Wennström missförstår Rand

SvD’s ledarsida bjuder idag på ett bottennapp. Johan Wennström tycker att den individualistiska (och möjligen även den religionskritiska) sensmoralen i Ayn Rands mäktiga epos Och världen skälvde, är lite obehagligt.

Wennström hävdar att romanen, likt den utopiska socialismen, ropar efter en ny och mer fulländad människa. Det håller jag inte med om.

Däremot är det ett kraftigt rop på människor att sluta gnälla, spotta i nävarna, axla ansvar och utnyttja den fantastiska kraft som finns naturligt i oss alla, istället för att kräva subsidier, åka snålskjuts på alla som valde den förra varianten och till och med bestraffa dem.

Människans förmågor är enorma. Men för att släppa dem fria och få dessa förmågor att jobba för oss, måste vi rikta blicken inåt. Vi måste fatta att vi har dem och vi måste ha modet att börja lita på dem.

Eller som MJ hade sagt: Börja med snubben i spegeln.

Det går inte att luta sig mot att ett kollektiv ska ta ansvar. Vill du att något ska hända, så får DU ta ansvar. Det har jag lärt mig av Ayn Rand.

Wennström jämför Rand med Dan Brown. Da Vincikoden, du vet…

Jag ska glatt och villigt erkänna att jag slukade Da Vincikoden med hull och hår. Ingen stor litteratur, men ett stycke god berättarkonst till glädje för miljontals, som också visar sin uppskattning genom att fortsätta att köpa Browns böcker.

Tyvärr kan man inte säga det samma om Och världen skälvde, som rent tekniskt faktiskt inte är något vidare. Men historien, miljöerna och skeendena väger mer än väl upp bristerna.

Läs även Johan Norberg och Mattias $vensson om den i vanliga fall kloka (och i samtliga fall mycket trevliga) Johan Wennströms artikel.

Som kuriosa kan jag nämna att jag tror mig minnas att Johan Wennström bevistade releasefesten för Och världen skälvde i Sahlénhuset.

Konservatism vs liberalism

Anders Edwardssons ”En annorlunda historia” rekommenderas varmt till alla som är intresserade av att förstå varför den svenska politiken ser ut som den gör! (För liberaler är det faktiskt helt väsentlig läsning – och dessutom njutbar sådan.)

För första gången läser jag en beskrivning av de historiska skeenden som format vår politiska kultur ur ett perspektiv som INTE automatiskt glorifierar marxismen och dess påstådda välsignelser för arbetande människor.
En annan kunskap från den annorlunda historien är hur kampen för friheten faktiskt i första hand stod mellan liberalerna å den ena sidan och de konservativa/reaktionära å den andra.
Synen på människan och staten och förhållandet dem emellan var då, liksom nu, en kamp om idealen. De brittiskinfluerade upplysningsidealen om individens frihet och framåtblickande rationalitet mot de tyska nationalromatiska fantasierna om svunna tiders storhet och det egna folkets förmodade och kollektivt nedärvda hjältemod.

(Socialismen var egentligen bara en delmängd ur det tyska arvet och vänsterhegelianismen, men som genom sin revolutionära sprängkraft kom att prägla 1900-talets politik på ett ytterst påtagligt sätt.)

Såhär 20 år efter murens fall – och när till och med den tidigare så dominerande svenska socialdemokratin verkar gå mot någon slags kolaps – känns det följdriktigt att ställa tillbaka konflikten där den egentligen hör hemma.
Timbros frihetsvecka kommer också passande nog att omfatta en debatt mellan den konservative Roland Poirier-Martinsson och liberale Johan Norberg.
Debatten är om exakt en vecka, måndagen den 20:e kl 18, och idag är sista dagen att anmäla sig!
Här är mer info och länk till anmälningsformulär. Missa inte det! :-)