Stockholm drabbas hårt av Miljöpartiets utvecklingsfientlighet

Alla som på senare tid har försökt skaffa sig en bostad i Stockholm vet vad jag pratar om. På senare tid har priserna ägnat sig åt någon slags raketuppskjutning och för den som söker boende i Stockholms stad finns nästan ingenting för under 2 miljoner. Är man dessutom två vuxna och ett par hundar är det dubbla ett absolut minimum. Och ska man köpa något man verkligen vill ha får man nästan dubbla priset igen. Det är för lägenheter och hus som man äger eller disponerar per bostadsrätt, vill säga.

För hyreslägenheter är marknaden satt ur spel sedan andra världskriget då kris och kaos gjorde att man reglerade priserna. Men man har glömt att reglera av dem… Trots uppenbara brister och alla försök att kompensera för dem, genom miljonprogram och annat, så har ingen tagit tag i problemet på allvar.

Det finns en enorm politisk låsning genom hyresgästföreningens egenintresse (Deras existens bygger ju på att hyrorna förhandlas enligt någon slags fackföreningsmodell, snarare än bestäms av jämvikt mellan utbud och efterfrågan.) Deras makt är institutionaliserad genom lagregleringar och de har inget intresse av att få marknaden att fungera bättre.

Att dessutom en herrans massa beslutsfattare och opinionsbildare sitter på fina hyreslägenheter i innerstaden till alldeles för låga priser gör inte saken lättare. De vill av lätt insedda skäl inte betala vad det egentligen kostar att bo där de bor. Den som driver debatt i riktning mot dem träffar snabbt intressets hårda vägg. Det senare ändrar man inte över en natt, men det förra går ju faktiskt att adressera genom lagstiftning..

Ett annat problem, som visat sig större än vad en del kanske föreställde sig innan valet, är den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus. Gång på gång kan man läsa hur nybyggnationsprojekt stoppas och Miljöpartiet är utan tvekan värst. Så här säger en av deras företrädare angående att de stoppade 2500 bostäder i en efterlängtad förtätning av stadsdelen där jag bor, Hammarby-Björkhagen:

”… vi politiker ska ge fan i att sälja ut stadens högkvalitativa natur till parasiterande kommersiella byggbolag.”

De företag som man, alldeles oavsett grad av fallenhet för marxism, är beroende av för att några bostäder över huvudtaget ska kunna byggas är alltså ”parasiterande”? Och detta är bara ett av en lång rad exempel på projekt som Miljöpartiet stoppar.

Jag misstänker att en hel del av mina vänner som tycker/tyckte att Miljöpartiet var något skönt och fräscht, lite nyskapande och positiva till utveckling nu tvingas tänka om. Jag tror också att en hel del av de som röstade på Miljöpartiet trodde att man röstade på någonting som lite grand stod över höger och vänster. Helt klart är att Miljöpartiet är ett parti som orienterar sig ganska långt ut på vänsterkanten. Långt bortanför Socialdemokraterna. Jag tror faktiskt knappt att någon vänsterpartist med inflytande skulle dra företagarföraktet så långt som Miljöpartiet gör i ovan nämnda exempel.

Det finns utan tvivel väldigt vettiga Miljöpartister, men de verkar hamnat i grav minoritet i sitt parti. Det återstår att se om de lyckas bryta tillbaka den ganska trista utveckling som nu präglar Miljöpartiet. Men det är klart… är man liberal till sinnet och tycker att det är viktigt med både miljö och tillväxt är man alltid välkommen över till oss i Centerpartiet! :)

Avlägsna politiska hinder mot stadens utveckling

Maria Ludvigsson är en av de klokaste personer jag känner. Det är därför särskilt smärtsamt att läsa hennes bloggpost på SvD om bland annat Stockholmscentern och diskussionen om höga hus. Möjligen bygger hennes ansats på ett missförstånd om Centerpartiets politiska vilja i det här fallet.

Sant är att vi i Stockholmscentern gärna ser att de som bygger staden bygger den högre och tätare. Anledningarna därtill är synnerligen goda.
För det första behöver vi en herrans massa nya bostäder (och arbetsplatser). En SL-buss om dagen flyttar in till Stockholm och även om vi höjer målen i Exploateringsnämnden till fem tusen nya lägenheter i år, så är det inte tillräckligt.
För det andra är tätare boende energieffektivt och miljövänligt. Med högre hus kan fler bo nära kollektivtrafik samtidigt som utrymme lösgörs för att bevara och utveckla parkmark, liksom vägar och parkeringsplatser för såväl pedaldrivna som andra fortskaffningsmedel (alla behövs och får plats i Centerpartiets Stockholm).
En tätare stad skapar också bättre kundunderlag för det lokala näringslivet. Shopping och ett bra restaurang- och barliv är viktiga delar i den levande staden.
Däremot är det ett missförstånd att Centerpartiet vill att staden ska framtvinga byggen av dessa höga hus. Det finns i dagsläget ett antal politiska hinder för marknaden att utveckla staden i enlighet med konsumenternas behov och önskemål. Dessa hinder vill vi avlägsna.
Skönhetsråd och bevarandekrafter är en sak, men viktigare är nog hur vi tar betalt för stadens mark när någon vill bygga. Vi tar i dagsläget inte betalt för den markyta som tas i anspråk, utan för den boyta som fastighetens byggnader kommer att omfatta.
Det kostar alltså, för marken, inte mer för ett fastighetsbolag att sprida ut ett bygge på tre tomter, än att trava det på höjden, samtidigt som byggkostnaderna för det senare är högre. Resultatet blir en onödigt gles stad i vilken vi måste ner i tunnelbanan eller upp på motorvägen för att kunna umgås och arbeta.
Detta är onödigt, tycker vi, som också har ett stämmobeslut på att införa marknadshyror (för nya kontrakt), för få bostadsmarknaden att fungera bättre och sätta fart på byggandet. Ett uttryck för frihetlighet som borde falla Ludvigsson på läppen, kan man tycka?

Viktigare för Maria Larsson att vanligt folk håller sig sedliga än att våra gamla har det bra?

Carema är ett riktigt skitföretag. Utan respekt för vare sig sina kunder eller faktiskt sina egna långsiktiga möjligheter att tjäna pengar verkar de mest vara intresserade att så snabbt som möjligt föra så mycket pengar de kan ut från landet.

Vissa tar detta som intäkt för att marknadsekonomi är ett dåligt system och att socialism vore bättre. Jag håller inte med. Företag är i alla lägen bättre på att både anpassa verksamheter till växlande behov, såväl som att ta till sig nya rön och innovationer.
I normalläget är dessutom företag mycket måna om sitt rykte och strävar alltid efter att etablera en stabil grund för långsiktig tillväxt. Av olika skäl har Carema inte riktigt jobbat så. Detta är dock inget skäl att överge det fria samhället.
Under all kritik är däremot systemen för hur välfärdssektorn kvalitetsstyrs. Politiken borde ägnat mer tid och energi åt att bestämma hur kvaliteten mäts. Samtliga utförare, kommunala och privata, borde lyda under samma strikta kvalitetskrav och tillses höklikt från en för ändamålet dedicerad myndighet.
Tyvärr får man anta att ansvarigt statsråd, Maria Larsson, ansett det viktigare att lägga tid på att förfäkta nykterhet, hindra ensamstående att skaffa barn och förvägra transpersoner sin rätt till fortplantningsförmåga.
Update: Partiledare Annie Lööf plockar upp Anders W Jonssons förslag om ”Lex Carema”.

Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.
Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.
De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.
Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.
Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på ”Facebookskolan”.
En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter

Långsiktig hållbarhet kräver fasta principer

Nima Sanandaji och Anders Ydstedt skriver idag på SvD Brännpunkt om den amerikanska skuldkrisen och förklarar varför den amerikanska quick fixpolitiken har misslyckats.

Genom ett skjuta in pengar i den amerikanska ekonomin ville Obama sätta fart på hjulen, enligt Keynesiansk modell. Problemet är, som Sanandaji/Ydstedt skriver:

”…att forskning och erfarenhet visar att denna politik inte fungerar. Stimulansåtgärder är kostsamma, tränger undan privata investeringar och håller ineffektiva verksamheter under armarna; samtidigt som de i praktiken inte alltid lever upp till politikernas förväntningar.”

Staten har inga egna pengar. Alla ”stimulansåtgärder” bekostas av landets folk och företag med resurser man undandrar dem. Varje krav på statliga tillskott måste ställas med kunskapen om att privata initiativ samtidigt måste stryka på foten.
Om man tänker efter, vad förefaller mest långsiktigt hållbart? Att människor decentraliserat investerar sina egenhändigt skapade resurser i projekt de tror på, eller att staten centralistiskt gör det enligt vad som för tillfället är politiskt opportunt?
Det finns bara ett sätt att skapa långsiktigt hållbara ekonomiska system och det är att se till att förutsättningarna för människor att skapa värde är så goda som möjligt.

Gnäll inte på vänstern, greker

Maria Ludvigsson är ny på Svenskans ledarsida och levererar idag en artikel som verkligen sätter tonen.

Rapporteringen kring Grekland och krisen har varit en smula märklig. Möjligen beror det på den svenska journalistikens vänstervinkling på det mesta. Det kanske är helt enkelt svårt att förstå att den situation som grekerna hamnat i inte är kapitalets, västvärldens eller någon annans fel. De har konsekvent röstat på vänsterpopulister som lovat allt åt alla och till slut funkar det inte längre.
Någon måste helt enkelt baka kakan som så frikostligt fördelas av politiker som är snela. I Grekland bakas det inget, man är fullt upptagen med att kasta sten på polisen och vandalisera banker.
Lika lite som våld och hot förmår skapa värde, lika lite är Vasilis Zahos tårar giltiga som valuta för att betala de skulder som han och hans landsmän dragit på sig.
Som Margaret Thatcher en gång sa: ”The problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money.”
Och problemet med Grekland är – som Maria Ludvigsson skriver – inte vänsterpopulisterna, sådana finns det alltid, utan att ingen högerliberal satte ned foten och hade modet och den kommunikativa förmågan att förklara att man faktiskt måste skapa mer värde än vad man sätter sprätt på.
Storbritannien var mycket illa ute på 70-talet. Galopperande inflation, en föråldrad industristruktur, massarbetslöshet och allmänt elände. Margaret Thatcher ändrade allt. Precis allt. Trots att hennes medicin var besk, lyckades hon förklara dess nödvändighet för en majoritet av britterna och Storbritannien vändes från en uträknad krisekonomi till ledande i Europa med en löftesrik framtid för miljontals britter som annars skulle levt i arbets- och hopplöshet.
Greklands problem kan bara lösas genom att grekerna börjar skapa igen. Om man vill hjälpa dem på något sätt är varje åtgärd som kan återinföra stabila institutioner som säkrar marknadernas funktionssätt guld värda. Våldsamma demonstrationer och vandalism, understödda av europafacket (fram till nyligen lett av svenska Wanja Lundby-Wedin) är det inte.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har ”barnfattigdomen” blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.
Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).
Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.
(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)
Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.
Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa ”efter behov” som är lösningen.
Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.
Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.
Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.
Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.
Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.
Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.
Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Globaliseringens seger ska firas ordentligt

På twitter pågår en hätsk diskussion om Timbros fest till globaliseringens ära.

Vänstern är upprörda för att polisen skötte sig dåligt i samband med göteborgskravallerna och anser det därför olämpligt att fira globaliseringens seger.

Polisen skötte sig verkligen fullkomligt miserabelt i Göteborg. Katastrofalt dåligt. (Som väldigt mycket som sker genom statens försorg i Sverige.) De var totalt oförberedda på att hantera de våldsamma kravaller som vänsterextremisterna jagade upp.

Men de verkar ha lärt sig läxan och verkligen blivit mycket bättre på att hantera dylika situationer. I valrörelsen -06 var Centerpartiet hårt ansatta av vänsteraktivister som hotade och vandaliserade. Polisens agerande kring dessa händelser var mycket imponerande. Utan att trappa upp aggressionsnivån, lyckades man i samtliga fall som jag blev vittne till desarmera situationerna på ett förtjänstfullt sätt.

Man kan väl inte säga säkert att de tragiska händelserna i Göteborg aldrig kommer att upprepas, ordningsmakten kan återigen ställas inför en ny typ av våldsamma hot som man inte lyckas möta på ett tillfredställande sätt, men polisen HAR verkligen blivit mycket bättre på just detta.

Nu är jag inte säker på att vänsterdebattörerna gör vänstern och globaliseringsmotståndet någon tjänst när de försöker styra över samtalet till att handla om polisens agerande i Göteborg snarare än själva globaliseringen, men det är nog skönare för dem att få prata om det istället för globaliseringsmotståndets totala kolapps.
Update: Jag insåg nog innerst inne när jag skrev inlägget att jag gick i fällan: att låta debatten att handla om polisens agerande i Göteborg, snarare än den bokstavligt talat livsviktiga globaliseringens effekter.

Fredrik Segerfeldt är uppenbarligen lite smartare än jag och skriver om vad det egentligen handlar om:


”Att hundratals miljoner människor slipper käka grus tack vare den ekonomiska tillväxt som kommit i globaliseringens spår är i mina ögon en långt mer central händelse än några uniformerade testosteronutbrott eller framstressade felaktiga beslut hos en polischef.”

Jobb, skit- och andra, måste skapas av någon

En färgstark debatt har brutit ut i kommentarsfältet till ett blogginlägg polarn Tobias skrev på Stureplanscenterbloggen igår med anledning av diskussionen om ”skitjobb”, som Socialdemokraternas nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, slog igång med sitt redan legendariska recension av säljyrket.
Så här kommenterar jag där:
Tobias skriver att man kan byta jobb och gnällvänstern himlar med ögonen och frustar att det kan man inte alls. Sanningen finns väl någonstans mitt emellan. Till saken hör att Tobias, Stureplanscentern och hela Centerrörelsen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att fler ska kunna byta jobb. Vad vill vänstern? Försvåra förutsättningarna för företagande och därmed tillväxten av nya jobb att byta till…

Var och en som betraktar denna debatt måste fundera på var de båda alternativen egentligen innebär: En förstärkt marknadekonomi där fler jobb finns att välja mellan, eller en ännu hårdare reglerad arbetsmarknad med färre företag och jobb som följd.

Mot bakgrund av denna ”skitjobbsdebatt” kan man väl konstatera att Karin Wanngård – och hennes syn på arbete – förkroppsligar den politik som gav Socialdemokraterna 13% av de arbetande väljarna i Stockholm i det senaste valet.

Avskaffa semestertvånget

Johan Norberg petar med vått finger i den svenska folksjälens öra, när han adresserar det som tiotusentals svenskar går hela året och längtar efter: semestern. Men med ett synnerligen gott syfte; det saknas förståelse för hur välstånd skapas och hur vi egentligen fick råd att ha ledigt med full betalning. (Ledtrådar: marknadsekonomi, produktivitetsutveckling och tillväxt)

Den fackliga mytbildningen vill få oss att tro semester är något som någon ger oss. Som man genom demonstrationer och blockader tvingat fram. Detta är naturligtvis nonsens. Semester är en ersättning, precis som lön. Om du jobbar 52 veckor för en viss ersättning, eller 47, måste du ändå jobba för det värde ersättningen motsvarar.
Oavsett hur semesterlagen ser ut är det ju liksom inte jultomten som betalar din lön när du inte jobbar. Det är du själv som betalar för din semester, oavsett om du vill ha den eller inte.
Jag tycker att Mikael Persson har en klar poäng i att semester är något som kan regleras i avtal.