Arbetsmarknaden skyddar 53-åringar

Du får verkligen ursäkta om jag tjatar lite om Elias Giertz och hans otroligt sköna debattutmaning mot Mona Sahlin.

Det som gör det hela så intressant är det ju faktiskt handlar precis om de båda debattörernas skillnad i ålder! Den svenska arbetsmarknaden är helt och hållet konstruerad för att skydda 53-åriga gubbar och tanter, oavsett hur de presterar på jobbet, från konkurrens från unga hungriga killar och tjejer med idéer, energi och spring i benen.

Det är på inget sätt fråga om att man ska ”kasta ut” de äldre, som vulgärargumentationen låter från vänsterpartierna, utan att varje människa måste få konkurrera på lika villkor på den svenska arbetsmarknaden. Att var och en får använda just sina komparativa fördelar* för att ta sig in, lära sig mer och utvecklas. För situationen som den ser ut med ungdomsarbetslösheten är – för att använda ett tillämpligt citat – ett jävla skämt.

Den var det under sosseregeringen och högkonjunkturen, den är det nu under lågkonjunktur och fack- och LAS-kramande Nya Moderater. (Ursäkta mig, kära M-vänner, men så är det…)

Oavsett hur det går med debattutmaningen så har CUF och Elias (som jag skrev tidigare) lyckats med något stort: Att sätta ungdomsarbetslösheten på agendan. Detta håller på att bli en riktig snackis och efter vad jag har hört är flera media MYCKET intresserade av att se till att debatten kommer till stånd.

Läs Elias själv, Frank Thorén Hall, Thomas Böhlmark och varför inte läsa om Elias’ debattartikel igen? Den är ju så bra!

*För en ung människa är en komparativ fördel t ex att man inte hunnit skaffa sig dyra vanor som villalån och tonårsbarn, vilket gör att man kan klara livets nödtorft med en lägre ersättning än en 53-årig motkandidat.

Med fungerande marknader behövs inget fack

Alla normalt funtade människor känner emellanåt tvivel på sin egen förmåga att göra sitt jobb, eller att få ett jobb (liksom att ha en bra kärleksrelation eller kanske att vara en bra förälder). Det är sunda tvivel, men för att kunna göra allt detta som vi är oroliga för att inte klara måste vi också tro på oss själva.

Jag påstår inte att precis varenda del av fackföreningsrörelsen är dålig. I de allra flesta fall tror man säkert att man gör något gott, ibland kanske man låter ändamålet helga medlen och i andra fall gör man ingen djupare analys än att alla som har andra åsikter än socialdemokratiska är ”löntagarfientliga” och vill människor ont.

Icke desto mindre är fackföreningsrörelsens hela affärsidé att få oss att tro att vi inte klarar oss själva. Att facket och den makt som lagstiftningen satt i deras händer är den enda anledningen att vår arbetsgivare inte sänker våra löner eller ger oss sparken. Om man bara ägnar ett par sekunder åt att fundera på om det över huvudtaget är rimligt så fattar man väl ganska snabbt att så inte är fallet?

Alla människor har ett värde på arbetsmarknaden som ändras ständigt. Konkurrensen mellan företag driver fram nya metoder att öka kvaliteten och eller sänka kostnaderna. För att vara konkurrenskraftiga som arbetstagare måste vi också hela tiden förkovra oss, slipa våra skickligheter, vårda våra kontaktnät och ta hand om oss själva så att vi är friska och kan jobba.

(Och innan någon hoppar igång så vill jag också tillägga att det måste finnas en bra sjukförsäkring för de gånger man ändå blir sjuk.)

Är du missnöjd med din lön får du se till att öka ditt värde. Inget fack i världen kan hållbart trycka upp lönenivåer över vad som motsvarar sitt verkliga värde. Sätt att öka sitt värde är ofta att lära sig mer och att jobba hårdare.

Har du en dålig arbetsgivare så är det bästa botemedlet inte att strejka, utan att byta jobb.

I det samhälle som jag, Centerpartiet, och för den delen CUF, vill leva i finns det många företag som konkurrerar om oss på arbetsmarknaden.

För att det ska kunna vara så krävs det ett förbättrat företagsklimat. De skattesänkningar som skett under alliansregeringen nu är mycket välkomna, men fortfarande har vi progressiva skatter som straffar utbildning, flit och framgång.

Det är min starka uppfattning att vi även måste reformera hela arbetsmarknadens funktionssätt, inklusive konflikträtten och LAS. För idag är arbetsmarknaden, som sagt, ett skämt.

Update: Missa för all korv i karelen inte Karl Malmqvists inlägg på samma tema.

Mina drömvallöften

Vänsterpartierna gör en rejäl vänstersväng nu. Alla tankar från den stora skatterefomen 1990 är nu borta. Tanken med den var att en gång för alla göra upp med marginalskatteeländet som med bred enighet ansågs mycket skadlig för svensk ekonomi.

Socialdemokraterna och Folkpartiet satte sig ned och såg till att göra en blocköverskridande överenskommelse, så att den skulle vara framtidssäker.

I någon mån bröts överenskommelsen i och med införandet av värnskatten, men det skulle vara något tillfälligt. Huvuddragen i skattereformen skulle gälla och det fanns nog en önskan om en successiv avveckling av statsskattedelen. Åtminstone från borgerligt håll.

Vänsterns skuggbudget från igår gav ett oerhört tydlig besked. Statens makt över individens plånböcker, vardag och framtid ska öka och öka rejält. Du ska definitivt inte genom egen ansträngning kunna bli rik!

Mot bakgrund av detta är det bra att regeringen markerar med sina icke-löften som jag skrev om tidigare idag, men jag tror att vi också ska tillåta oss att vara offensiva. Nu regnar det utanför och det är några mil kvar till Borås så jag tänkte ta mig en liten tupplur. Jag kommer antagligen att drömma att Fredrik, Maud och gänget hade en presskonferens där de presenterade Alliansens vallöften, PLC-style:

Vi lovar att avskaffa såväl LAS som fackföreningarnas unika maktprivilegier.

Vi lovar att avskaffa statsskatten och att införa ett grundavdrag på 50 000:- och dubbelt för företagare.

Vi lovar att förenkla miljöbalkens regler och införa en supereffektiv och rättssäker miljöprövningsmyndighet som garanterar en handläggningstid på maximalt 12 månader.

Varför ljuger TCO om LAS?

Per Skedinger, docent i nationalekonomi, sågar TCO’s rapport ”LAS gör inte ungdomar arbetslösa” vid fotknölarna och pekar på hur TCO hanskas ovarsamt, alternativt bedrägligt, med fakta.

Den tiden är över då mäktiga fackförbund kunde diktera verklighetsuppfattningen. Eller borde åtminstone vara. Säkerligen har TCO-rapporten, som enligt Skedingen innehåller ”tendetiösa tolkningar och grova faktafel” kommunicerats ut hårt bland medlemmarna.

Det allvarligaste övertrampet är väl påståendet att sverigespecifika studier på LAS saknas. Per Skedinger skriver:

”Anledningen till att existensen av min egen och Bertil Holmlunds studie på svenska data helt ignoreras torde vara uppenbar: Båda studierna indikerar nämligen att las ökar arbetslösheten bland unga i förhållande till äldre.”

Den 26 mars ska jag vara med i ett samtal med SKTF där ämnet är ”fackets framtid”. Jag tänker berätta att det är klokare att hålla sig till sanningen om man vill ha en sådan.

Dayana Jadarian, Magnus Andersson, Per Ankersjö och Rolf Eriksson.

Socialdemokratiska Östran och LAS

Via Annie Johansson läser jag en komisk/tragisk historia om hur Socialdemokratiska Östran resonerar när de nu ska dra ner på personal.

Å ena sidan säger man detta:

”Den möjlighet som borgerligheten i samarbete med Miljöpartiet har givit mindre företag att godtyckligt undanta två personer från turordningsreglerna vill vi således riva upp.”

Å andra sidan vill man göra precis dessa undantag och motiverar sig såhär:

”Det finns människor med hög kompetens som är viktiga”

Ja, det finns det. Det finns det på många företag, inte bara hos er. LAS är ett problem. Ett stort problem. Jag tycker ju inte det, men det är möjligt att det ändå är värt att ha LAS kvar. Men då är det hög tid för Socialdemokrater att börja berätta om eventuella fördelar och motivera varför de väger tyngre än nackdelarna.

Jag vill också ta tillfället i akt att påminna om självaste Socialdemokratiska Arbetarepartiet upplevde LAS som ett problem när de själva skulle säga upp personal i november 2006.

Läs även Magnus Persson, Hanna Wagenius, Elkers, Lotta Nilsson och Dayana Jadarian.

Grova lögner och falska citat

Det är ju på något sätt komiskt. I kommentarsfälten och i annan debatt stöter man emellanåt på nedsättande kommentarer kring centerpartiet och vårt opinionsläge.

Vi ska liksom inte vara några att ta på allvar eftersom vi är galna (ny-)liberaler som inte fattar att vi ägnar oss åt ”klassförakt” när vi har en från socialismen avvikande mening.

Ändå är vi tydligen så farliga att vi måste bekämpas med från högkvarteret i Stockholm samordnade insatser på norrländska insändarsidor, intrångsbus på våra nätverk och rena lögner och falska citat.

Arbetarbladets ledarsida tillskriver Magnus Andersson titeln ”en av stureplanscenterns nyliberala och flitiga ideologer”. Magnus är naturligtvis välkommen att engagera sig mer i vår avdelning, men ännu så länge tror jag att han varit hos oss två gånger. En gång som talare och en gång som gäst.

Värre är att det i samma ledare påstås att Magnus med anledning av en personalneddragning på Posten i Umeå skulle ha ansett att de äldre ”gjort sitt” på arbetsmarknaden.

”Logiken” bakom detta skulle tydligen vara att Magnus Andersson kämpar mot LAS, som han anser orättvis mot t ex ungdomar.

Detta tas till nästa nivå i Västerbottens Folkblad där den mindre noggräknade ledarskribenten/socialdemokratiska kampanjarbetaren Lena Sandlin helt enkelt hittar på ett citat!

När hela Rörelsen slås igång för att – utan skrupler, men med lögner och falskcitat – försöka ta heder och ära av en ungdomspolitiker som inte gör något annat än att kämpa för det han tror på, ska detta tas som en kassaskåpssäker intäkt för att Magnus Andersson har något mycket viktigt på spåren i sin kamp för en bättre arbetsrätt.

Det är när de goda argumenten är slut de dåliga tas till. Lögner och personangrepp är i regel ganska dåliga argument.

Latteliberaler föredrar sitt kaffe varmt

Sanna Rayman skriver i SvD om de tomma kaffetunnornas skrammel – latteliberalismen och Miljöpartiet.

För det första tänker Miljöpartiet försöka vinna valet tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det kommer utan tvivel att bli en hel del socialism i en eventuell rödgrön regering. Det kan säkert många gilla, men knappast liberaler…

För det andra har de själva faktiskt en hel del intressanta idéer om ränta, global handel och företags ägande.

Johan Norberg sätter fingret på epaliberalernas kardinalfel. Maria Wetterstrand har åsikter om vilket kaffe du ska dricka och var du ska dricka det – eftersom människor ”mår minst lika bra av mer tid och en latte än av en extra resa till Thailand”. Hur fan vet hon det? Att övertaget ha en åsikt om vad som är ”bra” för ett helt folk är ett tecken på att man inte alls fattat vad liberalismen går ut på.

För det tredje lär vi få dricka vårt kaffe kallt om Miljöpartiet får skriva den rödgröna energipolitiken.

Goda vännen Elisabeth Thand Ringqvist debatterar förövrigt idag tillsammans med Johnny Munkhammar på SVT Opinion om ett av mina favoritämnen, LAS.

C-kampen mot LAS har pågått länge

Läser hos goda vännen och partikompisen Anders W Jonsson att den centeravdelning som jag är med i, Stureplanscentern, får äran för väldigt mycket. Bland annat kravet på ett avskaffande av LAS.

Jag skulle gärna ta åt mig äran, tillsammans med mina avdelningskompisar, men som framgår av Anders bloggpost vore det inte sant.

Anders skriver att: ”Under 70 talet växte inom Centerpartiet kritiken mot lagarna. [ … ] och handlade om att turordningsreglerna konsekvent missgynnade ungdomar. Även Centerpartister med en starka känsla för småföretagens villkor hörde till kritikerna.”

Och att självaste Karin Söder tog till orda om saken på stämman i Jönköping 1979: ”Hon krävde då en snar ändring av turordningsreglerna för att inte ungdomar och småföretag skulle missgynnas.”

I mer än trettio år har Centerpartiet mer eller mindre aktivt drivit den här kampen och det är hög tid att skruva upp trycket ytterligare!