KD kör fast i moralträsket

Idag går tre av fyra allianspartier ut och föreslår att insemination av ensamstående ska bli en del av den svenska vårdapparaten. Ett välkommet besked.

Kristdemokraterna är emot och har inte helt lätt att förklara varför, utom att varje barn har ”rätt till sina båda föräldrar”. En hållning som logiskt borde leda till att barn till ensamstående föräldrar borde omhändertas av de sociala myndigheterna och tilldelas fosterföräldrar.
Själv (jag är uppväxt med ensamstående förälder) ryser jag vid tanken att som litet barn med våld bli bortförd från min familj, även om den råkade se ut på ett annat sätt än det som Kristdemokraterna önskar, och satt att uppfostras av främlingar. Med tanke på hur många barn i den situationen som råkat riktigt illa ut växer rysningen till en kall våg av obehag, sorg och ilska.
Möjligen blir också Maria Larssons ovilja att ge drabbade fosterbarn rättmätig kompensation lättare att förstå. Oäktingar och horungar ska bära sina syndande föräldrars skam.
Nyligen debatterade Anders W Jonsson (C) om detta i radio Gävleborg mot ett Kristdemokratiskt landstingsråd som försökte motivera sitt motstånd mot lagen med FN’s barnkonvention om att barn har rätt att känna till sitt biologiska ursprung. Det är bara det att lagförslaget från C, M och FP gör det lättare att uppfylla barnkonventionen, som ju dessutom KD vill göra till lag. De barn som tillkommer genom insemination idag i Danmark och Finland saknar ju den möjligheten, liksom många av dem som kommer till på annan väg.
Naturligtvis är detta bara försök få en intolerant ansats att verka mindre osmaklig, men mellan de torftigt ihopdragna argumenten syns Kristdemokraternas drivkrafter tydligt: Synden och SNNNNUSKET ska straffas!
Är allianssamarbetet på något sätt i fara av detta? Nä, inte så länge det finns en majoritet för den politik som inte bygger på märkliga föreställningar om att vissa barn är mindre välkomna än andra. Bebisar är ganska fantastiska oavsett hur de kommit till.
Det kanske till och med vitaliserar Alliansen att partierna då och då sticker ut och visar sin särart, så att väljarna kan tycka till om den inbördes maktbalansen.

Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: ”Näringslivet är inget särintresse.” Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och … tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.
Jonas Sjöstedt
Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.
Fredrik Reinfeldt
Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.
Annie Lööf
Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på ”molnet”? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.
Göran Hägglund
Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.
Jan Björklund
Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.
Gustav Fridolin
Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.
Jimmie Åkesson
Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik… Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

KD måste bestämma sig

Okej, det kanske är så att det sista man vill ha är ”goda råd” från någon som står bredvid och tittar på, men nu kommer det ett sådant i alla fall.

Allianskompisarna i KD befinner sig i kris och partiledare Göran Hägglund ifrågasätts. Det är emellertid inte så enkelt. Med tanke på det troliga alternativ som spelas fram, Mats Odell, är ett byte knappast någon lösning på problemen som enligt min mening ligger djupare än så.
Fredrik Segerfeldt är något på spåren, när han på Newsmill idag skriver att problemet inte är så mycket Göran Hägglund som Maria Larsson. Jag vill dock göra det hela enklare än så och hävda att KD’s problem, liksom Centerpartiets har varit, är brist på tydlighet.
Man vet inte riktigt om KD är ett ultrakonservativt pingstvänsparti eller ett sunt statskritiskt gatsmart alternativ för verklighetens folk. Jag vet vad jag själv föredrar, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att KD bestämmer sig för en riktning och kör på den.
Jag vet, lättare sagt än gjort, men med mindre än så går det inte.
Och tänker man ändå byta partiledare, så då till att skaka om ordentligt! Varför inte delat ledarskap mellan Ebba Busch och Paolo Roberto? :-)

Verklighetens folk vill handla på gården

KD verkar vara på väg att tina upp sin frostiga relation till drycker.

I en DN Debattartikel skriver man vettigt om att förbudet för restauranger att krydda brännvin efter egna recept bör hävas, liksom att cateringfirmor bör kunna ha permanenta serveringstillstånd.

Mycket bra! Men det är en fråga man glömmer: förbudet mot gårdsförsäljning. Det vore väl en logisk åtgärd att häva det samtidigt som man ändrar på de ovan nämnda exemplena.

Läste om detta hos Gustav Andersson.

Bra satir vitaliserar demokratin

Jag har ju tidigare bloggat om den fantastiska ”kristdemokratiska” bloggen, ”Sanningen måste fram”.

Den har ju bjudit på några goda skratt, men är också ett exempel på ett oerhört viktigt inslag i det politiska samtalet: Satiren. Med god satir dras saker till sin spets och överdrivs – och blir därför potentiellt absurt och därför roligt.

Samtidigt blir det också en tidig varningssignal för hur en politisk tendens kan utvecklas i förlängningen. Politik som inte tål den typ av granskning som bra satir kan erbjuda är helt enkelt inte särskilt bra politik.

(Se t ex Le Canard Enchaîne, som har vitaliserat den franska demokratin sedan 1915 – inte sällan från vänster förvisso, men bra ändå.)

Det är naturligtvis inte roligt att sitta på andra änden av dylika lustifikationer och satirens schackmatt är väl när föremålet för satiren lackar ur och börjar kräva dementier, ursäkter och censur.

Och lackar ur gör tyvärr Göran Hägglund, som kallar det hela ”smutskastning”.

Kanske borde han istället fundera på hur det kan komma sig att alla galenskaper som skrivs på bloggen faktiskt så lätt kan tolkas som kristdemokratiska.

Dags att ta farväl av (kd)?

Tänkte skriva något om Kristdemokraternas hållning i äktenskapsfrågan, men kom på att jag gjort det tidigare och har egentligen inget nytt att tillägga.

Vi har rätt att tycka illa om andra – även på dåliga grunder. Vi kan hylla vår egen moral och förakta andras. Vi kan till och med tala om det i privata kretsar och ondgöra oss över hur äckliga och onaturliga folk är som inte är som vi.

Personligen tycker jag också det ska vara tillåtet att predika om det i kyrkor.

Men gränsen går där man tar detta privata förakt och vill ha det som diskriminerande lagstiftning.

Om (kd) vägrar att följa med in i 2000-talet, får vi helt enkelt åka utan dem.