Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

MP’s politiska kursändring

Det känns som att det håller på att hända något med Miljöpartiet. Här i Stockholm har de tagit ett rejält kliv bakåt i och med valet av traditionalisten Daniel Helldén (MP) istället för förnyaren Emilia Hagberg (MP) som Per Bolunds (MP) efterträdare som oppositionsborgarråd.

Den politiska kursändringen verkar redan vara inlagd med slussmotstånd och kramande av ruttna träd som oroväckande preludium.

Igår visade Åsa Romson (MP) att den regeringsmognad man ändå upplevde med Maria Wetterstrand var som bortblåst, när hon i radiodebatt mot miljöminister Lena Ek (C) torgförde den något udda hypotesen att USA och Kina bromsar klimatförhandlingarna i Durban eftersom Sverige inte ”gjort mer” för miljön.

Tänk om hon skulle sitta och förhandla för Sveriges räkning med en sådan utgångspunkt? Huvvaligen…

I morse på radion debatterade Olle Schmidt (FP) och Karl Schlyter (MP) om Merkozy’s senaste förslag att försöka rädda Euron. Den senare är emot, men saknar alternativa idéer. Schlyter pressas dock något av SR’s journalist om vad man ska göra istället då? Efter tredje försöket att blanda bort korten landar han i att lösningen är att avskaffa tillväxten.

Joråsatt…

Almedalen: Miljöpartiets dag

Miljöpartiet är först ut i årets almedalsvecka och de öppnar verkligen starkt! Med en välformulerad DN Debatt idag pekar de ut riktningen och utmanar ”skolpartiet” framför andra, Folkpartiet.

Det är tydligt att Miljöpartiet gör en sväng in i borgerliga jaktmarker och utnyttjar de förutsättningar som nu ges av att inte tillhöra en rödgrön allians. En resa som kan bli strapatsrik, då de som står vid rodret inte direkt rör sig i sina hemmavatten. Åsa Romson är miljöpartist av den gamla stammen som antagligen inte har släppt tillväxtmotståndet och Gustav Fridolin har ett förflutet som syndikalist och argumenterar ofta långt ifrån vänster. Men det behöver nödvändigtvis inte stoppa dess framfart. De gör det mesta rätt och framförallt Gustav Fridolin är den kanske allra bästa politiska kommunikatören idag.
Den mer intellektuella delen av agendan har nog Miljöpartiet lyckats sätta idag, trots larmet från Aftonbladets sorgliga haveri kring Littorins sexchattande som riskerar att ställa allt annat i skuggan. Varför detta skulle vara intressant ur ett politiskt perspektiv är svårt att förstå, men Aftonbladet satsar väl på att få smutsen att stänka över på Reinfeldt och Borg. Något de svårligen kommer att lyckas med…
Intressant om Miljöpartiet är också att den före detta folkpartistiska profilen, Micke ”Prinsen” Trolin nu outar sig som miljöpartist. Och att Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström, uppmanar regeringen att närma sig Miljöpartiet för att söka majoritet i riksdagen.

(MP) hakar av (S)-sänket

Miljöpartiet i Stockholm gör slut med Socialdemokraterna. Kanske inte så märkligt. Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet är ett skepp i marvatten, utan någon som håller i rodret och där besättningen mest står och gapar på varandra. Något sådant vill ingen ha med i en konvoj.

Artikeln på SvD Brännpunkt är nästan uppseendeväckande oblyg om hur det är att ”samarbeta” med sossarna, vars relevans eroderas med en häpnadsväckande hastighet…

Syndikalisten Fridolin vrider (MP) till vänster

Min bild av Gustav Fridolin är att han har varit en bra politiker. Även om jag inte delat hans ideologiska övertygelser till någon del, så måste man ändå respektera intellektuellt hederliga politiker som kämpar för det de tror på. Trovärdigheten fick sig dessutom en rejäl puff uppåt i och med Fridolins val att lämna politiken innan han lät sig korrumperas av den.

Att samma Fridolin nu försöker göra anspråk på att vara liberal klingar inte helt rent.

Nu är kanske väljarna inte så nogräknade med stringens som en politiknörd som jag, men faktum är att hoppet är ganska stort från de extrema vänsteråsikter som Gustav Fridolin tidigare hållit sig med. Hans retorik skulle jag beskriva som marxistisk, han är – eller åtminstone var tills nyligen – syndikalist och medlem i SAC, ett ”fackförbund” som ägnar sig åt vad som mest liknar beskyddarverksamhet och som utan den särställning som facken åtnjuter i lagstiftningen skulle anses grovt kriminell.

I dagens Expressen skriver Sakine Madon att Fridolin i en bok från 2009 (utgiven på Ordfront) skriver att villkoren för företagande är tillräckligt bra och att företagen ”oroas för att den offentliga sektorn inte är större”. Man undrar vem han har talat med…

I samma artikel framgår också att Fridolin är negativ till lägre skatter. Skatterna kan man väl säkert ha många åsikter om, men det faktum att högre skatter ökar makten för staten/överheten och minskar makten för de tvingas lämna ifrån sig mer av sina pengar, borde väl vara klarlagt?

Fridolin verkar sakna den sunda statskritik som då och då kan skönjas i öar av förnuft i Miljöpartiets hav av utvecklingsmotstånd och elallergi. Lite synd, kan jag tycka, men det är väl bara upp till oss andra att vässa argumenten varför frihet är bra och staten inte bör växa okontrollerat.

Som en parentes bör nämnas Folkpartiets pinsamma svar på Fridolins debattartikel i vilket han missförstår väsentliga delar av liberalismens idéer. Johan Pehrson är väl kanske den politiker som allra mest förkroppsligar statlig övermakt och politiska krav på ännu mer sådan…

Miljöpartiet nu ett renodlat vänsterparti?

Det är ingenting att hänga läpp över. Vi vann valet stort, men får inte egen majoritet. Visst är det försmädligt att det hängde på några enstaka röster, men såhär är läget och det får vi anpassa oss efter.

Miljöpartiets agerande är märkligt. Språkrörens arrogans förvånar och de verkar vägra att inse sitt ansvar. De är det enda riktiga vågmästarpartiet, eller har åtminstone varit det.
Fram tills nu har de gjort anspråk på att vara ett blockoberoende parti. Nu markerar de båda språkrören att så inte är fallet, utan att regeringen måste förhandla med hela vänsterblocket.
Är hela partiet med på den utvecklingen?

Wetterstrand kom undan med flera osanningar

Det har funnits en del synpunkter på SVT’s utfrågare i den här valrörelsen. Särskilt efter ”Jörgaffären”. Jag tycker dock verkligen att de överlag gjort ett bra jobb. Det är lätt att sitta i soffan och recensera det hela och en helt annan grej att sitta där i studion i direktsändning. De har också ett jobba att göra, en roll att spela och vill – lika lite som partiledarna – göra bort sig.

Idag tycker jag dock att Maria Wetterstrand kom OERHÖRT billigt undan med flera allvarliga saker. Hon har starkt självförtroende och svarar rappt och bra. Men ibland också inte helt sanningsenligt.

Albin Broman har roat sig med att granska Wetterstrands svar och hittat en del som utfrågarna kanske inte borde släppt igenom så lättvindigt, varav det allvarligaste var Wetterstrands påstående om att RUT skulle vara för dyrt!

Konjunkturinstitutet konstaterade idag att RUT inte kostar skattebetalarna ett öre, utan att det tvärtom är en god affär. Detta tog faktiskt Hedenmo upp, men det avfärdades av Wetterstrand med svepande formuleringar och hon kom undan med det. Om detta borde Wetterstrand ha pressats – för hon har så uppenbart fel.

Läs även Magnus Andersson.