Migrationsdebatt på längden och tvären

Denna dag har skulle egentligen huvudsakligen ha använts till att skriva anförande till fredagens kammardebatt om budgetpropositionens migrationsdel, men yttre omständigheter kastade den planen över ända.

2009 kom Allianspartierna överens om vilka villkor som skulle gälla för familjeåterföreningar och man landade då i en kompromiss som alla parter kunde anse rimlig.

Idag tog migrationsminister Tobias Billström i ett mediaframträdande ett initiativ för att omförhandla delar i den överenskommelsen, något som jag och Centerpartiet inte hyser någon större entusiasm inför.

Stort tack för alla uppmuntrande ord för både mediaframträdandena kring detta och för den artikel som jag och Hans Dahlgren har idag på SvD Brännpunkt, där vi slår fast Centerpartiets linje kring flyktingpolitiken. I ett läge där Syriens diktator planerar en upptrappning av sin terror mot civilbefolkningen behöver vi göra allt vad vi kan för att hjälpa de som flyr från fruktansvärda hemskheter i Syrien och andra oroshärdar.

Några exempel på media från idag: Ekot, Aftonbladet och SvD/TT.

Missvisande av DN ang barnen på Lundegård

Idag kan man läsa i DN om att asylsökande barn i Borgholm inte får skolmat. Tyvärr är artikeln något missvisande och vinklad på ett sätt som får folk att tro att vissa barn skiljs ut och inte får äta bland de andra barnen i skolan. Om det hade varit fallet hade det varit mycket upprörande. Dessbättre är det inte riktigt så.

Jag besökte asylboendet på Lundegårds camping så sent som förra veckan och blev imponerad av verksamheten som fungerar väldigt bra. En av de saker som imponerade mycket på mig var just skolan, den lust att lära som barnen gav uttryck för och den goda stämning som rådde bland både elever och lärare, trots att många av barnen säkerligen har varit med om saker som inget barn borde behöva uppleva.

Asylsökande barn har inte skolplikt och kommuner ansvarar inte för att betala för deras utbildning. Skolan är förlagd i en provisorisk byggnad av sammansatta baracker i anslutning till de campingstugor de asylsökande familjerna bor i under den process där det utreds om de ska få stanna i Sverige, eller om de måste återvända. Det är migrationsverket som betalar för skolan där barnen (om jag inte minns fel) går tre timmar om dagen på förmiddagen eller eftermiddagen.

Det finns ingen matsal i barackbyggnaden. Barnen äter samtliga måltider tillsammans med sina familjer. Så även lunchen.

Det är ledsamt att Borgholms kommun framställs som ondskan själv, när man verkligen jobbar hårt och, enligt min mening framgångsrikt, med att få det att fungera bra med asylsökande i kommunen. Orättvist.

Lagstiftning är ett grovyxat styrinstrument

Som riksdagsledamot får man en hel del mail från engagerade medborgare och i egenskap av talesperson i migrationsfrågor handlar en del av mailen om enskilda ärenden där en person eller en familj känner att deras tillvaro rasar samman på grund av myndighets- eller domstolsbeslut som gått dem emot.

I många fall handlar det om huruvida verkställighetshinder för avvisning råder eller inte. En av mina viktigaste uppgifter under hösten blir att ta reda på hur lagen tillämpas kring just detta och om den skulle kunna göras tydligare.

Det är frustrerande för mig att inte kunna ge bättre svar, och säkert än mer frustrerande för den som befinner sig i vad man upplever som omedelbar livsfara, men enskilda ärenden, myndigheters beslut och domstolars domar, är ingenting som riksdagspolitiker kan, eller ska kunna, gå in och ändra på. Vi stiftar lagar, det är vårt medel för makt.

Vi kan, och ska, göra vad vi kan för att lagarna ska bli så bra som möjligt, men det är just precis vad vi kan.

En gemensam europeisk asylpolitik allt närmare?

Början av denna vecka har företrädesvis använts till att läsa in mig på lagen, fakta och statistik på migrationsområdet, samt att träffa personer som är mycket kunniga på området, möten som är trevliga och informativa, men som också påminner om ämnets enorma komplexitet. Jag kan störa mig på hur lättvindigt vissa kollegor ger sig in i denna debatt, trots att den är så utomordentligt komplicerad ur ett lagstiftningsperspektiv.

Det är en hel del på gång vad beträffar europapolitiken på området. Det pågår ett arbete för att skapa en gemensam asylpolitik i EU, något som vi i Centerpartiet i grunden är positiva till.

Igår hade vi sammanträde med Socialförsäkringsutskottet (mitt första utskottssammanträde) och det var meningen att migrationsminister Tobias Billström skulle informera om hur tongångarna går i diskussionerna kring den gemensamma asylpolitiken med de europeiska ministerkollegorna i Rådet, men det sköts upp till nästa vecka.

Mina känslor inför en gemensam europeisk asylpolitik är blandade. Man skulle önska att vi hittar en väg framåt som erbjuder en ordnad och rättssäker process för de som önskar ta sig till Europa. Det är också utomordentligt angeläget att processen kan vara säker rent fysiskt, så att människor slipper riskera livet i händerna på skrupellösa människosmugglare, eller på durken i rangliga båtar, på sin väg till ett bättre liv. Samtidigt finns det en risk att den gemensamma politiken blir sämre än vad en svensk nationell skulle kunna vara.

2009 antogs Stockholmsprogrammet, enligt vilket EU ska införa ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för personer som har rätt till skydd senast 2012 och det cypriotiska ordförandeskapet har deklarerat att man har för avsikt att förhandlingarna också ska vara slutförda innan årets slut.

Denna period kan alltså visa sig helt avgörande för den framtida asylpolitiken.

Ganna borde få stanna

Ingen har väl missat fallet med 91-åriga blinda Ganna som enligt lagen ska utvisas till ett land där hon inte har någon som bryr sig om henne. Utvisningen stoppas nu i väntan på prövning i Europadomstolen. Jag är normalt försiktig att uttala mig om enskilda fall eftersom man i lagstiftningen och lagarnas efterlevande måste luta sig mot principer.

Rättssäkerheten är enormt viktig och likhet inför lagen likaså, men man kan inte bara koppla bort sina känslor. Även om principerna måste följas slaviskt och osentimentalt, måste de först fastställas med såväl hjärta som hjärna.
När det gäller Ganna, så följer man den lag som ändrades 1997 på initiativ av den socialdemokratiska regeringen. Något att tänka på för den som idag ”skäms för att vara svensk”. Kanske borde man skämmas lite för att vara socialdemokrat också? Partiet som gav oss ”social turism”, övergångsregler och andra klassens medborgarskap…
Hursomhelst: Om utvisningen är riktig enligt lagen, borde lagen kanske ändras.
Billström försvarar lagen mot bakgrund av ekonomi och visst är det ett relevant argument. Det är ingen lösning att höja världens högsta skatter eftersom det på längre sikt leder till lägre tillväxt och sämre förutsättningar att ta väl hand om sådana som Ganna. Men nog går det att omprioritera.
En avsevärd del av de pengar Gannas barn och barnbarn tjänar går till att finansiera ett yvigt transfereringssystem. Det är ingen självklarhet att alla dessa pengar ska gå dit. Det är heller ingen självklarhet att systemet fördelar som det gör idag.
Ett förslag är att titta på barnbidraget. Hur många kronor per månad av detta bidrag till folk som i det stora flertalet redan har det väldigt bra, skulle man behöva ta bort för att kunna ge Ganna och andra i hennes situation tryggheten att få ägna sin sista tid i Sverige?

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.
Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.
I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.
Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.
Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.
De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.
1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.
Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var ”fackliga organisationer”. Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare…
Möjligen visar detta också ”arbetarrörelsens” problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.
LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.
Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.
Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!

Asylsystemet riskerar att urholkas

Det finns ingen som mig veterligen gjort lika mycket för att rädda människor som riskerat att utvisas, trots att asylskäl eller verkställighetshinder funnits, som min goda vän Merit Wager.

Under sitt mångåriga arbete som medborgarnas flyktingombudsman lyckades hon driva ett signifikant antal fall med så stor professionalism och idoghet att den mäktiga svenska staten tvingats ge sig. (Och följa sina egna lagar.)

Idag skriver hon i sin krönika i SvD om hur den ensidiga debatten urholkar asylsystemet.

Jag har haft nöjet att träffa några av dem som Merit varit ombud för. De kommer från vitt skilda delar av jordens alla hörn, med det gemensamt att de stod under utvisningshot till i samtliga fall en livshotande situation. Några av dem berättar oblygt att de har Merit att tacka för att de fortfarande är vid liv.

Det är få som har samma insyn i asylprocessen som Merit Wager. Hon har sett den på nära håll och vet hur illa den hanteras av myndigheterna, men också hur den i ganska många fall missbrukas av sökande som egentligen inte har asylskäl.

Detta är en besvärlig sak att diskutera, eftersom man riskerar att bli betraktad som invandringsfientlig. Men det måste diskuteras. Det finns två värdeord för hur den svenska förvaltningen ska fungera: Rättssäkert och effektivt. Inget av det präglar asylprocessen, som mest verkar likna ett lotteri.

Jag strävar efter helt öppna gränser. Alla som vill borde få leva och arbeta i Sverige. Jag önskar att politiken kunde handla om hur vi upprättar en färdplan mot det målet. Men tills dess måste ju migrationsprocessen fungera på ett kontrollerat sätt!

Människor som har asylskäl enligt lagens bokstav måste få besked om att de får stanna snabbt. För de som inte har asylskäl enligt svensk lag är det ju ännu viktigare att beskedet kommer snabbt. (De ska också naturligtvis informeras om möjligheten till arbetskraftsinvandring och kunna söka arbetstillstånd på plats.)

För den som vill förkovra sig i ämnet finns en uppsjö med fall på Merits mycket läsvärda blogg.

Stockholms c-listor klara

Läser hos Fredrick Federley att nomineringskommittén kommer att släppa listorna för Stockholms stads centerdistrikt i morgon. Det är verkligen sjukt spännande!

För det första är det ju avgörande för vilken typ av valrörelse vi kommer att kunna driva. Är det någon som driver Centerpartiets förnyelse som toppar listan, eller är det någon som tycker att det nog kanske var lite bättre förut?

Det tidigare är absolut centralt om vi ska kunna fortsätta att attrahera väljare i Stockholm.

För min egen lilla egoistiska del är det naturligtvis också väldigt spännande hur pass högt på listan man hamnar. Det är omöjligt att gissa.

Bland alla medlemmar som ska rösta är det naturligtvis en hel del som inte har någon aning om vem jag är.

För de som varit med länge, och kanske tycker att Centerpartiets glansperiod varade mellan kärnkraftsomröstningen och öresundsbrobeslutet, är jag antagligen inte särskilt populär.

Samtidigt har jag faktiskt fått en överraskande mängd uppmundrande ord om min ganska sent annonserade kandidatur. Faktiskt även från något oväntade håll. Jag minns särskilt en person som jag ofta hamnar på motsatt sida som i debatter, men som sa något i stil med: ”Jag tycker ju inte alltid som du, men du är väldigt bra på att tycka det du tycker. Därför röstar jag på dig.”

En oerhört hjärtvärmande sak att säga och ett uttryck för en stor intellektuell hederlighet som jag stött på flera gånger tidigare i Centerpartiet.

Vad allt detta är värt får vi se i morgon. Oavsett vilket kommer jag att använda den plattform som listan innebär till att föra en ideologisk kamp utan hämningar. Och det ska bli SJUKT roligt!