Europafacket förvärrar Greklands problem

Grekerna är ju för sköna. I år efter år har de röstat fram vänsterpopulister som lovat guld och gröna skogar, i form av sociala reformer, låg pensionsålder och en allmän alltåtallapolitik.

Att dessa har betalt för sitt maktinnehav med checkar som visade sig bounca verkar inte utgöra något större hinder för att fortsätta på samma väg. Kopplingen mellan skapande och värde och distribution av detsamma är en faktor som inte verkar diskuteras. Åtminstone är det ingen diskussion som tränger upp till ytan, som belamras av skräniga fackförbund och politiska extremister som passar på att exploatera eländet.
Istället för att rikta blicken inåt och fundera på om det inte skulle vara bra med tillväxt, och vilken politik som skulle kunna tänkas stimulera sådant, protesterar man våldsamt mot sådana åtgärder som måste vidtas för att täta läckorna i den svårt sargade ekonomin.
Föremål för ilskan är också, hör och häpna, internationella långivare. Det kanske är så att makthavarna söker klamra sig fast vid makten genom att försöka rikta grekernas ilska utåt istället för mot dem själva.
Europafacket, som leds av Wanja Lundby-Wedin, lägger stora resurser på att arrangera dessa upploppsliknande protester, tvivelsutan av politiska skäl. Tydligen håller man på att bygga upp den rätta revolutionära stämningen inför Europafackets årliga kongress som passande nog äger rum i Aten nästa vecka.

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.
Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.
I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.
Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.
Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.
De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.
1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.
Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var ”fackliga organisationer”. Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare…
Möjligen visar detta också ”arbetarrörelsens” problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.
LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.
Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.
Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!

LO vill stoppa arbetskraftsinvandringen

LO’s ordförande Wanja Lundby-Wedin säger på radion att invandringen måste stoppas ”tills problemen är lösta”.

De problem som avses är att enskilda kriminella typer i enstaka fall missbrukar möjligheten för människor som råkar var födda utanför EU/EES att komma till Sverige för att jobba. (Ett faktum som exploateras till max av krafter som inte gillar invandring, ska sägas.)
Lite som om att man skulle stänga alla banker eftersom det förekommer checkbedrägeri.
Jag vet att LO inte gillar invandring. 1968 krävde de stopp för den dittills mycket väl fungerade invandringen. Innan dess var integrationen inget problem, eftersom folk som invandrade gjorde det direkt till jobb. Det ansåg LO var ett hot mot svenskfödda och den Socialdemokratiska regeringen levererade.
Undrar vad alla de människor som vill och kan komma och jobba, och som HAR seriösa och riktiga jobb som väntar på dem, säger om Lundby-Wedins förbud för dem att göra så?

”När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse”

Det oproportionerliga fokus som nu läggs vid det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i media börjar ju nästan bli larvigt. Visst är det intressant att Mona Sahlin avgår. Visst är det intressant att ett parti som tidigare varit det kanske viktigaste i svenskt politik inte längre är det, men någon måtta får det väl ändå vara?

Vinkeln är – i alla fall i radions P1 – att Socialdemokraterna på något sätt är liksom ett viktigt allmänintresse som måste räddas. Den kritiska granskningen verkar ske inom dessa ramar, medan blicken kanske borde lyftas och frågan diskuteras utifrån varför Socialdemokraterna inte längre är relevanta. Det skulle jag tycka vara betydligt mer intressant än att passivt delta i den offentliga interndebatten om hur sossarna kan komma tillbaka.
Varje betraktare med någon som helst slags föreställningsförmåga måste väl se att eran (S)-dominans är över? Huvudanledningen till detta enligt de flesta är att de inte förmått förnya sig. Det stämmer nog. Sannolikheten att de ska kunna förnya sig framöver är också milt uttryckt begränsad.
Sossarna har tidigare varit experter på att styra agendan. De har liksom kunnat anpassa samhällsdebatten till sina lösningar. Det kan de inte längre, delvis beroende på att de inte innehar regeringsmakten, men också att de ingick i ett samarbete som satte begränsningar för handlingsutrymmet.
Den största bojan kring (S)-förnyelsens fot är dock den starka relationen till LO med sin antika syn på arbetsmarknaden och relationen mellan företagare och anställda.
Att företagande och företagandets villkor är centrala faktorer i varje samhällsbygge blir en allt mer spridd sanning. Då kan man inte bygga sin politik på att odla konflikten mellan arbete och kapital…
Den tidigare Socialdemokratiska statssekreteraren Klas Eklund kanske säger det bäst i Dagens PS angående varför han själv lämnade partiet: ”Det är knappast någon nyhet. När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse”.

Forskare drar ner brallorna på LO

En doktorsavhandling från Örebro universitet har kartlagt LO’s invandrings- och invandrarpolitik och slutsatserna är inte nådiga.

LO har för vana att bete sig svinaktigt mot allt och alla för att försvara sina intressen. De har fått hållas tack vare det långvariga Socialdemokratiska maktinnehavet. Något som nu förhoppningsvis kan ändras…
Läs även Fredrik Segerfeldt.

En vecka kvar – nu måste vi kämpa på!

Dagens SIFO tas emot med blandade känslor. (C) backar, medan Alliansen som helhet utökar ledningen gentemot de rödgröna. En opinionsundersökning är bara en opinionsundersökning och sammanlagt – i poll-of-polls – så är utvecklingen mycket positiv för Centerpartiet. (SVT’s valwebb har en jättebra tjänst för ändamålet.)

Hos sossarna råder två känslor: uppgivenhet och panik. (Förutom Jytte Guteland som tycker att allt går toppen.) Uppgivenheten märks i valstugorna. Medan stämningen är god och intresset högt hos oss kan man inte låta bli att slå en blick då och då till sossarnas stuga där stämningen med god vilja kan beskrivas som avslagen.

Detta bekräftas också i Aftonbladet där socialdemokratiska valarbetare kommenterar det svaga intresset. En intressant förklaring till att det går dåligt för sossarna är att ”folk har fått det för bra”. Eh… ja, det är väl bra? :-)

Bilden är tagen kl 17 i fredags. En tid då en massa folk är i rörelse på stan och ett bra tillfälle att snacka med väljare. Då är det i det närmaste tomt i s-stugan på slussen. Igår eftermiddag – en lördag en vecka innan valet – med lika mycket folk ute på stan, höll s-stugan stängt!

Övertrampen är så många att de nu är oräkneliga. Valfusk i anslutning till förtidsröstning är rutin och de rödgröna håller – där de fortfarande har möjlighet – propagandafester för skattebetalarnas pengar. Partistödet och de hundratals miljoner som LO pytsar in räcker tydligen inte, utan nu tar man även pengar som skulle gått till vård, skola och kollektivtrafik för att låta Mikael Wiehe försöka få väljarna att förstå att de har fel som inte vill ha socialism.

Trots att de flesta LO-medlemmar föredrar Reinfeldt framför Sahlin kan man läsa om att LO nu öser in (fler) miljoner i S-kampanjen för att försöka köpa sig regeringsmakten. Lycka till med det…

I svallvågorna efter LO’s kampanj

Det är väl egentligen onödigt att fortsätta att hjälpa LO att sprida sin smutskastningskampanj och jag har för avsikt att sluta upp med det och istället diskutera politik. Som en liten avslutning vill jag uppmärksamma ett par intressanta blogginlägg på ämnet:

Fredrik Segerfelt skriver som vanligt intressant och klokt och ställer frågor – om framförallt demokratiproblemen förknippade med LO’s särställning i Sverige – till några av de socialdemokratiska toppbloggarna.

Tobias och den liberala bloggen Radikalen tycker att LO är (s)tyrt av idioter och får något som kan beskrivas som medhåll i kommentarsfältet hos en gammal bekant från även denna bloggs kommentarsfält, Nickersson, som skriver bloggen Arbetarperspektiv.

Den hälsosamme ekonomisten
tycker att vi ska starta photoshop. Det kan man väl göra om man vill, men det viktiga är att vi pratar politik! Det verkar ju tydligen vara LO’s och vänsterpartiernas största skräck…

Något att börja tala om är väl kanske, som Isobel Hadley-Kamptz konstaterar i Expressen, är den något tvivelaktiga rödgröna adresseringen av ungdomsarbetslösheten. De vill ju fördubbla arbetsgivaravgiften för unga! Ett märkvärdigt sätt att hjälpa dem till jobb…

Skit i LO – vi håller stilen!

Med lite distans till gårdagens kräkmedel: LO’s ”kampanj”, är jag mindre upprörd. Det är tvivelsutan ett flagrant övertramp, men som mycket väl kan slå tillbaka på avsändaren.

Det som gör mig på bättre humör är vetskapen om den retoriska principen decorums betydelse, ”regeln om det trevliga”. Folk gillar helt enkelt inte taskigheter av det slag som LO producerar. (Åtminstone inte taskigheter riktade mot folk som man inte redan tycker illa om.)

Det är ju möjligt att LO bedömer att de lyckats piska upp en kritisk massa av hat gentemot regeringen… De klämmer ju fram ansenliga mängder resurser från sina medlemmar (även de knappt hälften som faktiskt INTE röstar på Socialdemokraterna) för att odla detta hat och prackar på medlemmarna slagkraftiga, men grunda, argument.

På allianstågsturnén hade jag i samband med stoppet i Skövde förmånen att få träffa några sköna metallare och mitt intryck efter det samtalet var att de faktiskt håller med om det mesta i alliansregeringens politik, när man väl bemött deras inlärda one-liners.

När det gäller sjuksskrivningarna utmanade jag och frågade om de trodde att det inte förekom fusk. De var alla överens om det fuskades en hel del och raljerade till och med lite över folk de kände som missbrukade systemet.

Vi var också överens om att utvecklingen med allt fler sjukskrivningar var nödvändig att brytas.

På frågan om hur man skulle kunna göra istället, om det som regeringen nu gör är så fel, blev de svaret skyldiga. Jag tror att det i det ögonblicket såddes ett viktigt frö…

Att bara ta ett samtal med metallare och andra LO-jobbare är viktigt. Deras ledare ägnar avsevärda ansträngningar till att demonisera oss som har andra åsikter. Jag tror att skövdemetallarna började fundera över den propaganda som trycks ner i deras halsar när de träffade någon som i mångt och mycket resonerade som de, som hade liknande intressen (i just det här fallet gamla bilar) och som faktiskt kanske ändå innerst inne menar väl, trots att denna läskiga alliansmänniska hade andra politiska lösningar.

Jag tror att det viktigaste är att vi som vill hålla debatten någorlunda snygg försöker hålla huvudena kalla nu och inte låter oss dras ner i dödgrävarträsket som LO öppnat dörren till.

Det är med all rimlighet även så att vänsterpartierna verkligen inte vill tvingas prata politik! RUT, energipolitiken, förbifarten och skattehöjningarna är exempel på frågor som de har stora problem med och det finns säkert många fler.

Läs även Johan Pettersson, Tengvallius, Väsbycentern, Per Ankersjö, Caroline Szyber, The Campaign Dossier, Frank Thorén Hall, Thomas Böhlmark, ETR och Annika Beijbom.

I pressen: SvD, SR, TV4 och Expressen.

Jag vill också rikta en eloge till Socialdemokraten Johan Westerholm, som i ett kommentarsfält tar avstånd från LO’s kampanj! Johan är en vass debattör som använder välgrundade fakta för att vinna debatten, något han dessutom gör irriterande ofta…

Johans debattstil stimulerar oss andra att bli bättre och slutresultatet är en bättre debatt som faktiskt kan driva politiken framåt och göra världen lite bättre. Raka motsatsen till det som LO nu gör…

LO’s kampanj ny lägstanivå i Svensk politik

Alltså, jag vet inte vad jag ska skriva eller säga… Jag är mer ledsen än arg.

LO’s kampanj, i vilken de har tagit bilder på alliansföreträdare och retuscherat dem kraftigt (Reinfeldt har t ex försetts med en osympatisk och ful skäggstubb). Man har vänt dem upp och ner (En gammal tradition är att hänga de nymördade ledarna man gjort revolution emot upp och ner och förställa kropparna på förnedrande sätt.) Och så kan man hålla på.
Jag tappar lusten till att hålla på med politik. Det är väl kanske det de vill… En sorgens dag.