Vill GP invadera Etiopien?

Nyligen dömdes två svenska journalister i Etiopien till ett – med västerländska rättsprinciper – orimligt straff för något som inte ens borde vara ett brott. Och vågorna går höga bland dem som tycker att den svenska regeringen inte gör tillräckligt mycket.

Låt oss här stanna upp en sekund och reflektera över vad som har hänt. De båda journalisterna har brutit mot Etiopisk lag, något de måste varit medvetna om, men tagit risken. Modigt och viktigt och lovvärt på många sätt, men de tog en risk och åkte fast.
Vad exakt anser t ex GP som idag skriver att ”Bildt får bita huvudet av skam” att regeringen ska göra? Starta krig mot Etiopien? Rulla in med stridsvagnar och påtvinga dem svensk lag?
Säkerligen går det att få hem de båda svenskarna inom en inte alltför avlägsen framtid, men det hjälper knappast att förklara de som bokstavligt talar har nyckeln i sin hand som moraliskt underlägsna.
Läs även DN Debatt av Etiopienkunnige Bengt Nilsson om saken.

”Frånta KD ministeransvaret för HBT-frågor”

Partiledarkandidaten Anders W Jonsson skriver idag en intressant och utmanande artikel på Expressens Sidan 4, vars avsikt genomförd skulle lösa ett stort problem för Alliansen.

De allra flesta Kristdemokrater är hyggligt folk med ibland en smula överbeskyddande, men ändå öppen attityd. Men så finns det också en högljudd klick religiösa extremister som låter inskränkthet och förakt för olikheter väga tyngre än anständighet och sunt förnuft.
Så länge KD balanserar kring riksdagsspärren har de inte råd att be dessa galningar fara åt helvete. Och så länge de inte ber dessa galningar att fara åt helvete har de liten eller ingen chans att attrahera nya väljare. Problem för KD och problem för Alliansen i och med att KD sitter med departementsansvar för många viktiga rättighetsfrågor för HBTQ-personer.
Den lösning som Anders W Jonsson förordar kan lösa problemet. Genom att lyfta bort ansvaret från Göran Hägglund, kan Alliansen genomföra reformerna. Denna disposition har använts tidigare, bland annat i samband med ett i mitt tycke mörkt kapitel i vårt partis historia, då Olof Johansson ställde till med regeringskris för att stoppa Öresundsbron och därför fråntogs beredningsansvaret för den frågan.

Populism, Peru och ett krig som inte kan vinnas

Populism är en märklig sak och i sig ämne för mången blogginlägg. Frågan har diskuterats i radions OBS och igår handlade det om valet i Peru där alternativen är en vänsterpopulist som lovar allt åt alla och en högerpopulist som berättigar (och bekräftar) sin blodiga historia med att man faktiskt ”mördade färre” (sic).

Nobelpristagaren, Peruanen och en av mina stora idoler, Mario Vargas-Llosa, väljer mellan pest och kolera, men föredrar trots allt vänsterpopulisten eftersom högerpopulisten (Keiko Fujimori, ex-diktatorn Alberto Fujimoris dotter) omger sig med sin fars gamla medarbetare och sålunda med all rimlighet kommer att bemanna en eventuell regering med en gäng som bygger sin politiska gärning på övergrepp, korruption och ständiga brott mot mänskliga rättigheter.
Populism bygger, enligt radioprogrammets analys, på avståndet mellan makten och väljarna. Det kan säkert äga sin riktighet, men resonemanget går nog att förklara enklare. Om folk inte vet så mycket kan de gå på större lögner, förenklingar och generaliseringar. Låg kunskapsnivå och svaga utbildningsinstitutioner är sålunda viktiga hörnstenar. Om detta dessutom kan kompletteras med ekonomiskt armod, som väcker krav på politiskt agerande, har man ramverket till ett maktstruktur som förmår att stampa ned folkets frihet.
Mario Vargas-Llosa har tagit tydlig ställning för en avkriminalisering av narkotika, en åsikt som i den svenska debatten emellanåt skulle beskrivas som en populistisk hållning. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom skulle jag vilja påstå att ”hårda tag mot knarkarna” både är populistiskt och gångbart ute i stugorna.
Att driva en avkriminaliseringsagenda har varit förknippat med gigantiska politiska risker. Jag har själv provat hur det är att sticka upp huvudet i den skitstormen. Det är inte trevligt, men det måste ju göras. Möjligen blir det lite lättare att föra debatten nu när en lång rad stora statsmän och intellektuella gör Vargas-Llosa sällskap och offentligt går ut och förordar en avkriminalisering.
Enligt bland andra Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Richard Branson och Brasiliens och Mexicos expresidenter är det nu dags för världens regeringar att överväga avkriminalisering som ett sätt att bättre hantera det mycket allvarliga läge som råder.
Faktum ÄR att de stora problemen som är förknippade med narkotikamissbruk helt och hållet beror på det faktum att det är kriminaliserat. ”Kriget mot narkotikan” går inte att vinna med mindre än att vi underkastar oss en totalitär kontrollstat och förlusten var ett faktum i samma sekund som kriget förklarades.

Chavez marscherar raskt mot diktatur

En av de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna är föreningsrätten. Människor ska ha full frihet att organisera sig precis som de vill. Rätten måste också omfatta att avstå från att ingå i organisationer utan risk för trakasserier och annat.

(Den senare delen är aktuell till exempel när mäktiga fackförbund med maktspråk försöker pressa företagare och deras anställda till underkastelse, som så ofta i Sverige där fackföreningsrörelsen har otillbörligt stora befogenheter. )
Den svenska vänsterns kelgris, Hugo Chavez, som bit för bit monterar ned Venezuelas demokrati för att skapa sitt socialistiska lyckorike, har nu kastat fackföreningsledaren Ruben Gonzalez i fängelse för dennes fackliga kamp. En skändligt övergrepp på såväl fackföreningsrörelsen som demokratin.

(S)-företrädare förordar förebyggande mord

Alltså, man undrar ju om han är ironisk, men denne stjärna till s-bloggare verkar av allt att döma förespråka en svensk samverkan med den Israeliska säkerhetstjänsten för att ingripa mot ”potentiella terrorister” och få dem att ”explodera” innan de hinner skada någon annan.

Alltså, folk som kan bli brottslingar ska tas av daga innan brottet för säkerhets skull? Jo, man tackar… #hejrättssamhälle
Update: Inlägget verkar vara borttaget utan vidare notis…

Fred! 100 röster mot våld och krig

Tillbaka från presskonferens med anledning av ett nytt boksläpp från bokförlaget Max Ström.

Boken handlar kort sagt om frihet från att utsättas för våld och syftar till att väcka tankar om hur den friheten kan försvaras.

I hundra gripande – många oerhört gripande – citat från stora statsmän och små berättelser från ögonvittnen, skildras ställningstagande mot våld i olika former.

Berlinmurens fall, protester mot kommunister och nazister, att med fara för sig själv säga (eller skrika) ifrån när några galningar håller på att slå ihjäl en människa på gatan.

Boken ska skickas ut till alla (!) 16 åringar i Sverige och kopplat till den finns en webbplats med diskussionsforum för ämnet: www.peacepower.se

Blandat smågodis

Mycket jobb, och en hel del av det på resande fot, utgör ett effektivt hinder mot idogt bloggande, men nu på min lunchpaus vill jag passa på att sammanfatta några av de tankar som vanligtvis skulle uttryckts i något större bloggposter.

Obamafeber! Kollade valvakan med goda vänner i lägenhet i Bryssel. Jag stödde McCain på de så oerhört viktiga frihandelsfrågorna, men kan inte låta bli att glädjas tillsammans med amerikanerna för sin nya president! Sveriges längsta och antagligen bästa landstingsråd, Gustav Andersson, föreslår en fantastisk sak på sin blogg, nämligen att Obama borde göra McCain till sin handelsminister! :-D

På landstings- och Obamatemat bör också Magnus Ljungkvists blogginlägg om den svenska vardagsrasismen uppmärksammas. Det måste vi fan börja göra något åt.

FRA-frågan ligger fortfarande och pyr som en jordbrand och kommer att kunna blossa upp närsomhelst och HAX ställer en befogad fråga om var kultureliten håller hus när den skulle behövas. (Tror den sågs senast kissande på en scen i norrlands inland för skattepengar…)

Moralistiska böghatare lackar ur för att det från och med 1 maj nästa år kommer att bli olagligt att diskriminiera vissa par som vill gifta sig. Frågan om det inte vore bäst om de lackade ur hela vägen ut från såväl regeringen som alliansen och riksdagen?

Men annars är väl allt som det ska! ;-)

Hur många statstjänstemän går det åt för att byta en glödlampa?

Ett fullkomligt hårresande exempel på hur den svenska migrationsprocessen kan gestalta sig är historien om Thanh. En vietnames som varit på väg att bli utkastad många gånger om, men som på grund av hårt arbete från många engagerade lyckats trotsa makten.

Eftersom jag är god vän med Merit Wager har jag kunnat följa processen från nära håll och det är ingen vacker betraktelse över en stats förvaltningsapparat som målas upp.

Rättssäkerhet och effektivitet är begrepp som är väääldigt långt från den verklighet som en granskning av de flesta av våra myndigheter ger vid handen.

För det mesta är konsekvensen bara att det är onödigt dyrt och att vi sålunda betalar mer skatt, och/eller får mindre välfärd för pengarna, än nödvändigt.

I andra fall, som exempelvis i migrationsärenden, är det ofta fråga om mänskliga katastrofer när myndigheter fuckar upp.

MEN! Anledningen till att jag skriver denna post idag är faktiskt att Thanh, efter nästan 6 år, fått uppehållstillstånd!

Rättvisan segrade, men först efter förlängning och straffar.

Hela historien om Thanh finns att läsa på Merits blogg under kategorin Vietnamesen.

Myndighetssveriges ineffektivitet skapar orimligt lidande

Jag läser på Nermin Bunymens blogg om ett fall (tyvärr ett av många liknande) med en 21-åring som avvisas till Afghanistan efter att migrationsverket efter fem år (FEM ÅR!!!) kommit på att Ahad Alizad, som han heter, inte ska få stanna i Sverige.

Detta samtidigt som UD avråder andra svenskar att resa till Kabul! Tydligen är det en jävla skillnad på folk och folk.

Innan migrationsverkets personal ens började med Ahad Alizads ärende (samtidigt som de fikat, ägnat sig åt fackligt arbete och varit deltidssjukskrivna för galopperande elallergi i fem år), så var Ahad på flykt genom Turkiet, Iran och Pakistan i sex år!

Ahad var alltså 10 bast när han flydde från Afghanistan efter att hans pappa mördats. Ahad känner ingen där. Saknar helt nätverk i form av släkt och vänner. Han lever som svensk i Värmland och har hela sin tillvaro där.

Det kommer väl inte att hjälpa, men jag skriver i alla fall på namninsamlingen till förmån för Ahad Alizad på Molkoms Folkhögskola.