Sven Wollter bevisar Ohlssons tes

Jag gnäller en hel del på svensk kulturproduktion. Jag tycker att stora delar av den suger rätt rejält. Särskilt film. Svenskt skådespeleri är ofta smärtsamt uselt och sällan hjälps det upp av någon kompetent regi. Det finns dock lysande undantag. Ett sådant är Sven Wollter. Det mesta han tar i blir fantastiskt bra, han är helt enkelt en alldeles briljant skådespelare.

Möjligen gör han klokt i att hålla sig till att blåsa liv i texter som andra skrivit. Idag svarar han på den uppmärksammade artikel som Bengt Ohlsson skrev häromdagen om kulturelitens slentrianmässiga vänstervurm.
Wollter lyckas med konststycket att hacka hål på sin egen argumentation ungefär samtidigt som den läggs fram. Anledningen till att konstnärer uppfattas som vänster är, enligt Sven Wollter, att konstnärer vill ”förbättra världen”. Underförstått, vänster är objektivt bättre. En självklarhet som ju alla begriper. Precis just detta resonemang var väl liksom Bengt Ohlssons tes?
Man undrar ju lite hur Sven Wollter tror att vi andra fungerar? Är det ens troligt att jag och andra liberaler vaknar upp en vanlig dag och tänker: ”Idag ska jag verkligen försöka göra världen lite sämre”?
Avlsutningsvis förklarar Wollter varför han är socialist. Han betraktar landets rikedomar som allas. (Som om dessa uppstod spontant och utan någons initiativ och hårda arbete.) Jag tror jag ska börja betrakta Sven Wollters paradvåning på strandvägen som allas. Jag flyttar in till helgen, hoppas det är OK?

Forum Syd finansierar extremism

Stäng kranen till diktaturkramarna och frihandelsmotståndarna i Forum Syd och gör det NU!

Forum Syd är i högsta grad en politisk organisation med kopplingar till extremvänstern. Attac har finansierats till största del genom Forum Syd. Pengar har gått till Nordkoreas vänförening, hyllningar till diktaturen på Kuba och seminarium till stöd för flygplanskapare och självmordsbombare.
Denna fina förening anlitas av Sida för viktiga och oerhört känsliga informationsuppdrag om t ex konflikten i mellanöstern.
Det är självklart deras fulla rätt att inom lagens ramar kämpa för det de tror på, hur vidrigt man än kan tycka att det är, men det ska INTE under undra några som helst omständigheter ske för svenska skattepengar.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har ”barnfattigdomen” blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.
Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).
Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.
(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)
Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.
Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa ”efter behov” som är lösningen.
Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.
Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.
Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.
Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.
Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.
Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.
Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Ofattbar dikeskörning av Sveriges Radio

Radion toppar på morgonen med att ”klyftorna ökar”, implicerar en kollektiv indignation över detta förmodat fruktansvärda faktum och låter folklivsforskare tänka fram att ”de rika” söker sig till varandra och att de ”inte vill se fattiga”.

Har Sveriges Radio någonsin reflekterar över vad som avgör priset på t ex fastigheter?
Har Sveriges Radio någonsin reflekterat över hur värde skapas innan det kan fördelas?
Det är ekonomisk teori på den allra mest grundläggande nivå att priset styrs av utbud och efterfrågan. Anledningen till att det kostar mycket att köpa ett hus i Bromma är att det finns ett begränsat utbud av sådana och att väldigt många människor tycker att det verkar mysigt att bo där.
Hur anser då Sveriges Radio att de hus som finns i Bromma ska fördelas? Ska den som äger huset inte få sälja det till vem man vill? Ska den som är beredd att betala mest inte vara den som få köpa huset?
Professor Bo Malmberg spekulerar också i varför rika människor söker sig till Bromma och hittar förklaringsmodeller som att rika helst vill bo tillsammans med andra rika, att de helst inte vill se fattiga och att det blir viktigare att bo i fina områden nu när borgarna har monterat ner välfärden. Typ.
Alltså, jag har mycket svårt att se hur man kan missa det alldeles uppenbara faktum att det inte bara är ”rika” som vill flytta till fina hus. Alla vill göra det! Men det är bara folk som har råd som kan det.
Alltså: Det är främst folk som har råd, som köper fina bostäder. Chocking news…
När man klargjort detta kan man fundera på vad det är som gjort att folk har råd att flytta till Bromma. Vad är det som gör att folk tjänar pengar? Människors inkomster motsvarar i en fri ekonomi det värde de skapar. Vissa skapar mer värde än andra, inte för att de skulle vara ädlare eller på annat sätt mer värda rikedom än andra, utan för att de är bra på vad de gör.
Rapportförfattaren, Bo Malmberg, som även kan tituleras vänsterdebattör, frambär liberaliseringar i ekonomin och globalisering som problemkällor, alltså reformer som öppnat möjligheter för folk att skapa rikedom. (Oemotsagd och med status som expertkommentator.)
På frågan om dessa ”problem” är unika för vår tid svarar professorn att det även fanns mörka perioder på slutet av 1800-talet med liknande avregleringar och internationell handel i vilka människor lyckades skapa rikedom och berättar att det syns på Stockholms alla fina byggnader som byggdes i den tiden. Under den tiden skapades alltså rikedom som tog hundratusentals svenskar från en tillvaro av akut fattigdom och svält till möjlighet till försörjning och en hoppfull framtid för sig och sin familj.
Alla människor som producerar skapar värde. Värdets storlek avgörs av omvärldens samlade reella uppskattning. (Alltså, vad man är beredd att betala för det i ett skarpt läge.)
De som skapar mycket värde är samhällets viktigaste stöttepelare. De tar fram varor och tjänster som gör vår tillvaro lättare, bättre och roligare. De gör saker som inte andra kan, fattar viktiga beslut och bär ansvaret för dem. De gör ett hästjobb. Inte för att vara bussiga, men för att de tycker att det är stimulerande och för att de tjänar bra med pengar på det.
För de pengar de tjänar när de gör detta för oss, köper de i sin tur andra varor och tjänster som andra producerar och därmed kan tjäna pengar på. De investerar överbliven rikedom så att fler kan förverkliga sina idéer om hur man kan producera gamla och nya tjänster till en lägre kostnad och med högre kvalitet.
De betalar skatt, djävligt mycket skatt, för att alla ska kunna få samma chanser till utbildning, vård och välfärd, men också för en hel del massa annat. Ju mer folk tjänar, desto mer pengar kommer in för att användas till utbildning, vård och välfärd. Jätteproblematiskt, SR?
De betalar också tv-licens, så att public servicemedia har resurser att håna, baktala och problematisera dem och deras gärning.
Även DN verkar tycka att det är en nyhet att det främst är folk som har råd som flyttar till dyra bostäder. Den tidningen kan man ju åtminstone välja att inte betala för…

Djurrätt enligt (C)

Djurrättsaktivister tar sig ofta stora friheter och drar sig inte för att vandalisera och sabotera sådant som de själva inte gillar. Demokrati verkar helt enkelt inte riktigt vara deras grej.

Glädjande nog åtalas idag en 23-årig snorunge från Göteborg för att ha hotat en butiksinnehavare och försökt få denne att sluta sälja päls.
I Centerpartiet har vi en fin devis för ”djurens rätt”:
”Ett bra liv, en snabb död och en god sås”

Dags att ingripa mot Nordkorea nu?

Har diplomatin med psykokratin Nordkorea nu kommit till vägs ände? Morgonens aggression mot sin demokratiska och ibland häpnadsväckande toleranta granne är lika obegriplig som oförsvarlig. Vad tror diktatorerna och deras generaler att de har att vinna på en dylik manöver?

Jag hoppas att världens länder nu kan gå samman och ge Sydkorea allt stöd de önskar för att kunna neutralisera hoten mot sin säkerhet. Även militärt sådant om det skulle behövas.
Det kanske också är dags att en gång för alla befria den nordkoreanska folket från det socialistiska vansinnet…
Update: Det twittras ymnigt om Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma utrikespolitiska snilleblixt om att kräva att USA inte skulle hjälpa t ex Sydkorea…

Nackskottsvänstern hymlar (tydligen) inte

En god vän uppmärksammade en liten filmsnutt som visar vänstern från sin mindre aptitliga sida. Tydligen uppskattar man den politiska metoden ”nackskott” så mycket att man gärna skanderar om det. Att ”döda borgarbarn” är ett annat upplyftande tema för talkören.

Precis på samma sätt som Sverigedemokraterna ställer grupp mot grupp (dock utan att göra anspråk på att vilja ha ihjäl dem, ska sägas till deras försvar), så visar våldsvänstern sina kort.

För den som är nyfiken på att höra mer om extremvänstern rekommenderas vårt avdelningsmöte nu på tisdag kl 1830 på Republik, då Anders Hjemdahl från Upplysning om kommunismen talar.

”Kuba är ett föredöme”


Gårdagens partiledardebatt i radions Studio Ett bjöd på ett riktigt praktgräl. Lars Ohly lackade ur ordentligt och lätt svavlet osa. Kul att det hettar till, men det finns en allvarlig underton.

Om de rödgröna vinner valet, så kommer vi att företrädas av en regering med ministrar från ett parti som har en annan syn på demokrati än alla andra partier som någonsin ingått i en Svensk folkvald regering. Som tycker att ”klasskampen” är överordnad demokratiska fri- och rättigheter.

Lars Ohly tycker att Kuba är ett föredöme och föredrar diktatorn Castro före den folkvalde Socialdemokraten Tony Blair. Något som skulle störa mig något alldeles fruktansvärt om jag vore socialdemokrat.

Samtidigt som det rapporteras om allvarliga övergrepp där oliktänkare, regimkritiska författare och journalister kastas i fängelse och plågas i minimala isoleringsceller och förvägras att ta emot besök från sina familjer (som förövrigt också trakasseras av lokala partifunktionärer) går Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet till val tillsammans med folk som tycker att detta sker i ett ”föredömligt land”.

Tidigare ledamoten av Vänsterpartiets partistyrelse, Eva Björklund, som nu leder Vänsterpartiets internationella forum, är ordförande i Svensk-Kubanska föreningen. Ett ganska sorgligt gäng eparevolutionärer som bjuder på många skratt med sina bagdad-bobuttalanden om Kubas allomfattande förträfflighet.

Skrattet sätts dock i halsen när man betänker att dessa människor faktiskt kan komma att delta i formandet av regeringspolitiken.

För några sköna Ohlycitat rekommenderas SVT’s sammanställning.

Läs även Tokmoderaten.