OBS! Du ”får” inga pengar av Borg

Expressen har idag en idiotisk löpsedel, som visar att man inte förstår hur ekonomin fungerar.
Socialismens retorik utgår från myten om den statiska ekonomin, alternativ något slags jultomteteorem, enligt vilket samhällets alla resurser kommer någonstans ifrån – oklart var – och sedan fördelas av den snälla farbror finansministern.
Mot bakgrund av det har jag nyheter till Expressen och andra intellektuellt lata förståsigpåare som inte tar ens det mest grundläggande steg för att förstå hur ekonomi fungerar, men som anses sig berättigad att tycka en massa saker ändå:
STATEN HAR INGA EGNA PENGAR! ALLA PENGAR SOM MEDBORGARNA ”FÅR” HAR STATEN EN GÅNG TAGIT FRÅN MEDBORGARNA!
Resurser skapas av människor. Folk och företag som producerar, gör affärer, slipar affärsmodeller, säljer bättre, utvecklar och växer.
Alla företagare som i förrgår satt och skickade månadens skatter kan bara sucka i ett uppgivet leende och mumla ”vem är john galt?”.
Läs även:

Vinst ftw!

Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson skriver klokt om friskolor och vinst på DN Debatt:

”Ingen, knappt ens på yttersta vänsterkanten, ifrågasätter vinsten som drivkraft när det gäller att utveckla läkemedel eller bygga skolbyggnader. I Centerpartiet ser vi att privata företag, engagerade pedagoger, föräldrar och skolledare som driver friskolor tillför nya värden.”

Kloka ord, tycker jag!
Läs även SN om bristen på ideologisk stringens i Centern. Det känns dock som att Michael Arthursson är en del av lösningen.

Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.
Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.
Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.
Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.
Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.
Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.
Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN’s arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)

Hyresregleringarna är samhällsekonomiskt dyrbara

PJ Anders Linder skriver i dagens SvD att hyresrätten behöver en kriskommission.

Alla vet precis vari det största hindret består: de hyresregleringar som infördes under andra världskriget och som av politiska skäl överlevt.

När man bestämmer priser från ovan kan inte marknaden anpassa sig till önskade förhållanden. Den enda långsiktigt hållbara allokeringsmodellen är fria marknader på vilka utbud och efterfrågan möts.

Folk borde ju ha anat ugglor i mossen under 60-talet när bostadssituationen för unga började bli akut. Tage Erlander fick det hett om öronen 1966 i en klassisk tidig tv-utfrågning med anledning av de långa bostadsköerna som hyresregleringarna ställt till med.

Istället för att angripa problemets kärna, den socialistiska bostadspolitiken, hittade man på ett nytt statligt påbud: miljonprogrammet. Hurra.

Det torde väl stå klart att de problem som hyreregleringarna påstås lösa, inte alls löses genom dagens system?

Med tanke på att allokeringsförlusterna, och bristen på möjlighet att kunna skaffa sig en lägenhet utan att behöva binda upp sig med en kapitalrisk med allt vad det innebär för t ex arbetsutbudet, innebär en avsevärd samhällsekonomisk kostnad, kanske man skulle kunna tänka sig att börja titta på andra sätt att lösa de problem som regleringsivrarna adresserar?

Utökad kollektivtrafik, med högre turtäthet och säkerhet kanske? Avgiftsfri sådan?

Utbildningssatsningar, fritidsverksamhet, fler poliser? Vad vet jag… men alternativ finns. Hyresregleringarna är långt ifrån gratis och den kriskommission som PJ föreslår kunde väl börja med att klura på bättre sätt att spendera dessa resurser, för i dagsläget går de till en onödig politisk lyx.

Sandvikscentern tar ett rejält snedskär

Precis när vi i Centerpartiet baxat igenom förbudet för kommuner att konkurrera osunt med det privata näringslivet ser jag att Sandvikscentern kräver skapandet av ett kommunalt byggbolag!

Meningen ska vara att tillgodose ett antal företags lokalbehov och en stilla fundering är väl att marknaden ändå är bäst på att analysera och tillgodose sådana behov?

Tänk om ett (eller fler) av Sandviksföretagens affärsidé är just att bygga smarta lokaler anpassade efter Sandviksföretagens behov? Ett kommunalt bolag riskerar då att med kraft av skattebetalarnas pengar konkurrera ut en privat verksamhet.

Om Centerpartiets representanter i Sandvikens kommun nu ser en lucka på marknaden står det dem fritt att kliva av politiken och starta ett bygg- och/eller fastighetsbolag själva.

Riskera gärna dina egna pengar, men en mild rekommendation med grund i Centerpolitiken vore att låta de redan hårt rådbråkade Sandviksbornas plånböcker vara i fred.

Centermission: definiera statens begränsningar

”Att göra staten mindre och människor större”, skulle kunna vara en god ledstjärna för Centerpolitiken. Att medborgarna ska få bestämma mer över sina egna liv, utan påtvingad inblandning eller övervakning från staten, borde vara grunden i vårt fortsatta idéutvecklingsarbete.

”Frihet” är ett missbrukat ord och används av alla politiker från vänster till höger. Det låter nämligen bra. Men faktum är att friheten väger oerhört lätt när det kommer till politisk handling. Tvärtom vill politiker visa handlingskraft genom att ”göra något”. En ny lag, ett nytt förbud, en riktad fond, ett bidrag, ett stöd. I praktiken något som faktiskt minskar friheten.

Att det problem som ska lösas ofta tillkommit av en reglering, ett nytt hinder, en högre skatt, är sällan så politiskt tydligt och benägenheten att ta bort det som skapade problemet verkar betydligt svårare än att hitta på något nytt.

Det lönar sig helt enkelt sämre som politiker att säga att det bästa sättet att lösa problemet är att inte lägga sig i, än att förbjuda nåt eller – ännu värre – ”skjuta till resurser”. Det senare innebär nämligen att politikern väljer att ta resurser från folk och företag som gör rätt och ger dem till sådana som inte gör det.

Modet att lösa problemen på riktigt – att avlägsna de politiska hinder som tillkommit i all välmening, men som skapar problemen – borde vara en Centermission värd att slåss för. Att ha integriteten att låta bli att kleta på med den populistiska lösningen och säga rätt upp och ned att det bästa som politiken kan göra i detta läge, faktiskt är att låta bli.

Staten har en oerhört viktig roll att spela i varje civiliserat samhälle. Stabila institutioner som säkerställer att människors frihet inte kränks, att avtalsbrott beivras och som skyddar från militära hot, är grundförutsättningar.

Gemensamt finansierad utbildning och sjukvård tänker jag inte argumentera emot och jag kan till och med acceptera ett visst mått av statligt stöd till kulturen, under förutsättning att man får valuta för pengarna och att detta inte missbrukas till att bli ett politiskt instrument för den styrande makten.

Att erbjuda ett socialförsäkringssystem baserat på grundtrygghet kan också vara statens roll. Det system som byggts upp i Sverige är ett politiskt instrument som sätter svenskarna i beroendeställning till staten. Det är politiskt dåligt och katastrofalt ineffektivt och det tränger undan marknaden för privata försäkringslösningar som skulle kunna erbjuda en mycket större flexibilitet. (Centerpartiets linje i ATP-striden på 50-talet är ett exempel på ett bättre system.)

I övrigt borde staten låta bli att lägga näsan i blöt. Ovanstånde uppgifter är tillräckligt avancerade och innan staten bevisat sig mogen dem kan inte andra komma i fråga.

Läs även Micke Arthursson, Hanna Wagenius, Ola Apelsineld och Albin Broman.

KD’s roll i Alliansen bör ifrågasättas

Motståndet mot gårdsförsäljning saknar all vett och sans, trots att det är så uppenbart att folkhälsoargumentet inte håller. Man åker inte till gård och köper en flaska dyr hantverksmässigt framställd dryck för att ”missbruka” den, när det finns både systembolag och svarthandel som levererar yrsel per krona i betydande högre grad.

Utredningsdirektiven för gårdsförsäljningen förhandlades fram i Alliansen och jag tolkade det hela som en seger. En seger för näringen, för svenskarna och för vår svenska mat- och dryckeskultur. Utredningen skulle svara på HUR gårdsförsäljningen skulle kunna komma till, inte om. Finemang.

Nu funderar jag inte på om inte utredaren under inofficiell påverkan från folkhälsoministern skruvat till det hela och medvetet tagit fram ett utredningsresultat som i praktiken blir mycket svårt att omsätta i lagstiftning.

Detta väcker funderingar om Kristdemokraternas roll i Alliansen. Om de inte tänker finna sig i förhandlingsresultat och överenskommelser finns det ingen anledning att förhandla och komma överens med dem.

Långtidsutredningen: LAS är skadligt

Igår presenterades två viktiga utredningar, gårdsförsäljningsutredningen, som jag skrev om igår, men även tre delbetänkanden från långtidsutredningen. Ett av betänkanden konstaterar att LAS är mycket skadligt för landet.

Fast anställda gynnas på bekostnad av alla andra, produktiviteten hämmas, sysselsättningen är lägre, innovationer hindras och lagen leder till en tudelad arbetsmarknad där den som redan har får alla fördelar och den som står utanför hålls kvar där.
Som Anders W Jonsson konstaterar hade Karin Söder helt rätt när hon i sitt rikstingstal i Jönköping 1979 varnade för dessa konsekvenser av LAS.

Mäktiga krafter mot gårdsförsäljingen

Det är med stor frustration man idag kan betrakta hur de lobbykrafter som vill stoppa utvecklingen av den spirande svenska dryckesnäringen mobiliserar med full kraft.

Den oerhört resursstarka kampanjorganisationen IOGT-NTO går inte helt oväntat ut och tycker att gårdsförsäljningsutredningen är jättejättedålig. Som om något utredningsresultat annat än ett totalförbud mot gårdsförsäljning skulle vara bra i IOGT-NTO’s ögon? En fråga som jag för övrigt ställt till dem på twitter, utan att få svar.
Det förment liberala Miljöpartiet rycker ut på nykterhetslobbyns sida, bland annat genom Helene Öberg på Newsmill och flera Miljöpartister är aktiva på twitter i frågan.
Alla de företag som är beroende av gårdsförsäljning för sin fortsatta utveckling, de som ännu inte finns, men som skulle kunna göra det och alla de tusentals som skulle kunna vara anställa i branschen är det ingen som hör, när mäktiga krafter smäller på med sina stora trummor.
Gårsförsäljningsföretagen har inte resurser att lägga på något annat än det som de gör så bra, svenskproducerad dryck. Ingen för deras talan och deras intressen tas inte tillvara. Detta är djupt orättvist och det är till stor skada för hela landet.
Jag rekommenderar alla att göra ansträngningen att köpa en flaska svenskproducerad kvalitetsdryck för att visa sitt stöd! Själv tänker jag snart avnjuta en Mysingen Midvinterbrygd från Nynäshamns ångbryggeri, ett av de företag IOGT-NTO (och Miljöpartiet?) vill krossa.

Tillfälliga lättnader av energiskatterna?

De flesta människor med ett någorlunda analytiskt sinnelag förstår att det inte är ekonomiskt att ha en gammal bil. Jag har själv haft flera gamla och jättebilliga bilar genom åren för att jag i praktiken inte haft något val.

Med en del har man haft tur och kunnat köra många sköna mil, utan vare sig oväntade stopp eller dyra reparationer. Men tur går inte att lita på om man är på väg till ett viktigt möte, eller om man ska få det bästa ut ur de efterlängtade semesterveckorna.

Min förra bil köptes 1999. Jag vet att jag borde ha bytt bil efter en sissådär tre år. Då har värdeminskningtakten börjat klinga av, samtidigt som risken för dyra reparationer ökar. Sammantaget är det bättre ekonomi att byta bil då.

Av två skäl gjorde jag inte det.

För det första älskade jag den där bilen. Det var den första jag köpte helt ny och den första jag valde helt utifrån mitt eget hjärta. Inte för att en granne skulle sälja sin, eller någon avlägsen släkting kolat och att det därför lösgjordes en lågmilad norrlandskörd prisvärd ärtgrön sak som man annars aldrig skulle tittat efter.

För det andra hade jag och min kompanjon vid tiden för min bils treårsdag just startat vårt företag, så kontanter var inte det som låg och drällde allra mest runt i kring. Och trots vad den totalekonomiska kalkylen säger, är det en skrälldus som ska ut i samband med ett bilbyte.

Det där blev en ganska dyrbar historia. Stora strukturella saker pajade och fick bytas ut. Hjullager, drivaxlar och sådant. Det mest irriterande var kanske dock smågrejerna. Bilen var försedd med startspärr. Ett RFID-chip i nyckeln berättar för bilen att nyckeln är autentisk, varpå bilen går att starta. Något glapp någonstans omöjliggör start. Trots att allt väsentligt fungerar som det ska, sitter en liten stöldskyddsanordning i vägen och hindrar hela systemet från att fungera.

Lite så känns det under dessa kalla dagar med kärnkraften. Förra årets stillestånd av hälften av kapaciteten var fullständigt oacceptabel. I år skulle allting fungera. Alla drivaxlar och hjullager är bytta. Men så är det en liten startspärr som glappar.

Man kan vara kritisk mot kraftbolagens hantering, men faktum är att det är politiska begränsningar som lagt grunden för dessa problem.

Elbolagen har inte själva kunnat göra valet för när det ska köpas nytt, utan tvingats köra på med den gamla bilen och reparerat den vartefter. Det gör elen lite dyrare, samtidigt som det blir kö till verkstaden, vilket gör elen ännu dyrare, eftersom utbudet minskar.

Samägandet urholkar också elbolagens ekonomiska incitament att leverera. Det enda som händer vid driftstopp är ju att elpriset åker upp, utan att elbolaget behöver sälja mindre än sina konkurrenter. Om vart och ett av elbolagen ägde konkurrerande kraftverk skulle den ekonomiska skadan för produktionsbortfall i egna anläggningar vara gigantisk, varför mer resurser skulle allokeras till att säkerställa leveranskapaciteten.

As we speak sitter många hushåll, i synnerhet i glesbygden, och betalar alldeles för dyra elräkningar på grund av detta. Vi i Centerpartiet har en tydlig del i skulden till den politik som skapat denna situation och vi bör i ärlighetens namn känna en gnutta ödmjukhet inför det.

Den ekonomiska återhämtningen är också i fara på orter med en näringslivsstruktur som är energikrävande. Igår stod att läsa att Rottneros stoppar massaproduktionen i 10 dagar p g a elpriserna.

Som tur är har den mångåriga energipolitiska låsningen brutits i och med den förra mandatperiodens historiska energiöverenskommelse och dessa stora problem kommer att försvinna. Åtminstone så länge vi har en alliansregering.

Möjligen bör energiministern knacka på hos finansministern för att diskutera en tillfällig lättnad av energiskatterna tills den nya och klokare energipolitiken får genomslag i energibranschens nyinvesteringar.