Att modernisera arbetsrätten kostar inte staten ett öre

Häromdagen kommenterade Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Annie Lööf det ekonomiska läget och hur vi bör tänka inför budgetförhandlingarna. Anna-Karin Hatt håller väl till största del med, får man anse, i ett uttalande i SvD.

Kontentan är att alla budgetbelastande reformer måste ha en tydlig styrning på att få fler människor i jobb. Medan det femte jobbskatteavdraget ifrågasätts härvidlag bör man nog ändå påminna om att den gamla centeridén jobbskatteavdrag faktiskt är konstruerat precis för att boosta arbetsutbudet. Det handlar om att göra skillnaderna mellan att jobba och inte jobba större. Belöna den som gör ansträngningen att skaffa sig ett jobb, relativt den som inte gör det.
På de förnyelsedagar Centerpartiet arrangerade i våras tydliggjordes av Nima Sanandaji vikten av att göra det lönsamt att gå från så kallat utanförskap till den ordinarie arbetsmarknaden, inte bara av rent ekonomiska, men också sociala skäl. Om en kultur där de vuxna inte jobbar etableras, visar forskning att deras barn löper större risk att fastna i samma utanförskap.
I dessa skakiga tider då vi kanske står inför en double dip, kanske till och med en perfekt ekonomisk storm, kan det ekonomiska reformutrymmet snabbt komma att minskas betydligt.
Det borde i så fall bli aktuellt att titta på reformer som inte belastar statens budget, men som ändå löser strukturproblem på arbetsmarknaden. En sådan är naturligtvis LAS och turordningsreglerna.
Missa inte heller Röda Bergets fria tolkning av verkligheten enligt vilken tingens tillstånd visar på att Juholt har Reinfeldt i ett järngrepp.

(M) missar missmatchen

Magnus Andersson debatterar även på SvD Brännpunkt (tillsammans med Per Ankersjö) idag och där är ämnet den så kallade missmatchningen, som starkt hör ihop med trögrörligheten på arbetsmarknaden.

Det är svagt politiskt ledarskap att inte våga adressera LAS-eländet. Har man inte modet att styra arbetsmarknadsskutan på rätt kurs bör man lämna över rodret till någon som vill och kan.

Långtidsutredningen: LAS är skadligt

Igår presenterades två viktiga utredningar, gårdsförsäljningsutredningen, som jag skrev om igår, men även tre delbetänkanden från långtidsutredningen. Ett av betänkanden konstaterar att LAS är mycket skadligt för landet.

Fast anställda gynnas på bekostnad av alla andra, produktiviteten hämmas, sysselsättningen är lägre, innovationer hindras och lagen leder till en tudelad arbetsmarknad där den som redan har får alla fördelar och den som står utanför hålls kvar där.
Som Anders W Jonsson konstaterar hade Karin Söder helt rätt när hon i sitt rikstingstal i Jönköping 1979 varnade för dessa konsekvenser av LAS.

LO öppnar för samtal om LAS

En gnutta sanningstörst lyser igenom den gängse bagdagbobmässiga retorik som LO normalt håller sig med, när man idag öppnar för samtal om LAS. Detta är mycket välkommet. Min och många andra företagares uppfattning är att LAS är ett förbannat gissel.

Det finns mycket att vinna på en förändring för hela samhället.
Låt vara den något märkliga vinkeln att avtalssekreterare Per Bardh uttrycker en önskan om att ”komma ifrån den uppsjö av utredningar om LAS”.
Alltså, när TCO härförleden i sin mycket kritiserade rapport konstaterade att LAS ”inte var något problem”, så baserades den ansatsen på att det inte fanns någon forskning på området. Något som visade sig vara en sanning med modifikation: det fanns forskning, men ingen som stödde TCO’s tes om lagens påstådda harmlöshet.
Men det får vara som det vill med den saken: att samtal kring LAS överhuvudtaget kan komma att äga rum är en stor framgång och LO ska ha heder för detta antagligen inte helt smärtfria steg framåt!

Konflikträdsla (och svensk lag) stänger ute framgångsrika strategier

Såhär med valet bakom sig är fokus mer på företagandet och idéer kring detta inför framtiden. På rekommendation av en kollega läste jag i helgen en mycket intressant bok av Jack Welch, pensionerad före detta mångårig medarbetare och sedermera koncernchef för superjätten General Electric.

Förutom en hel del sunda idéer om värderingar och hur dessa ska genomsyra företagen och fördelarna med osentimental uppriktighet i alla riktningar, finns även en explicit strategi för hur personalen ska hanteras.
20% av personalstyrkan ska ha merparten av alla belöningssystem, löneökningar, bonusar och uppmuntran. 70% ska inte erhålla några särskilda förmåner, men motiveras med utsikten att genom hårt och smart arbete kunna kliva upp till de 20% som gör det. Resterande 10% ska sägas upp.
Detta är något som LO antagligen aldrig skulle acceptera, men det är en mycket sund filosofi.
Min erfarenhet av arbetslivet är att ingen människa är ”dålig”, men att människor i olika skeden av livet kan känna sig omotiverade, felplacerade och uppleva en brist på balans mellan de utmaningar man har och den kapacitet man har att möta dem.
Mot invändningen att detta skulle vara ”känslokallt” svarar Jack Welch att det faktiskt är tvärtom. Att låta någon gå, år in och år ut, på en arbetsplats där vederbörande inte gör särskilt mycket nytta är långt ifrån någon välgärning. Att känna att man inte bidrar till att föra företaget framåt urholkar ens självkänsla och gör dig inte bara till en sämre medarbetare, men till en olyckligare människa, vilket även drabbar ditt privatliv och din familj.
Bättre då med uppriktighet och säga som det är och ta konsekvenserna av det, även om det känns obekvämt när det sker.

Inga arbetsrättsreformer att vänta

Efter att nyss ha lyssnat på Ekots lördagsintervju blir det ju väldigt tydligt. Vi har vunnit valet och det hade kunnat vara betydligt värre. Inte för att jag tycker att Mona Sahlin är så dålig. Visst finns det svagheter, men det sätt på vilket hon genomfört valrörelsen på sluttampen är imponerande.

Mona Sahlin är en fighter utan dess like. Det går knappt att föreställa sig anspänningen att efter opinionsmätning efter opinionsmätning som visade usla siffror, och därtill med all rimlighet ett enormt internt tryck, ställa sig så stark mot statsministern som verkligen toppat formen.

Mona levererade imponerande säkert och on message, som det heter på ren svenska. Det är faktiskt antagligen bara det faktum att Reinfeldt OCKSÅ gjorde det som bärgade valsegern för Alliansen.

Tyvärr innebär resultatet att inga stora reformer är att vänta. Det blir en politik, som i o f s är bättre än alternativet, exakt som den som har drivits under de senaste fyra åren.

Tyvärr är sålunda även hoppet om en bättre arbetsrätt en gnutta tillbakatryckt.

Centern bäst på företagarfrågor

Åtminstone är vi Centerpartister mest aktiva när det gäller att driva företagarfrågor i politiken. På såväl lokal, som regional och nationell nivå.

Detta fastslås i en undersökning som Svenskt Näringsliv låtit göra (pdf).

Det är påfallande tyst kring företagarfrågorna, trots att dessa borde vara mer aktuella än någonsin. Den politiska debattens stora huggsexa står kring hur kakan ska fördelas, men mycket lite uppmärksamhet ägnas åt hur nya kakor ska skapas.

Det är möjligen inte så konstigt. För nya och gamla arbetarepartier riskerar att stöta sig med viktiga väljargrupper när man talar om viktiga småföretagarfrågor som exempelvis Lagen om anställningsskydd.

IF Metall uppmärksammar just den frågan och ”kräver svar” från regeringen om hur man ställer sig till Centerpartiets krav på reformer. Så här är det, kära metallvänner:

Personligen vill jag avskaffa hela LAS. Det är en omoralisk lag som förstör för företagen och som orättvist håller unga och nyinflyttade utanför arbetsmarknaden. Basta.

Centerpartiet vill undanta företag med färre än 10 anställda från lagen. Huvudanledningen är antagligen att minska de mindre företagens oproportionerliga skada av lagstiftningen. För ett företag med flera hundra anställda är det inget problem att köpa ut en person som inte funkar med tre årslöner. Den relativa kostnaden på den totala lönevolymen är inte så stor. Det är inte särskilt många småföretag som kan unna sig samma lyx. Lagen gynnar sålunda stora företag på bekostnad av små – en orimlig disposition för varje Centerpartist, förnyare som traditionalist.

Regeringen som helhet med Nya Moderaterna som största parti tycker, eller tyckte åtminstone så länge Sven-Otto Littorin var arbetsmarknadsminister, att 50-åringar hade ett högre skyddsbehov än 25-åringar och förtjänade därför att gynnas av en dylik lagstiftning. En orimlig hållning, kring vilken debatten bara kommer att eskalera tills en förändring sker.

(Får man anta att IF Metall också kommer att börja ställa kniviga frågor till det rödgröna regeringsalternativet om yrkesutbildningarna och energipolitiken t ex?)

Moderaterna har fel om LAS

Nya Moderaternas hållning om arbetsrätten är ohållbar. Vi har nu, liksom under högkonjunkturen när sossarna styrde, en oacceptabelt hög ungdomsarbetslöshet. För varje dag som går kommer allt för många unga människor allt längre från ett liv som de kan påverka, känna sig nyttiga, utveckla sin kompetens och göra karriär.

Hur man kan bortse från arbetsrätten och LAS som en del i detta övergår mitt förstånd.

I tider då ett företag måste dra ner på personal måste det få behålla de medarbetare som är mest lämpade att göra jobbet. På så vis kan de snabbare vända röda siffror till svarta och börja anställa fler igen. Visst är det dåligt för de individer som får gå, men inte värre än för de som hade fått gå under principen sist in – först ut. Att företaget har större chans att överleva är ju dessutom bra för alla.

Vad är det rättvisa i att den som är anställd sist ska ut först? Människor som dessutom oftare saknar fast mark under fötterna på arbetsmarknaden, jämfört med en kollega som jobbat länge…

Glöm inte heller att LAS hindrar folk från att byta jobb, eftersom man då hamnar ”sist in” på en ny arbetsplats. Det gör att allt för många går kvar på ett jobb som man kanske vantrivs på (och riskerar att utveckla ohälsa) och där man inte får utlopp för sin fulla kapacitet. Dåligt för den enskilde och dåligt för ekonomin i stort.

LAS är inget problem för stora industriföretag. Sådana vars styrelser befolkas av personer som t ex Gustaf Douglas som också sitter i Moderaternas partistyrelse.

Gustaf Douglas är en beundransvärd person på många sätt. Dessutom är han mycket trevlig. Men när det gäller småföretagens relation till arbetsrättslagstiftningen är han icke desto mindre helt aningslös.

För alla som vill starta företag och för små företag som vill växa ÄR LAS ett gigantiskt problem. Det stora företaget kan lätt köpa ut någon man vill säga upp, eftersom tre årslöner för en person inte är så mycket pengar om man har några tusen anställda. Har man tre anställda är samma manöver sällan görbar. Lagen snedvrider alltså konkurrensen till storföretagens fördel och till det lilla och nystartade företagets nackdel.

Detta kanske inte är ett problem på kort sikt, men för att fler ska få jobb behöver vi ett förnyelsebart näringsliv! Nya företag i nya branscher och med nya metoder som tar över där strukturomvandlingen eroderar marknadsmarken för de föråldrade.

De enda som talar om detta nyföretagande på allvar är Centerpartiet.

(När det gäller arbetsrätten har även vännerna i Folkpartiet markerat en företagarvänlig position.)