merparten av artikeln, visar Bo Ekman precis vad problemet är i miljödebatten.

Precis som SNF, Greenpeace, miljöpartiet och en hel del av chablisvänstern vrålar Bo Ekman, likt en fyraåring som verkligen inte vill att bollibompa ska vara slut, om hur han tycker att världen och politiken egentligen borde se ut.

Nu avslutas visserligen artikeln med en fråga om alla dessa drömmar är politiskt möjliga att genomföra, men det hjälper inte. Tällberg Forum (och i synnerhet dess ordförande) borde faktiskt hålla en högre nivå och presentera en och annan pusselbit i hur genomförandet av någon av de önskedrömmar som presenteras i artikeln ska gå till.

Jag är så jävla utledd på koketterandet i miljödebatten.

Det är liksom någon slags moralisk skönhetstävling om vem som vill ha störst sänkningar hit och dit, utan att för ett ögonblick reflektera över konsekvenser för andra viktiga värden eller om det verkligen skulle lösa några problem.

Då blir miljödebatten inte riktigt på allvar. Det blir på sin höjd något som kan beskrivas som en intellektuell assessoir att glänsa med i sociala sammanhang.

Hur menar t ex Bo Ekman att en global koldioxidskatt ska implementeras? Hur ska det administreras? Hur ska sanktionssystemen fungera för att se till att det hela efterlevs?

Det är svårt att se framför sig hur de multilatera förhandligarna mellan 200 länder, om någonting som kommer att försämra de flestas ekonomi, skulle gestalta sig och hur lång tid det skulle ta. (jmf t ex Doha-förhandlingarna) Än mindre varför oljerika länder som inte riktigt är med på Al Goretåget, t ex Iran och Azerbadjan, skulle gå med på ett dylikt upplägg?

Hur tror Bo Ekman att världen styrs? Finns det månne en världsregering som kan tvinga på alla jordens länder Tällberg Forums förvisso ganska intressanta idéer? Det har jag i så fall missat.

Det är först när man kan föreslå politiskt, tekniskt och ekonomiskt genomförbara åtgärder som man kommer att komma någon vart. Tills dess blir att detta meningslösa pladder – som det Bo Ekman idag visar prov på – mer en del av problemet än av lösningen.

Någon som tror att vänsterpartierna skulle göra det bättre?

Det kan inte vara lätt att sitta i opposition idag. Säga vad man vill om regeringen men nog fan levereras det!

Det har väl knappast undgått någon att jag tycker att energiöverenskommelsen är något av det bästa som hänt sedan självhäftande tejp. Även om kärnkraftsöppningen var en svårupplöst knut i vårt parti, så tror jag ändå att de allra flesta tycker att totalen hamnade oerhört väl.

Idag ger ingenjörsvetenskapsakademin också regeringen rätt i fråga om kärnkraftens betydelse för miljön.

Som en naturlig förlängning och fortsättning kommer nu en klimatpolitik så kraftfull att inte ens Svenska Naturskyddsföreningen egentligen har någon kritik med substans.

LRF var igårdagens aktuellt vansinniga och tolkade regeringens politik som en ”krigsförklaring”, men det är fan i mig ingen mänsklig rättighet att få köra sina maskiner på fossildiesel. Att detta beslut kungörs nu, men att politiken ska genomföras först 2011, ger såväl lantbruk som andra dieselberoende verksamheter möjligheten att börja styra in sina reinvesteringar på sådant som inte är fossilbränsleberoende.

Önskvärt vore naturligtvis att detta kunde bli en europeisk klimatpolitik, så att de entreprenörer som ser möjligheter att utveckla bättre bränslen och fossilenergibesparande tekniker har en större marknad att sälja på.

Mot bakgrund av det är det ju intressant att fundera lite på hur det hade sett ut om vi hade haft en vänsterregering. Under alla de år som miljöpartiet agerade stödparti åt socialdemokraterna lyckades man inte få igenom någonting som ens var i närheten det som regeringen idag presenterar.

Om man dessutom – liksom jag – anser att det är bättre ju fler länder som är med på dylika politiska överenskommelser, blir ju saken inte bättre av att vänsterpartierna inte direkt är några anhängare av EU-samarbete.

Tillväxt och miljö måste gå hand i hand

Det råder en oroande passivitet kring infrastrukturfrågor i Stockholmsområdet, fastän möjligheten till snabba och effektiva transporter runt om vår stad är en förutsättning för att vi ska kunna jobba och leva här.

Tunnelbanan är toppen (när den går som den ska). Miljövänlig, bekväm och snabb. Tvärbanan och Saltsjöbanan är kanske inte lika komfortabla, men annars lika bra. Men det förutsätter att man reser från närheten av en station till något ställe nära en station.

För andra resor passar bilen bäst.

Partikelhalterna i staden är ett stort problem. Men vi kan inte lösa det genom att förneka människors behov att transportera sig. Det vore lite som att bota huvudvärk med halshuggning.

Essingeleden har nått sitt tak och det har effekter för tillväxten. Det kan t ex leda till att en företagsetablering i Sörmland får nej på sin miljöprövning för en anläggning, om man kan anta att etableringen någon gång då och då skulle tänkas innebära en tung transport till t ex Värtahamnen.

De som bor längs essingeledens sträckning lider också av den allt intensivare trafiken där.

Anledningen är att Stockholm växer. Och att Sverige växer. Alla transporter söder — norr måste passera Stockholm och faktiskt Stockholms innerstad på Essingeleden. Det är inte rimligt och måste få en lösning.

Förbifart Stockholm är en sådan lösning.

Den största förtjänsten med förbifarten är att förbipasserande transporter inte måste in genom staden, vilket kommer att innebära stora lokala miljöförbättringar för boende.

Nuvarande trafikleder avlastas och möjliggör smidigare kortare transporter vilket är gynnsamt för t ex arbetsmarknaden, eftersom fler människor lättare når ett större jobbutbud.

Ett tredje argument är att intressanta utkantsområden av stockholm, Botkyrka och Vällingby/Spånga/Rinkeby, binds ihop med stora möjligheter till social, kulturell och ekonomisk expansion som följd.

Ekofanatiker vill att allting ska vara som förr. Eller egentligen kanske som en utopisk drömbild av förr. Ett icke-industrialiserat samhälle. Det är inte görligt och knappast heller önskvärt. När människor har vant sig vid tak över huvudet, mat på bordet och akutsjukhus kan man liksom inte rulla tillbaka bandet. Och det finns heller ingen anledning.

Världen förändras ständigt och vi människor är en stor del av förändringen. Självklart ska utvecklingen ske med hänsyn till viktiga naturvärden, men vi måste komma ihåg att även naturvärdena värnas för människornas skull. Ren luft och rent vatten, biologisk mångfald och vackra skogar saknar ju värde om ingen finns där för att lukta, smaka, lyssna och betrakta.

Miljön är ett viktigt värde för människor, men det är social samvaro, skaparglädje och ekonomisk trygghet också. Så länge man blundar för det så kommer miljödebatten att föras på en fruktlös och abstrakt nivå, där en sak sägs och en annan görs. Miljödebatten blir symbolisk och innehållslös. (vafan flaskvatten? allvarligt…)

Miljöengagemanget blir äkta först när vi tar in det i våra vardagsliv utan att skryta om det, utan att vi koketterar med det och där vi väger det mot andra viktiga värden i våra liv.

Update: Läs även denna artikel i SvD om Stockholms växtvärk.

Sahlins vinnarfrågor blir färre och färre

Redan förra söndagen förvånade utfallet av partiledardebattens miljödel en smula. Fredrik Reinfeldt har tidigare haft sin kanske största svaghet just när det gäller miljö och möjligen hänger det samman med att miljöpolitik tidigare förknippades väldligt mycket med näringslivsfientlighet.

Den moderna miljöpolitiken är en helt annan sak. Vissa delar av miljörörelsen och till och med Miljöpartiet i sina bästa stunder, förstår och uppskattar marknadsekonomins kraft och vill gärna använda den för att lösa miljöproblemen.

Statsministern visar sig väl påläst på miljöområdet och droppar viktiga fakta som kan ligga till grund för en trovärdig och klok miljöpolitik. En som har större effekter än att bara sätta käppar i hjulet för folk och företag.

En annan faktor är att oppositionsledaren faktiskt har satt sig i en ganska besvärlig sits. Varje gång miljön kommer på tal måste hon hänvisa till miljöpartiet. Det är inte hennes egen politik, utan hon blir liksom budbärare för någon annans. Hon kan inte trumma in den med samma trovärdighet som hon gör med de traditionella socialdemokratiska värdena.

Superveckan avlöpte fantastiskt väl för regeringen med Reinfeldt själv som en solklar 1:a och eftersom politiken är ett nollsummespel finns det också förlorare. Och kanske var det inte så konstigt att sossarna fick hyggligt med stryk av opinionen. Så länge de inte avkrävdes svar om politiken kan ju väljarna skapa sig en egen bild av partiets politik – och i idévärlden är ju allt perfekt. Så är det nu inte längre och om denna enda vecka eroderade sympatierna för socialdemokraterna med hela 3,2 %-enheter, tänk då vad en hel valrörelse kommer att kunna åstadkomma.

Det ser faktiskt ganska ljust ut för Alliansen inför 2010.

Miljö- och energiresa i USA

Är på resa i USA med ett späckat schema med träffar med en hel del myndigheter för att diskutera politik, opinionsbildning och praktik kring miljö- och energifrågor.

Tre intensiva dagar i Washinton D.C och nu är vi i Chicago, jag och fem ytterligare svenskar. Mitt resesällskap är politiker och tjänstmän som alla är experter på förnybar energi i olika former.

Intrycken är så oerhört många och en fördom som vi kanske har i Europa är att USA på något sätt skulle ligga efter när det gäller miljö. Det är verkligen inte sant.

När det gäller cleantech och biobränslen är man redan idag världsledande och den forskning som pågår, det fokus som läggs vid utveckling av nya energiformer, är mycket imponerande.

Hela förvaltningen har tar detta på högsta allvar. Den amerikanska miljörörelsen är konstruktiv och vetenskapligt förankrad.

Uppfinningsrikedomen tar sig inte bara uttryck som en idé och skisser, utan som faktiskt genomförande genom imponerande entreprenörskap.

Medan vi i Europa är experter på problem, verkar man här faktiskt vara mer inne på lösningar.

Langenrapporten och fossila drivmedel

Etanol är ett utmärkt fordonsbränsle, eftersom det kan framställas på ett förnybart sätt från t ex skogsråvara.

Trots detta är EU på väg att fatta beslut som innebär att ingen skillnad görs mellan fossilt och förnybart bränsle!

Det är koldioxidutsläppen från avgasröret som kommer att mätas. Är det under 120 gr/km anser EU att det är bra. Är det över anser EU att det är dåligt. Oavsett vad du tankat med.

Detta är naturligtvis HELT fucked up, som det heter på ren svenska. Uppenbarligen har den europeiska bilindustrin (som har mycket investerat i dieselmotorer) lyckats påverka europaparlamentets industriutskott till detta ytterligt märkliga drag.

Är allt snack från våra folkvalda om klimatet på allvar, eller är det bara tom retorik? Kanske läge att fråga våra svenska ledamöter vad de håller på med…

Industriutskottet
Lena Ek (c)
Göran Färm (s)
Gunnar Hökmark (m)

Länk till övriga ledamöter och suppleanter.